VÄRLDENS VÄRSTE SKIDÅKARE

Nils-Joel Englund hette en skidåkare från Vittjärv i Norrbotten. Med tre guld och totalt sju medaljer i VM och OS var han vår framgångsrikaste längdlöpare på 1930-talet.

Han var också känd för sin stora slagfärdighet och humoristiska framtoning. En gång satt han tillsammans med några ledare och journalister som berättade skidminnen för varandra.
Då begärde Nisse Englund ordet och sa:
– Ni sitter här och snackar om att åka fort. Då skulle ni ha varit med en gång i Rovaniemi. Finnarna åkte som jag aldrig sett dem åka förr. Pekka Niemi var i ett otroligt slag. Han kom som en blixt över slätterna och sprang som en älg uppför backarna. Jag har aldrig sett något liknande. Det var nästan spöklikt att se honom fara fram.

Då blev det tyst en stund, innan någon sa:
– Åh fan, han måste ha vunnit med mycket?
– I helvete, sa Nisse. Han blev tvåa efter mig.

Nisse Englund var också med om att hemföra den största svenska skidtriumfen i OS-historien. Det skedde i Garmisch-Partenkirchen 1936 då Sverige lade beslag på de fyra första platserna på femmilen genom  Elis Wiklund, Axel Wikström, Nisse Englund och Hjalmar Bergström.

ÅJA, SA KIRUNA-LASSE

En av de märkligaste svenska skidlöpare som funnits var Erik Larsson (1912-82).
Han växte upp i ett strängt religiöst hem i Kurravaara, ett par mil norr om Kiruna. Endast 166 cm lång och 56 kilo tung väckte han till en början inte mycket uppmärksamhet, men efter OS-guldet på 18 km i Garmisch-Partenkirchen 1936 blev han Kiruna-Lasse med hela svenska folket.

Han slog igenom som fyra på SM-tremilen i Lycksele 1934, då han blev speciellt uppmärksammad av de utsända stockholmsjournalisterna för sin fåordighet. Så här stod det i en av de stora dagstidningarna efter ett lopp:

Roligt att vinna, inledde vi.

– Ja, sade Larsson.
– Det var bra gjort, Larsson, försökte vi fortsättningsvis.
– Åja, sa Larsson.
– Ja, det hade säkert ingen väntat hemma i Kiruna, frestade vi vidare.
– Nää, sa Larsson.

Inget onödigt tjafs där inte.

Året därpå blev Erik Larsson uttagen till VM i Tjeckoslovakien med ett brons i stafetten som bästa resultat. Efter att ha besegrat hela finska eliten och som förste utlänning vunnit ett stort lopp i Rovaniemi var han klar för OS i Garmisch 1936. Där blev det först brons i stafetten (tillsammans med John Berger, Arthur Häggblad och Martin Matsbo).

Två dagar senare var det dags för 18 km-loppet. Erik Larsson startade bland de sista, ledde hela vägen men höll på att skrämma slag på svenskarna vid målet, när han stod på öronen i den allra sista utförsbacken ner mot målområdet. Men han kom snabbt på fötter och vann guldet, 55 sekunder före norske förhandsfavoriten Oddbjörn Hagen.

Efter segern fördes han till den svenska förläggningen. Totalt utmattad bäddades han ner mellan lakan av de svenska ledarna och fick ta emot alla gratulanter liggande till sängs. Bland dem var prins Gustav Adolf, som efter en stund frågade om även prinsessan Sibylla fick komma in. Den nyblivne guldmedaljören tittade häpet på alla besökarna men låg kvar i sängen. Senare i livet lär han ha sagt att han nog var den ende som hade skakat hand med prinsessan Sibylla iklädd pyjamas.

