PÅSKAFTON MED PIPPI LÅNGSTRUMP I KÄRRINGA LARSSONS POTATISLAND

Nisse Bengtsson hade skickat efter en påskbomb på postorder och det var inte vilken liten påskbomb som helst. 
Han påstod att det hade stått i annonsen att den motsvarade hundra tigerskott och att det var garanti på att smällen skulle höras tre kilometer bort. Men han vågade inte förvara den hemma utan han bar den ständigt i en av sina ovanligt rymliga byxfickor i väntan på påskafton.

Samtidigt hade hans lillasyster fått en Pippi Långstrump-peruk i födelsedagspresent, en illröd sak med långa utstående flätor. På påskafton övertalade de andra pojkarna honom att låna peruken och klättra upp på en stege som stod lutad mot kärringa Larssons bus. Meningen var att han skulle knacka på fönstret till kärringa Larssons sovrum en trappa upp och kika in där som Pippi Långstrump.

Bomben hade han stoppat i fickan, men när han kommit halvvägs uppför stegen ramlade den ur utan att han märkte det. Berra plockade upp den och tog fram en tändsticksask. Sedan vände han sig till de andra nedanför stegen och föreslog viskande att man skulle smälla av den nu när man ändå var i farten.

– Akta dig, sa Karlsson. Han sa att det var den starkaste påskbomben dom hade.

– Äsch, sa Berra. Det är ju en vanlig smällare.

– Han sa att den var skitdyr, sa Karlsson.

– Han snackar så mycket, sa Berra och drog eld på en tändsticka.

Samtidigt hade Nisse Bengtsson nått stegens topp och tittade försiktigt in i kärringa Larssons sovrum. Just som han höjde handen för att knacka och få henne att vända blicken mot fönstret exploderde bomben.

Det var den värsta smäll som hörts i de kvarteren på år och dag. Hus skakade, fönsterrutor skallrade och jorden sprutade från potatislandet dit Berra hade slängt bomben efter att ha tänt stubinen.

Kärringa Larsson ryckte till och stirrade skräckslaget mot fönstret, där hon fick se Pippi Långstrump stirra tillbaka.

Men bara i en halv sekund för Nisse Bengtsson blev så överraskad av smällen att han ryggade bakåt och tappade balansen. I fallet drog han med sig stegen i en lång luftfärd och landade med ett hemskt tjut på rygg i potatislandet.

Då hade de andra redan hunnit springa och gömma sig bakom krusbärsbuskarna i utkanten av kärringa Larssons trädgård, Men när Nisse Bengtsson kom nedrasande från väggen drabbades de av panik allihop på en gång. I vild flykt hoppade de över staketet och sprang för livet över gräsmattor och bakgårdar. Nisse Bengtsson stukade foten och fick skrapsår på armbågarna men det kände han inte för rädslan var större och han flydde skräckslagen även han.

Efteråt spreds ett rykte att kärringa Larsson hade ringt polisen och sagt att Pippi Långstrump hade försökt skjuta henne. 
Vakthavande polisman blev tyst en lång stund och sa sedan att detta inte låter särskilt troligt. Och när han frågade om hon verkligen ville göra en anmälan om mordförsök av Pippi Långstrump, som så vitt han förstod var en sagofigur, svarade hon att hon nog minsann visste vad hon hade sett.

Berra och de andra samlades tysta i ett gathörn en bit bort men drog sig diskret undan gatlyktans sken när en polisbil sakta kom glidande som resultat av kärringa Larssons telefonsamtal. Konstaplarna hade nog inte trott på det där med Pippi Långstrump men smällen hade hörts vida omkring så de tyckte nog det var säkrast att spana av området.

När det ljusnade på morgonen uppdagades en stor krater i potatislandet. Den nedrasade stegen vittnade också om att något hade hänt, men några direkta bevis mot någon fanns inte så Nisse Bengtsson klarade sig för en gångs skull från efterräkningar.

NISSE BENGTSSONS VÄRSTA PÅSKSMÄLL

Berra och grabbarna har gästat kåsören för en liten påskbetraktelse.

– Har ni köpt några smällare i år, sa Berra.

– Nä, det finns väl inga längre, sa Karlsson.

– Inte så kraftiga i alla fall, sa en revolversvarvare som också var närvarande.

– Det var mer skjutande förr, sa Karlsson.

– Kommer ni ihåg Nisse Bengtssons påskbomb, sa Berra

– Menar du den som small av i kärringa Larssons potatisland, sa Karlsson.

