-Hur långt har den gått?
-Vilken? undrade Berra.
-Bilen så klart, sa mannen.
-Menar du min bil? sa Berra.
-Ja, och jag vill veta hur långt den har gått, sa mannen.
-Det har väl inte du med att göra, sa Berra.
-Varför annonserar du då, röt mannen.
Tydligen hade någon satt in en annons i tidningen för att sälja en bil, och så var det en som hade slagit fel nummer, tänkte Berra. Eller så stod det fel nummer i annonsen, för det bara fortsatte ringa.
Näste man inledde märkligt nog med samma fråga.
-Jag vet inte vad du pratar om, sa Berra. Det har blivit något fel.
-Ja, ja, sa mannen. Det där känner man igen. Mätarn har väl gått runt ett par varv. Men mig lurar du inte. Hur långt har den gått?
Då la Berra på luren och tänkte: Nu har det gått för långt.
Mer hann han inte tänka förrän det
ringde igen.
-Det gällde bilen, var det en som sa.-Det är fel, sa Berra. Jag har ingen bil.
-Har du ingen bil! Vad är du för en efterbliven jävel?
-Jo, jag har en bil, men ingen att sälja, sa Berra.
-Då ska du väl inte annonsera, sa mannen och ringde av.
Då blev Berra förbannad och tänkte att är det så dom vill ha det så ska dom få det.
Näste man som ringde undrade i vilket skick bilen var.
-Till och från jobbet i första hand, sa mannen.
-Är det riktigt säkert det? sa Berra.
-Ja, det är klart, sa mannen.
-Man kan aldrig veta, sa Berra. Och någon nöjeskörning tänker jag inte tillåta. Har du körkort förresten? Jag tycker du låter ung. Är du i målbrottet?
-Det är klart jag har körkort, sa mannen. Men jag är lite förkyld.
-Jag tycker du låter bakfull, sa Berra Det ska nog inte vara någon bil där. Såna som du vill jag inte se på vägarna.
-Du är väl inte , , , började mannen.
-Och så mopsar du inte upp dig mot mig, sa Berra och la på luren.
Sedan ringde en dam och undrade hur mycket bilen kostade.
-Det var mycket, sa damen.
-Då kan vi säga hundra jämt, sa Berra.
-Det är ju ännu mer! sa damen.
-Vi kan säga hundratjugo också, sa Berra. Det blir bara mer ju längre du tjatar.
-Vad ska det hör betyda? sa damen.
-Vad ska du med bil till förresten, sa Berra. Fruntimmer kan väl inte köra bil. Får jag tala med maken i stället.
-Han är inte hemma, sa damen.
-Nähä, sa Berra. Ute och vänstrar förstås. Och så hade du tänkt köpa en bil i smyg och köra efter och kolla.
-Jag frågade bara vad bilen kostar, sa damen.
-Den är redan såld, sa Berra.
En stund senare ringde en och frågade om det fanns krockkudde i bilen.
-Ute? sa mannen.
-Ja, sa Berra. Om du skulle köra på en älg till exempel, då utlöses den yttre krockkudden så att älgen klarar sig.
-Det var något nytt, sa mannen.
-Ja, sa Berra. Och djurvänligt. Sedan kan älgen springa vidare och hoppa ut framför en annan bil. Men det är ju inte ditt problem.
-Nä, det får nog vara, sa mannen.
-Djurplågare, sa Berra.
Näste man var en som sa att han låg sjuk hemma med hög feber men inte vill missa chansen, Så han undrade om Berra kunde ta bilen och köra hem till honomn och visa den.
-Nä, sa mannen. Så dålig är jag inte. Jag kan allt gå ut på gården.
-Då tycker jag du kan pallra dig hit och titta på bilen här lika gärna, sa Berra.
-Jag hade en kompis som köpte bil för en tid sedan, sa mannen. Han fick den hemkörd. Det är vanligt nu för tiden.
-Ja tack, sa Berra. Har du nåt?
-Vad då? sa mannen.
-Hemkört, sa Berra. Jag tyckte du sa att det är vanligt.
-Annars kan jag komma och titta på den i nästa vecka när jag blir frisk,sa ,mannen.
-Jag tror inte du blir frisk under det här årtiondet, sa Berra och la på luren.
Sedan stängde han av telefonen så det blev tyst en stund, för han började tycka det kändes tjatigt att vara bilhandlare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar