NÄR LARMET GICK PÅ RÅSUNDA

Nu när Råsunda fotbollsstadion snart ska rivas går tankarna till en VM-kvalmatch mot England alldeles i slutet av 80-talet. Den hade föregåtts av så mycket varningar för engelska huliganer att vi som var där nästan trodde att vi skulle få bevittna hur Råsunda revs redan då.

Till slut visade det sig dock att det var kåsören själv som var den störste boven på arenan, tätt följd av redaktör A. Eller om det möjligen var tvärtom. Det beror på hur man räknar.
Nu har det i alla fall gått så många år att det kan vara dags att avslöja sanningen.

Försnacket kring matchen hade varit dramatiskt. Det spekulerades i upplopp och allmän laglöshet när flera tusen engelska huliganer utan biljett skulle komma resande över havet och invadera den svenska huvudstaden för att storma fotbollsstadion. Ett par dagar före matchen hade de slagit sönder en färja ute på Nordsjön. Och trots förstärkt gränsbevakning och en armé av inkallade poliser befarades svåra kravaller.

Redaktör A och kåsören var klart skakade av all denna information när de klev av tåget på Centralstationen i Stockholm.

-Här får vi passa oss så vi inte får en flaska i skallen, sa redaktör A och spanade försiktigt efter engelska huliganer.

Men allt som syntes var en stor mängd poliser. Och på T-Centralen var det likadant. Då gick redaktör A fram till en av konstaplarna och frågade:

-Var är alla engelsmännen?
-Det blir nog inte så många, fick han till svar.
-Så då kanske man kan åka ut till Råsunda utan att få en flaska i skallen?
-Det tror jag nog,sa polismannen.

För säkerhets skull tog vi oss ut till fotbollsstadion i mycket god tid. När vi kvitterade ut våra biljetter var det nästan tre timmar kvar till avspark.

Pressläktaren gapade tom så när som på ett par vaktmästare som gick och plockade med de sista förberedelserna.
-Här kan vi inte sitta och vänta i tre timmar, sa redaktör A. Vi går ut och ställer oss och tittar när publiken börjar strömma in.
-Kan vi det då? sa kåsören.
-Det är klart, sa redaktör A. Det finns väl alltid någon dörr här bakom som är öppen.

I korridoren bakom pressläktaren vimlade det av tv-tekniker, funktionärer och vaktmästare. Men redaktör A drog iväg en bra bit bort åt ena hållet där det var helt folktomt.

-Vart är vi på väg? sa kåsören.
-Jag tror vi kom därifrån, sa redaktör A och pekade på en dörr.
-Men där sitter en varningsskylt, sa kåsören för det fanns ett stort rött märke ovanför handtaget.
-Prova i alla fall, sa redaktör A.
När kåsören ändå tvekade fortsatte han med mera skärpa:
-Gör som jag säger och öppna dörren så vi kommer ut härifrån!
Det var då det hände.

Kåsören tryckte försiktigt ner handtaget och sköt upp dörren. Då skar en ilsken siren genom tystnaden. Tydligen hade han utlöst tjuvlarmet.

-Fel dörr, sa redaktör A. Skynda dig och stäng!
Men larmet fortsatte att tjuta, samtidigt som tunga steg hördes i korridoren.
Kåsören och redaktör A vände ryggen till och försökte se oskyldiga ut, medan två vakter kom springande runt hörnet.

 

-Vad är det frågan om? sa redaktör A.

-Det verkar som om någon har försökt smita in genom en av dörrarna här, sa den ene vakten, röd i ansiktet av ilska.
-Ja, det är hemskt så dom där huliganerna bär sig åt, sa redaktör A.
-Men det känns tryggt att det finns vakter som tar hand om dom, sa kåsören.
-Så man slipper få en flaska i skallen, sa redaktör A.
-Jag tyckte dom sprang ditåt, sa kåsören och pekade.

 

 

Vakterna rusade vidare längs korridoren och ropade efter de förmodade ogärningsmännen att stanna. Larmet bölade nu så det hördes över hela Råsunda, medan folk sprang fram och tillbaka i korridoren.

-Kan dom inte stänga av det där oljudet i stället för att fara runt och jaga fredliga åskådare, sa redaktör A.
Då hittade kåsören den rätta dörren och föreslog att de skulle gå ut och titta efter engelska huliganer i stället.
-Ja, sa redaktör A. Men vi håller oss innanför staketet så vi inte får en flaska i skallen.
Samtidigt stängde någon av larmet, vilket fick kåsören att försöka sammanfatta det hela genom att utbrista:
-Du kan ställa till det du.
-Jag! sa redaktör A. Det var ju du som vräkte upp dörren.
-Ja, ja, sa kåsören. Men det var du som lurade mig.

Själva matchen är inte mycket att orda om. Den slutade 0-0 och den ende som fick någonting i skallen att tala om var den engelske mittbacken Terry Butcher som skallade ihop med en svensk så det small ända upp på läktaren. Han spelade hela andra halvlek med ett stort bandage om huvudet och blodet rinnande nerför ansiktet så att han påminde om illustrationerna till Döbeln vid Jutas i Fänrik Ståls sägner.

-Det där ser mycket värre ut än det är, sa redaktör A. Ett sånt där litet jack hade Ingemar Johanssons gamle ögonbrynsspecialist Whitey Bimstein fixat på några sekunder med ett skarpslipat kvartsdollarmynt. Då är det värre att få en flaska i skallen.

Efteråt fick vi veta att det varit nästan fullt krig inne i Stockholm mellan ett par hundra engelsmän och dubbelt så många poliser. Men detta inträffade ett par timmar före avspark, alltså ungefär samtidigt som larnet gick ute på Råsundas fredliga fotbollsläktare.

Sedan vann Sverige med 3-1 över Albanien och 2-0 över Polen och tog sig till VM i Italien tillsammans med England. Men det är en mindre rolig hustoria.