I sängen intervjuades han också av en tysk radioreporter, som via tolk undrade om han inte var glad över segern. Till de närvarandes förundran svarade Kiruna-Lasse:

– Jo, men man måste försöka behärska sig och tänka på alla andra som har kämpat lika hårt utan att lyckas.
125 telegram bars in till honom där han låg i sängen. Ett av dem var från arbetskamraterna i gruvan i Kiruna och löd: Nu skjuter vi glädjesalut i malmbergen!

Vid hemkomsten till Sverige hyllades truppen av 10 000 personer utanför Stockholms Central. På gamla journalfilmsbilder ser man hur den lille Kiruna-Lasse verkar närmast vettskrämd när han kallas upp på ett podium och är nära att ramla omkull när man hänger på honom en väldig lagerkrans.

Dagen därpå stod 3 000 personer på järnvägsstationen i Kiruna och väntade på att få hylla honom. Han lär ha försökt stiga av tåget i Gällivare för att slippa uppmärksamheten, men lyckades inte komma undan där heller. Senare på året belönades han med Svenska Dagbladets bragdmedalj.

Kiruna-Lasse kom från ett djupt kristet, laestadianskt hem i Kurravaara. Han åkte skidor med religiös glöd och var övertygad om att han fick kraften uppifrån.
1937 vann han 11 lopp av 17 och blev tvåa i tre, bland annat i Holmenkollens 18 km efter Martin Matsbo, då det för första gången blev svensk seger och det till och med dubbelt.
1938 blev hans sista tävlingssäsong. På trettondagshelgen 1939 meddelade han efter ett leastadianskt bönemöte i Kurravaara att han vid 26 års ålder inte längre ville tävla på skidor, eftersom han ogillade den jakt på ära och berömmelse som idrotten hade blivit.

FICK VÄNTA 50 ÅR PÅ MEDALJEN

Ingemar Johansson fick vänta i 30 år på sin olympiska silvermedalj från boxningsturneringen i Helsingfors 1952.

Ännu längre dröjde det emellertid innan den amerikanske backhopparen Anders Haugen (1888-1984) fick sitt brons från Chamonix 1924. Han visste dessutom inte ens om att han hade blivit trea.

Norske skidkungen Thorleif Haug (1894-1934) vann tre OS-guld 1924. Utöver de båda längdåkningsdistanserna 18 och 50 km tog han även hem nordisk kombination. Han ställde också upp i backhoppning, där han blev trea.

Men bronsmedaljen skulle rätteligen ha tilldelats Anders Haugen från USA som i stället placerades på fjärde plats..

Misstaget upptäcktes av den norske idrotthistorikern Jacob Vaage, som 50 år senare hittade ett räknefel. Haugen skulle ha 17 916 poäng och Haug 17 821.

 

1974 fick Anders Haugen sin bronsmedalj av Thorleif Haugs yngsta dotter Anne-Marie Magnussen vid en ceremoni i Holmenkollen. Haugen var då 86 år gammal. Den ursprunglige medaljören Haug hade varit död i 40 år. Han avled redan 1934 i lunginflammation.

Anders Haugen var född i Norge och utvandrade 1908 tillsammans med brodern Lars till Colorado, USA. Båda vann flera amerikanska mästerskap i backhoppning och längdåkning. De bosatte sig så småningom i Kalifornien, där de verkade som tränare för amerikanska backhoppare.

KNÄPPA FOTOGRAFER

Fotografer har på olika sätt spelat avgörande roller i den olympiska historien.

Vid vinter-OS i Lake Placid 1932 hade ett amerikanskt filmbolag köpt in sig som garant för spelen. Om arrangörerna hade anat vad det skulle leda till hade de kanske tänkt sig för både en och två gånger. För skridskoåkarna fick det förödande konsekvenser. Nästan varje dag när tävlingarna skulle starta fick de skjutas upp en timme eller två. Filmfolket tyckte nämligen att det var för dåligt ljus och krävde att man skulle vänta med starten tills solen tittade fram. Och så blev det för det mesta. Till de tävlandes stora förargelse.

