HÄR VAR DET KLIPPT

 

Saxat ut svenska tidningar från 60-talet.

HÄR VAR DET HÅRDA TAG

 Pratbubblor ur tidningen Se en gång i tiden.

INGEN VILL SERVERA ÖL

Mitt i den svenska sommaren 2022 sitter jag ute på landet och läser i några gamla exemplar av tidningen Se från en svunnen tid. I nummer 3 från 1968 befinner sig den härlige kåsören Gits Olsson i USA på en resa som visar sig bli en jakt efter öl till maten över halva den amerikanska kontinenten.
Så här skriver han:

Vi flydde i en förhyrd Dodge från New York men kom iväg lite sent så första övernattningen skedde redan i Harrisburg. Vi beställde saftiga 25-konorsstekar och sa:
-Och så en öl till maten, tack. En Budweiser. Den har vi hört ska vara bra.
Servitrisen, en krullhårig tjej på två meter med vass näsa, glasögon, svart klänning och åderbråck, svarade stolt:
-Inte i den här staten. Vi är en torr stat.
Vi drack var sina två liter isvatten och gick till sängs.

Bilisterna på Pennsylvania Turnpike undrade kanske vad det var för en galning som påföljande morgon rammade om dom i ishalkan i Appalachernas glashala kurvor. Svar: En ölsugen svensk på väg mot gränsen till Ohio
Där bromsar man in framför första bästa motell, slår sig ner vid matbordet, klappar ihop handflatorna av förväntan och beställer mat samt en öl.
Servitrisen, en krullhårig tjej på två meter med vass näsa, glasögon, svart klänning och åderbråck, svarar förnärmat:
-Inte i Ohio på söndagar!

Ingen öl i Pennsylvania, ingen i Ohio, då vore det väl fan om det inte skulle kunna bli en bärsa till maten i Illinois!
Vi hade passerat Chicago på låg höjd på eftermiddagen och sökte skydd för den tilltagande snöyran och dimman i lilla Geneseo (5 000 invånare) på stranden av Huckleberry Finns legendomsusade Mississippi.
Motellet var fint fast vi började ana oråd när hotellbibeln, som är lika obligatorisk på amerikanska motell som på stadshotellen i Hjo och Sala, var ersatt av Mormons book. Restaurang? Jo, sa motellägaren, den ligger i nästa block. Restaurangen hette Café de Luxe och bestod av fyra bord. Vid det ena satt en gubbe i cowboyhatt och sög i sig nåt mellanting mellan spaghetti och äppelkaka. Vid det andra satt bypolisen och måttade tuffa hugg mot en pannbiff med scouthatten liggande framför sig på bordet. Servitrisen, en krullhårig böna på två meter med vass näsa, glasögon, svart klänning och åderbråck, sa:
-Öl? Inte så länge anständighet får råda här i stan!

Jakten på en källarsval öl fortsatte. Nästa kväll kom vi ganska sent fram till Holiday Inn i Grand Central, Nebraska. Vi konstaterade med ett belåtet grymtande att stället höll sig med en bar, där det hängde tämligen snoriga killar kring disken. Ah, äntligen! Bartendern, en krullhårig dam på två meter med vass näsa, glasögon, svart klänning och åderbråck, lutade sig över disken och sa:
-Menar ni att ni har rest genom halva USA utan att få en öl? Fantastiskt!
-Ja, inte sant, sa vi. Får vi en Budweiser!
-Visst, sa damen. Får jag bara se kortet först.
-Kortet?
-Ja, man måste vara medlem!
-I vad då?
-Baren här! Vi får inte servera öl hur som helst i den här staten. Man får bara servera till medlemmar. Men betalar ni en dollar i medlemsavgift ska jag skriva ut ett kort.
-Tack, det låter för krångligt. Vi tänker vara i Colorado i morgon. Hur är det där?
Servitrisen böjde sig ännu längre fram över bardisken så att vi kunde känna hennes andedräkt. Den stank av allt utom öl. Hon sa:
-Oss emellen sagt, Colorado är den underbaraste stat som finns i det här landet. Där får man servera vad som helst när fan man vill!

