SÅ ÅKER MAN SOFFVASAN

Över 15 000 skidåkare är anmälda till söndagens Vasalopp. Under veckan har dessutom drygt 40 000 åkt Öppet spår, Tjejvasan, Halvvasan, Kortvasan, Skejtvasan, Stafettvasan och Ungdomsvasan.
Hur många vi är som ställer upp i Soffvasan finns däremot inga siffror på.

Soffvasan genomförs som ett individuellt lopp framför teven i samband med det stora Vasaloppet.

Reglerna är enkla men stränga:
Soffåkaren bäddar på soffan framför teven och måste ligga ner i god tid före start för att inte missa rusningen uppför första backen.
Utrustningen kan variera, men bör förutom täcke och kuddar bestå av minst en styck Vasaloppsmugg samt toppluva från Mora-Nisses sportaffär.

Vid första kontrollen i Smågan (11 km) är det tillåtet att sätta sig upp och dricka vatten eller sportdryck.

Sedan får åkaren lämna soffan endast vid de olika kontrollstationerna, i första hand för att värma blåbärssoppa, brygga kaffe, fylla på bullfatet samt vid trängande behov göra toalettbesök, men då endast med öppen dörr för att inte missa några av Anders Blomquists kommentarer.

Viktigt att komma ihåg är att första blåbärssoppan serveras i Mångsbodarna efter 24 km samt att bullar inte tillhandahålles förrän i Evertsberg (47 km). Från Hökberg (71 km) gäller obegränsad mängd kaffe och avslagen Coca Cola för att få extra energi på slutet.

Själva loppet genomförs alltså i liggande ställning, men i spurten är det tillåtet att sätta sig upp i soffan och staka för att hjälpa Jörgen Brink eller annan svensk att hålla undan för hotande utlänningar.

Kåsörens rapport från soffan kommer i denna blogg så snart han har hämtat sig från loppets alla strapatser och umbäranden, förhoppningsvis redan på söndag kväll.

INGA SKAVSÅR ÄNNU

Med fyra dagar kvar till Vasaloppet gäller det för soffåkaren att ladda ordentligt. Formen har vässats ytterligare med genomåkning av inspelningar från de tre senaste årens lopp framför teven.
Och för att ytterligare understryka att sanningens ögonblick närmar sig, har den gamla Vasaloppsluvan nu också plockats fram ur garderoben.

Allt har gått bra hittills med undantag för 2010 års lopp, som resulterade i kramp i ett ben mellan Gopshus och Hökberg, ungefär i höjd med Krångåsens fäbod.

Men en rutinerad Vasaloppsräv vet hur man handskas även med sånt. Det gäller att snabbt rulla av soffan och ställa sig och stretcha en stund, innan man lägger sig till rätta igen.

Inga liggsår har upptäckts ännu, men senaste passet frestade på ryggen en hel del. Kanske dags att se över utrustningen och eventuellt byta kuddar.

KARTLÄSAREN SOM SVEK

På väg mot Vasaloppet satt kåsören i framsätet på fotograf N:s bil och läste Falu-Kuriren och Dala-Demokraten. Just som,de passerade en kyrka tittade han upp och läste högt på en skylt:
-Här har vi Dala Floda kyrka. Det var ett ståtligt tempel.
-Titta på kartan i stället och se hur långt vi har kvar, sa fotograf N.

Då gjorde kåsören det och efter ett par sekunder skrek han:

-Stanna!
-Vad är det? sa fotograf N.
-Vi har kört fel, sa kåsören.
-Omöjligt, sa fotograf N utan att stanna.
-Jo, sa kåsören och höll upp kartan. Stanna och vänd. Vi är på väg mot Falun.
-Ja jävlar, sa fotograf N efter en stund. Hur läser du kartan egentligen?
-Hur kör du egentligen? sa kåsören.

-Jag kör bara som du säger, sa fotograf N. Det är ju du som är kartläsare.
-Det har jag aldrig åtagit mig, sa kåsören. Och förresten kan du väl se på vägskyltarna hur du ska köra.
-Ska jag behöva titta på skyltarna när jag har en självutnämnd co-driver bredvid mig, sa fotograf N. Du tog ju fram kartan efter bara ett par mil och sa att du skulle kolla om jag körde rätt.
-Det var då det, sa kåsören.
-När det inte behövdes ja, sa fotograf N och tillade efter en stund:
-Och så sitter du och navigerar efter Falu-Demokraten.

-Det finns det inget som heter, sa kåsören. Jag läser Falu-Kuriren och Dala-Demokraten. Inte konstigt att du blandar ihop vägarna när du inte ens kan hålla reda på vad tidningarna heter.

-Sitta och navigera efter Falu-Demokraten, suckade fotograf N på nytt och tog en skarp kurva i hög fart.
-Stanna nån gång då, skrek kåsören och hängde sig i kurvhandtaget någonstans uppe till höger om hans huvud.
Pang, sa det och så blev han sittande med handtaget i näven.
-Vad tar du dig till, sa fotograf N. Ska du göra sönder bilen!
-Jag tog bara tag i handtaget, sa kåsören.

-Jag såg nog hur du hängde dina 85 kilon i det och ryckte till, sa fotograf N. Blev du så förbannad för att du läste fel på kartan?

-Jag är inte förbannad, sa kåsören. Och förresten så väger jag inte 85 kilo.
-87 då, sa fotograf N. Det där är ett kurvhandtag och ingen jävla nödbroms.
-Just nu är det ingenting alls, sa kåsören och höll upp det som var kvar av handtaget. Det verkar vara dåliga skruvar i den här gamla bilen.
-Den är inte byggd för så våldsamma människor som du, sa fotograf N.
-Näha, sa kåsören. Men den går väl att stanna i alla fall. Nu har du kört åt fel håll i tio minuter till.

Då saktade fotograf N in och gjorde en u-sväng på vägen mellan tutande medtrafikanter. Sedan stannade han på andra sidan och studerade kartan.

-Du menar alltså att vi ska köra tillbaka, sa han efter en stund.
-Det är klart, sa kåsören. Vi ha ju kört åt fel håll i sju mil.
-Och då föreslår du att vi ska köra tillbaka de sju milen? sa fotograf N.
-Javisst, sa kåsören.

Då suckade fotograf N djupt och sa:

-Du tänker ju sämre än en dalahäst pinkar. Ser du inte att om vi fortsätter den här vägen så kan vi köra runt Siljan. Det är visserligen fem mil längre än vad jag hade tänkt från början. Men för att vi nu har kört sju mil för långt finns det väl ingen anledning att köra de sju milen tillbaka också?

-Då är det väl bäst att du vänder bilen igen, sa kåsören.

-Ja, om jag har kartläsarens tillåtelse, sa fotograf N och gjorde en ny u-sväng, samtidigt som en liten gumma tittade ut ur en stuga vid vägkanten.

Förmodligen undrade hon vad det var för galningar som körde fram och tillbaka utanför hennes hus.

-Såg du verkligen inte att jag satt och läste Dala-Demokraten, sa kåsören när de hade kört ytterligare en bit.

-Jag trodde du läste kartan, sa fotograf N. Det var i alla fall vad du sa från början.
-Kan du inte se skillnad på en bilkarta och en dagstidning, sa kåsören.
-Jag kan väl inte sitta och titta på dig, sa fotograf N. Jag måste ju ha ögonen på vägen.
-Ja, ja, sa kåsören. Här ska vi i alla fall svänga till vänster.

-Var då! ropade fotograf N.

-Vi har kört för långt igen, sa kåsören och tittade upp från kartan.
-Och nödbromsen har du i näven, sa fotograf N.
-Du får vända bilen igen, sa kåsören. Men nu behöver du bara köra ett par hundra meter tillbaka och svänga rätt i korsningen du missade.
-Jag trodde du hängde med på kartan nu, sa fotograf N.
-Det går ju inte att koncentrera sig när du sitter och pratar hela tiden, sa kåsören.