Filmfolkets närvaro ställde också till det för den svenske konståkaren Gillis Grafström. Han hade vunnit de tre senaste spelen och var ute efter sin fjärde guldmedalj. Men några dagar före tävlingarna fick han ett vältande filmstativ över ena benet. Följden blev att han fick vatten i knäet och måste hålla sig stilla tills tävlingarna började. Och väl där fick den skadade storfavoriten nöja sig med silvermedaljen.

En annan skridskoåkare som råkade illa ut var den svenske hastighetsåkaren Åke Seyffarth i St Moritz 1948. Under sista varvet av hans 1500 meters-lopp gav sig en fotograf ut på isen för att knäppa en bild. Han kom så nära att Seyffarth fick väja för att inte köra på honom. Det kostade honom förmodligen guldet. Nu blev det silver, en halv sekund efter segrande norrmannen Sverre Farstad.

Dagens därpå vann Seyffarth 10 000 meter i stället – utan fotografer på isen.

Sämre gick det för konståkningsparet Jill Watson och Peter Oppegard i Calgary 1988. Mitt under deras åkning tappade en fotograf sin väska över sargen. Men inte nog med det. Medan paret fortsatte att åka kröp han ut på isen för att hämta väskan. Watson/Oppegard lyckades ändå fortsätta åka och blev till slut bronsmedaljörer.

SALCHOW FÖLL PÅ EN SALCHOW

Sveriges första OS-guld i en vinteridrottsgren kom 1908 – trots att de första vinterspelen inte hölls förrän 1924.
Konståkning stod nämligen på programmet under sommar-OS i London 1908, och här fanns det ingen som kunde mäta sig med flerfaldige världsmästaren Ulrich Salchow.
Sverige lade till och med beslag på alla tre medaljerna med Richard Johansson från Gävle på silverplats och stockholmaren Per Thorén som bronsmedaljör..

Men Ulrich Salchow var den store dominanten. Under åren 1898-1913 blev han världsmästare tio gånger och europamästare nio. Och än i dag förekommer hans namn i samband med alla konståkningstävlingar i form av det hopp som uppkallats efter honom. När man gör en Salchow åker man baklänges på ena fotens innerskär, hoppar upp och roterar ett eller flera varv samt landar på andra fotens ytterskär. Det var 1909 som Ulrich Salchow gjorde sin första Salchow.

Och märkligt nog var det detta hopp som fällde mästaren när han som 42-åring skulle försvara sitt OS-guld i Antwerpen 1920. Det slutade med fjärde plats på grund av ett fall när han skulle göra just en Salchow.

Nu blev det bara ett OS-guld, eftersom konståkning ströks från OS-programmet i Stockholm 1912, och första världskriget stoppade spelen 1916.

Ulrich Salchow levde 1877-1949 och var en mångsidig idrottsman som tävlade i flera olika sporter, bland annat cykel och segling. Som ledare var han president i Internationella konståkningsförbundet, ordförande i AIK, i Svensks velocipedförbundet och Svenska skridskoförbundet samt i Riksidrottsförbundets överstyrelse. Dessutom var han med och bildade Svenska boxningsförbundet, vars förste ordförande han blev.

Ulrich Salchow är en av fyra konståkare som fått hopp uppkallade efter sig. De andra är norrmannen Axel Paulsen, österrikaren Alois Luts och tysken Werner Rittberger.

ÖRNEN HAR LANDAT

Det går knappast att med bestämdhet säga vem som är tidernas sämste olympiadeltagare, men när det gäller vinter-OS skulle nog många rösta på den brittiske backhopparen Eddie ”The Eagle” Edwards.

Med sin minst sagt bristfälliga teknik och sina stora flaskbottnar till glasögon blev den närsynte engelsmannen stor publikfavorit och tv-kändis världen runt, när han med bred marginal belade jumboplatsen i både lilla och stora backen i Calgary 1988.