Efter 320 mils körning på fyra dagar nådde vi målet för vår resa, Boulder i Colorado vid foten av Klippiga bergen. Vi gickin i matsalen på härvarande motell och beställde mat. Fyra stater hade hällt oss fulla med isvatten och isbitarna klirrade i oss när vi gjorde vårt intåg, Servitrisen, en två meter lång böna med krulligt hår, vass näsa, glasögon, svart klänning och åderbråck, sa:
-Och vilken sorts öl önskar herrarna till maten?
Vi kunde ha kramat ihjäl käringen!

Tack för den storyn, Gits Olsson, Den satt fint i den svenska sommaren mer än femtio år efteråt.

MERA KLIPP

 

Saxat ut svenska tidningar från 60-talet.

BUBBEL I KÖN

 Pratbubblor ur tidningen Se en gång i tiden.

NÄR AMERIKABÅTEN ÄNNU GICK

 Långt in på 1960-talet var det i första hand båt som gällde när man som svensk skulle åka till USA. I ett gammalt exemplar av tidningen Se från 1968 hittar jag en text i vilken kåsören Gits Olsson redogör för en sådan resa med en så kallad Atlantångare.

De människor som på detta sätt ger sig ut på den gungande Atlanten brukar höra hemma i speciella kategorier, påpekar han efter att ha hittat följande typer bland medresenärerna:
Hojtalainen utvandrade på 30-talet och har varit hemma i Åbo och firat jul i det gamla countryt. Han tar sig över landgången i Göteborg på ett sätt som får en att tro att han fortfarande har julklappsskridskorna på sig.

Garibaldi är ett litet mörklockigt barn på tre år som förtvivlad mamma förgäves söker hålla reda på. Garibaldi drar ur mikrofonsladdarna när fartygets sångare ska ge konsert. Garibaldi häller mammas whisky sour i matsalens blomvaser så att tulpanerna hickar och dör. Garibaldi utlöser vredesutbrott på finska språket när han stoppar fimpar i Hojtalainens återställare.
Skämtaren är han som redan vid Skagen uppsöker kaptenen på bryggan och säger: Nu vill jag inte veta av några dumheter här, utan kör som folk!

Vasco da Gama är han som aldrig syns i baren eller röksalongen. Fast det är i januari och nollgradigt ute på Atlanten sitter han i sin däcksstol på promenaddäck hela dagarna och spanar oavlåtligt ut över havet. Han är inrullad i filtar och bär en yllekeps på huvudet och ser ut som Torsten Tegnér på bandyfinal
Emigranten är en ung svensk tekniker som insett att han har bättre möjlighet att använda sin ingenjörsexamen i Staterna än hemma. Han sitter i baren hela dagarna med amerikanska mynt i handflatan och mumlar för sig själv: En dime är tio cent, en quarter är 25 cent, fyra quarter är en dollar.

Plötsligt en morgon stannar båten och driver med den grova sjön utanför New Foundland. Motorernas 30 000 hästkrafter tystnar, vibrationerna i skrovet upphör. Det enda som skakar är Hojtalainen, för baren öppnar först klockan tio och hon är inte mer än fem i.

Vad har hänt? Teorierna är många. Rykten surrar på alla däck. Här är några:
Skämtaren säger sig ha hört från bryggan att serpentinerna från nyårsafton har fastnat i propellrarna.
Hojtalainen svär på att Garibaldi har varit nere och ställt till något jävelskap i maskin.
Någon tror att Vasco da Gama fått syn på en val och bett kapten stanna medan han maskar på.
Någon annan tror att vi har fastnat i den sega tången från Sargassohavet och att 420 mans besättning just bereder sig på att rycka ut med nagelsaxarna för att klippa oss ut.

Sedermera visade det sig att två gubbar från Lloyds hade beordrat stopp för att utföra vissa mätningar i maskinerna.
Skriver Gits Olsson i tidningen Se i början av 1968 efter att ha kommit i land i New York och vistats där några timmar. Bortsett från polissirener, brandkårssirener och ambulanssirener ligger Manhattan ganska tyst..
Det är bara nerifrån 57:e Gatan West som ett stilla skrålande kan förnimmas. Hojtalainen har burits i land och fått ett fönsterbord på en trivsam bar. Man får visserligen inte föra i land mer än vissa gallon whisky i USA, men Hojtalainen hade dom i sig så tullen kunde inte ta dom ifrån honom.

VECKANS KLIPP

 Saxat ut tidningen Se från 60-talet.