En timme senare kom de äntligen fram till hotellet i Mora.

-Det här gick ju bra till slut i alla fall, sa kåsören.
-Ja, sa fotograf N. Jag är förvånad själv. Med en sån kartläsare är det konstigt att vi inte hamnade i Sveg eller Västerås.

PS: Fotograf N har numera GPS i bilen.

TRÖTT KÅSÖR I SPÅRET

För alla som tycker att kåsören är en riktig latoxe och soffpotatis, där han ligger på rygg framför teven och tittar på inspelningar från gamla Vasalopp, kommer här en actionbild från verkligheten.

Den är tagen 1978 av Bohusläningens fotograf Peo Nilsson och föreställer en kåsör i sina bästa år under en tillfällig schackningsperiod någonstans mellan Evertsberg och Oxberg.

Nya avslöjanden i samma ämne kommer i denna blogg.

VASALOPPSSOFFAN

På mångas begäran - nåja, några i alla fall - kommer här en bild på kåsörens Vasaloppssoffa. En enkel men robust svart skinnmöbel i slitstarkt och lättskött material med god liggkomfort. Den är inköpt på Ikea 1994, samma år som Jan Ottosson spurtade ner österrikaren Walter Meyer och tog sin fjärde seger.

Det är alltså här som uppladdningen inför årets Soffvasa nu pågår för fullt.

Efter att tidigare ha åkt igenom 2000, 2001 och 2002 års lopp från start till mål på gamla videorullar hade det blivit dags för det verkliga kraftprovet. På sex dagar i förra veckan genomförde jag lika många lopp. På den sjunde vilade jag.

Under en och samma vecka har jag sett Oskar Svärd vinna Vasaloppet 2003, Anders Aukland 2004, Oskar Svärd 2005, Daniel Tynell 2006, Oskar Svärd 2007 och Jörgen Aukland 2008.

Tuffaste loppet var det från 2006 då Daniel Tynell blev liggande på rygg i målområdet och kranskullan satte sig bredvid honom med kransen i knät, medan kåsören sträckte ut sig på soffan i exakt samma ställning, dock utan både krans och kulla.
Formen kommer nu att finslipas med genomåkning av de tre senaste årens lopp.

TONDÖV KÅSÖR SJUNGER UT

Det finns inga omusikaliska människor, sägs det. Jag ber att få protestera. Jag är nämligen ett hopplöst fall.

När jag någon enstaka gång försöker sjunga drar sig den närmaste omgivningen diskret undan. Om jag fortsätter kan det inträffa att människor som befinner sig i samma rum får svårartade hostattacker eller börjar prata hysteriskt och osammanhängande med hög röst om fullkomligt ovidkommande företeelser.

Eller för att tala klarspråk: När jag sjunger händer det att barometern faller, mjölken surnar, blommorna vissnar i sina krukor och alla hundar inom tvåhundra meters omkrets börjar yla.

Ibland drar till och med ett åskväder fram över himlen,samtidigt som speglar spricker och folk som går förbi utanför på gatan vänder sig om med något skrämt i blicken - alltsammans mycket fina och subtila men ändå omisskännliga tecken som tyder på att något inte står rätt till och att man bör akta sig för att ta ton i onödan.

För undvikande av missförstånd vill jag poängtera att jag gillar att lyssna på sång och musik, allt ifrån gammal jazz och 50-talsrock till Cornelis, Povel Ramel, Edith Piaf, Evert Taube, Judy Garland, Håkan Hellström, Bruce Springsteen, Lady Gaga, julsånger, snapsvisor och tyska marscher. Ibland kan jag till och med klämma en och annan kammarkonsert i P2 om jag är på det humöret.

Det är bara om jag själv sjunger som allt skär sig. Och det märkligaste av allt är att om man någon gång träffar en människa som inte vet hur man låter och råkar nämna att man är totalt tondöv, möts man alltid av skratt och påståendet:
-Prat. Det finns inga omusikaliska människor.