Han hette egentligen Michael Edwards och var född 1963 i Cheltenham, Gloucestershire. Från början ville han bli utförsåkare och var som sådan nära att kvalificera sig för det brittiska laget till OS i Sarajevo 1984.

För att förverkliga sin olympiadröm flyttade han till Lake Placid i USA i mitten på 80-talet. Men när pengarna började ta slut, beslöt han satsa på backhoppning i stället, trots att han hade alla odds emot sig: 82 kilo tung, utan tränare, höjdrädd och så närsynt att han måste hoppa med glasögon som immade igen så att han inte såg något alls när han nådde stupkanten. Som Storbritanniens ende backhoppare blev han uttagen att representera landet, först i VM 1987 och sedan i OS året därpå.

I Calgary blev han en av spelens mest uppmärksammade deltagare som symbol får vårt behov av antihjältar. Ju sämre han hoppade, desto populärare blev han. Hans särklassiga sistaplatser gjorde honom till en celibritet. Efter spelen åkte han runt i världen och var gäst i tv-soffor och talkshows. Britterna döpte honom till Mr Magoo.efter den närsynte tecknade seriefiguren med de stora brillorna.

Men i backhoppningskretsar var men inte lika roade. De styrande ansåg att han förlöjligade sporten och ändrade regelverket så att kraven för deltagande höjdes. Därmed hade Örnen landat för sista gången i OS-historien.

I intervjuer på senare år har han hävdat att påståendet att han var höjdrädd inte var sant, men att han hela tiden hade varit livrädd att varje hopp han gjorde skulle bli hans sista.

Som längst hoppade han 73,5 meter i stora backen i Calgary. Som jämförelse kan nämnas att segraren Matti Nykänen, Finland, hopade 118,5 meter. Och när det gällde stilpoäng var marginalen ännu större. Inte ens om man hade dubblat hans poängsumma hade engelsmannen förmått undvika sistaplatsen.

O(S)-TROLIGT MEN SANT

Den bäste deltagaren vid OS i Garmisch-Partenkirchen 1936 var norske skrinnaren Ivan Ballangrud med tre guld och ett silver.

Den sämste – kanske i hela OS-historien – torde ha varit belgaren Charles de Ligne, som varvades av Ballangrud på 500 meter!

Det låter otroligt, men så här gick det till enligt dåtida vittnen.

Belgaren föll redan i starten, och på väg in i första kurvan ramlade han på nytt. När han kom in på bortre långsidan hade Ballangrud redan gått i mål. Norrmannen fortsatte åka efter målgången,och med händerna på knäna gled han förbi de Ligne på långsidan, innan han vek av ut mot omklädningsrummet. Ballangruds tid 43,4 gav guld på distansen, de Ligne klockades för 1.44,6.

Belgaren startade sedan också på resterande tre distanser, vilket motsågs med skräckblandad förtjusning av utsända norska journalister. En av dem skickade hem ett telegram med texten:

Kommer icke hem förrän fredag. Resan uppskjuten ett dygn. De Ligne startar även
på 10 000 meter. Hälsa barnen.

Fortsättningen på historien är dock inte lika munter. Under första världskriget hade Charles de Ligne tjänstgjort som officer i belgiska armén och dekorerats för tapperhet. Efter kriget blev han en framgångsrik affärsman. Han var gift med konståkerskan Yvonne de Ligne, som deltog i två olympiska spel.

Under andra världskriget tillhörde han motståndsrörelsen i det ockuperade Belgien och hjälpte nedskjutna brittiska flygare att återvända till England. 1944 upptäckte han att hustrun hade en älskare och kastade vid ett tillfälle ut denne ur huset.

Hustrun lejde då en mördare,som sköt de Ligne till döds. Eftersom attentatsmannen hade använt tyska kulor trodde man först att det var Gestapo som låg bakom mordet. Men när kriget var slut kom sanningen fram, och Yvonne de Ligne dömdes till 15 års fängelse.