måndag 4 juli 2022

NÄR AMERIKABÅTEN ÄNNU GICK

 Långt in på 1960-talet var det i första hand båt som gällde när man som svensk skulle åka till USA. I ett gammalt exemplar av tidningen Se från 1968 hittar jag en text i vilken kåsören Gits Olsson redogör för en sådan resa med en så kallad Atlantångare.

De människor som på detta sätt ger sig ut på den gungande Atlanten brukar höra hemma i speciella kategorier, påpekar han efter att ha hittat följande typer bland medresenärerna:
Hojtalainen utvandrade på 30-talet och har varit hemma i Åbo och firat jul i det gamla countryt. Han tar sig över landgången i Göteborg på ett sätt som får en att tro att han fortfarande har julklappsskridskorna på sig.


Garibaldi är ett litet mörklockigt barn på tre år som förtvivlad mamma förgäves söker hålla reda på. Garibaldi drar ur mikrofonsladdarna när fartygets sångare ska ge konsert. Garibaldi häller mammas whisky sour i matsalens blomvaser så att tulpanerna hickar och dör. Garibaldi utlöser vredesutbrott på finska språket när han stoppar fimpar i Hojtalainens återställare.
Skämtaren är han som redan vid Skagen uppsöker kaptenen på bryggan och säger: Nu vill jag inte veta av några dumheter här, utan kör som folk!

Vasco da Gama är han som aldrig syns i baren eller röksalongen. Fast det är i januari och nollgradigt ute på Atlanten sitter han i sin däcksstol på promenaddäck hela dagarna och spanar oavlåtligt ut över havet. Han är inrullad i filtar och bär en yllekeps på huvudet och ser ut som Torsten Tegnér på bandyfinal
Emigranten är en ung svensk tekniker som insett att han har bättre möjlighet att använda sin ingenjörsexamen i Staterna än hemma. Han sitter i baren hela dagarna med amerikanska mynt i handflatan och mumlar för sig själv: En dime är tio cent, en quarter är 25 cent, fyra quarter är en dollar.


Plötsligt en morgon stannar båten och driver med den grova sjön utanför New Foundland. Motorernas 30 000 hästkrafter tystnar, vibrationerna i skrovet upphör. Det enda som skakar är Hojtalainen, för baren öppnar först klockan tio och hon är inte mer än fem i.

Vad har hänt? Teorierna är många. Rykten surrar på alla däck. Här är några:
Skämtaren säger sig ha hört från bryggan att serpentinerna från nyårsafton har fastnat i propellrarna.
Hojtalainen svär på att Garibaldi har varit nere och ställt till något jävelskap i maskin.
Någon tror att Vasco da Gama fått syn på en val och bett kapten stanna medan han maskar på.
Någon annan tror att vi har fastnat i den sega tången från Sargassohavet och att 420 mans besättning just bereder sig på att rycka ut med nagelsaxarna för att klippa oss ut.

Sedermera visade det sig att två gubbar från Lloyds hade beordrat stopp för att utföra vissa mätningar i maskinerna.
Skriver Gits Olsson i tidningen Se i början av 1968 efter att ha kommit i land i New York och vistats där några timmar. Bortsett från polissirener, brandkårssirener och ambulanssirener ligger Manhattan ganska tyst..
Det är bara nerifrån 57:e Gatan West som ett stilla skrålande kan förnimmas. Hojtalainen har burits i land och fått ett fönsterbord på en trivsam bar. Man får visserligen inte föra i land mer än vissa gallon whisky i USA, men Hojtalainen hade dom i sig så tullen kunde inte ta dom ifrån honom.

2 kommentarer:

  1. Ja jösses så det kan bli Tack Gunnar

    SvaraRadera
  2. Ulla Enalid Thomsen6 juli 2022 00:07

    Med dig blir det aldrig tråkigt, trots vissa tråkigheter ombord. Tack Fader Gunnar!

    SvaraRadera