Många tror nämligen att man som kåsör bara försöker göra sig lustig och överdriva sin bristfälliga musikalitet. Om jag då försöker sjunga en liten snutt, till exempel ”I beg you pardon”, så hinner jag inte längre än till ”I never promised you a roo-ose garden” förrän de tittar skräckslaget på den tondöve kåsören och utbrister:

-Ja, ja, du behöver inte göra dig till.

Men jag gör mig inte till. Jag sjunger så gott jag kan, medan omgivningen först diskret harklar sig och sedan avviker från platsen med vilt stirrande blick.

Jag känner mig mer och mer besläktad med Ingvar Oldsberg, men om jag påpekar det brukar de som hört honom sjunga utbrista:
-Oldsberg träffar faktiskt en och annan ton rätt. Du missar ju allt.
Därför är det konstigt att jag alltid har gillat musik. Redan i småskolan väcktes mitt intresse för psalmer.

Som litet kåröryngel var jag helt fascinerad av dessa mäktiga verser med, för en sjuåring, ofta ganska dramatiska och kompromisslösa texter, framförda av höga. kraftfulla stämmor med skolfrökens orgelbrus i bakgrunden.

På morgonbönen kunde jag stå upp i bänken och vråla ”Jesus för världen givit sitt liv, öppnade ögon Herren mig giv” med sådan kraft att klasskamraterna slutade sjunga och bara vände sig om och stirrade på mig. Men jag hörde inte själv hur illa det lät, så ibland fortsatte jag att råma som en mistlur ett par verser till, innan den snälla lärarinnan diskret avbröt föreställningen utan att säga något.
Många år senare har jag insett att hon tänkte desto mer.

Sedan skulle alla i klassen sjunga solo medan fröken kompade på orgeln så att betyg i sång skulle kunna sättas. Om man bara försökte lite grann fick man minst B?, för det var som sagt en snäll fröken. Men jag har aldrig gillat några halvmesyrer så jag klämde i med alla verserna på Gamle Svarten utan att staka mig eller höra hur illa det lät.

-Tja, det gick ju det här också, sa den snälla fröken diplomatiskt när jag var färdig.
-Ja, jag börjar nog lära mig nu, sa jag. Jag kan ta en till.
-Nej, nej, nej, det räcker bra så här, sa fröken snabbt.

Sedan växte man upp, och så kom rocken. Jag ville sjunga som Elvis, men det lät nog mer som M A Numminen fast jag inte begrep det då. Med åren blev jag inte bara äldre, utan konstigt nog också förståndigare. Då insåg jag att det talade partiet i Are you lonesome tonight mera var min melodi eller åtminstone var det som passade mig bäst att försöka imitera.

Fast man kanske inte borde ge upp helt. Än är det nog inte för sent att börja rappa. Eller?

ATT SJUNGA HELLRE ÄN BRA

Att sjunga eller inte sjunga, det är frågan.
På lördag drar Melodifestivalen till Dalarna och deltävling nummer tre. I det gamla hockeyfästet Leksand ska den gamle fotbollsspelaren Björn Ranelid upp till bevis.

Annars var det väl salig Egon Kjerrman (1920-2007) som gav uttrycket ”att sjunga hellre än bra” både ansikte och röst. Vi är nog många som minns hans Aaaauf wiederseh´n i Bäste man på Skansen i radio på 60-talet och Sjung med Egon på onsdagskvällarna i svart-vit teve på 70-talet.

I det sammanhanget vill kåsören gärna slå ett slag för alla oss som inte kan sjunga alls.

Det var en tragisk upptäckt när det en gång i ungdomen stod klart för en att man nog inte borde försöka ta ton i första taget.

Från småskolans mäktiga psalmverser med brusande orgelkomp, via slagdängor som Flottarkärlek och Gamle Svarten till ungdomens rocklåtar gick den hemska sanningen sakta upp för det lilla kåsörynglet.

Jag ville sjunga som Elvis, men det lät som M A Numminen.
En utförlig redogörelse för detta kommer till helgen i denna blogg.