INGEN VILL SERVERA ÖL

Mitt i den svenska sommaren 2022 sitter jag ute på landet och läser i några gamla exemplar av tidningen Se från en svunnen tid. I nummer 3 från 1968 befinner sig den härlige kåsören Gits Olsson i USA på en resa som visar sig bli en jakt efter öl till maten över halva den amerikanska kontinenten.
Så här skriver han:

Vi flydde i en förhyrd Dodge från New York men kom iväg lite sent så första övernattningen skedde redan i Harrisburg. Vi beställde saftiga 25-konorsstekar och sa:
-Och så en öl till maten, tack. En Budweiser. Den har vi hört ska vara bra.
Servitrisen, en krullhårig tjej på två meter med vass näsa, glasögon, svart klänning och åderbråck, svarade stolt:
-Inte i den här staten. Vi är en torr stat.
Vi drack var sina två liter isvatten och gick till sängs.

Bilisterna på Pennsylvania Turnpike undrade kanske vad det var för en galning som påföljande morgon rammade om dom i ishalkan i Appalachernas glashala kurvor. Svar: En ölsugen svensk på väg mot gränsen till Ohio
Där bromsar man in framför första bästa motell, slår sig ner vid matbordet, klappar ihop handflatorna av förväntan och beställer mat samt en öl.
Servitrisen, en krullhårig tjej på två meter med vass näsa, glasögon, svart klänning och åderbråck, svarar förnärmat:
-Inte i Ohio på söndagar!

Ingen öl i Pennsylvania, ingen i Ohio, då vore det väl fan om det inte skulle kunna bli en bärsa till maten i Illinois!
Vi hade passerat Chicago på låg höjd på eftermiddagen och sökte skydd för den tilltagande snöyran och dimman i lilla Geneseo (5 000 invånare) på stranden av Huckleberry Finns legendomsusade Mississippi.
Motellet var fint fast vi började ana oråd när hotellbibeln, som är lika obligatorisk på amerikanska motell som på stadshotellen i Hjo och Sala, var ersatt av Mormons book. Restaurang? Jo, sa motellägaren, den ligger i nästa block. Restaurangen hette Café de Luxe och bestod av fyra bord. Vid det ena satt en gubbe i cowboyhatt och sög i sig nåt mellanting mellan spaghetti och äppelkaka. Vid det andra satt bypolisen och måttade tuffa hugg mot en pannbiff med scouthatten liggande framför sig på bordet. Servitrisen, en krullhårig böna på två meter med vass näsa, glasögon, svart klänning och åderbråck, sa:
-Öl? Inte så länge anständighet får råda här i stan!

Jakten på en källarsval öl fortsatte. Nästa kväll kom vi ganska sent fram till Holiday Inn i Grand Central, Nebraska. Vi konstaterade med ett belåtet grymtande att stället höll sig med en bar, där det hängde tämligen snoriga killar kring disken. Ah, äntligen! Bartendern, en krullhårig dam på två meter med vass näsa, glasögon, svart klänning och åderbråck, lutade sig över disken och sa:
-Menar ni att ni har rest genom halva USA utan att få en öl? Fantastiskt!
-Ja, inte sant, sa vi. Får vi en Budweiser!
-Visst, sa damen. Får jag bara se kortet först.
-Kortet?
-Ja, man måste vara medlem!
-I vad då?
-Baren här! Vi får inte servera öl hur som helst i den här staten. Man får bara servera till medlemmar. Men betalar ni en dollar i medlemsavgift ska jag skriva ut ett kort.
-Tack, det låter för krångligt. Vi tänker vara i Colorado i morgon. Hur är det där?
Servitrisen böjde sig ännu längre fram över bardisken så att vi kunde känna hennes andedräkt. Den stank av allt utom öl. Hon sa:
-Oss emellen sagt, Colorado är den underbaraste stat som finns i det här landet. Där får man servera vad som helst när fan man vill!

Efter 320 mils körning på fyra dagar nådde vi målet för vår resa, Boulder i Colorado vid foten av Klippiga bergen. Vi gickin i matsalen på härvarande motell och beställde mat. Fyra stater hade hällt oss fulla med isvatten och isbitarna klirrade i oss när vi gjorde vårt intåg, Servitrisen, en två meter lång böna med krulligt hår, vass näsa, glasögon, svart klänning och åderbråck, sa:
-Och vilken sorts öl önskar herrarna till maten?
Vi kunde ha kramat ihjäl käringen!

Tack för den storyn, Gits Olsson, Den satt fint i den svenska sommaren mer än femtio år efteråt.