– Exakt densamma, sa Berra.

– Det låter intressant, sa revolversvarvarn. Ta det från början.

– Okej, sa Berra och började berätta.

Fortsättning följer.

BOBÅKAREN SOM NÄSTAN KROCKADE MED TÅGET

Det hände sig vid den tiden då det var så mycket snö och så kallt att det gick att åka kälke ända ner till stan. Beslut fattades om att arrangera kvartersmästerskap i bobåkning.

Ett tiotal ekipage ställde upp till start och farten drevs upp redan från början, för det var både blankis och medvind i backarna ner mot stan.

Nisse Bengtson tillhörde favoriterna, delvis för att han rattade en något större och tyngre bob än sina medtävlare. Den var delvis täckt och påminde lite om en riktig tävlingsbob trots att den var ett rent hemmabygge. Dessutom var den försedd med en broms, som gjorde honom övermodig i branta utförsbackar trots att bromsen inte alltid fungerade.

I början kom Nisse Bengtsson lite efter sina medtävlare i sitt tunga och svårmanövrerade fordon. Men han räknade kallt med att ta igen alltihop i den sista långa backen ner mot målet på andra sidan järnvägen.

På toppen av denna var han nästan ikapp de övriga och börjad få segervittring. Men i slutet av backen skulle man passera en järnvägsövergång, och just som täten fick denna inom synhåll började bommarna fällas.

De andra bromsade med fötterna och körde åt sidn upp på trottoaren. Där blev de stående när Nisse Bengtsson kom jagande bakifrån utan att upptäcka faran i tid.

När han förstod vad som var på väg att hända drog han i bromsen, men han hade så hög fart att boben bara fortsatte rakt fram.

Skräckslagna satt hans kamrater på sina bobar vid sidan om och såg hur han susade mot de fällda bommarna i hög fart.

- HJÄÄÄÄÄLP! Vrålade Nisse Bentsson så att håret reste sig på han kamrater.

Men han hade i alla fall sinnesnärvaro nog att fälla överkroppen bakåt när boben åkte under bommarna, samtidigt som tåget mot Göteborg kom i hög fart och missade honom med ett par meter.

Kamraterna som hade stannat högre upp i backen tog sina bobar under armen och gjorde sig beredda att fly fältet. Och när de såg att lokföraren hade stannat tåget en bit bort fick de panik och sprang allt vad de orkade. Nisse Bengtsson, som hade fått stopp på sin bob på andra sida järnvägen, gjorde likadant.

Kvar stod tåget och en villrådig lokförare som kallade på polis och påstod att han hade varit nära att köra över något som han inte begrep vad det var. Först sa han att det hade sett ut som en kanonkula, men sedan började han sväva på målet och sa att det också kunde ha varit en varg eftersom den hade ylat i högan sky.

Tåget blev kraftigt försenat, och alla som skulle fortsätta till Skåne och Småland missade sina anslutningar i Göteborg och kom inte fram förrän dagen därpå.

Efter en tid spreds ett rykte att lokföraren hade fått sluta sitt arbete och vårdades på nervhem. Det påstods att han vaknade skakande av skräck på nätterna och att det var Nisse Bengtssons tjut som hemsökte honom i drömmen, hur nu någon kunde veta det.

Några fler bobmästerskap blev det i alla fall inte den vintern.

DET STORA BOBMÄSTERSKAPET

Det hände sig en gång för länge sedan att det uppväxande släktet brukade åka bob och kälke i skogsbackarna hemmavid. Och om det hade snöat riktigt mycket och var tillräckligt kallt kunde man också åka på de nyplogade vägarna.

Så kom det sig att hela kvarterets bobåkare skulle mötas i en stor mästerskapstävling eftersom vädret var sådant att det gick att åka kälke ända ner till stan.

Deltagarna kom till start med ungefär likvärdiga fordon. Det vill säga var sin bob med metallmedar under och ett litet fotsteg av trä på var sida samt en liten ratt framtill.

Nisse Bengtsson hade en bob av lite större modell som dessutom var utrustad med broms, en finess som saknades på övriga fordon.

Allt detta berättade Berra under ett litet samkväm hemma hos kåsören tillsammans med Filosofiska Karlsson och en revolversvavare vi känner. 
Kommen så långt i sin historiebeskrivning avbröts han av Karlsson med orden:

– Men det var inte alltid bromsen fungerade.

– Vad menar du med det? sa Berra.

– Jag tänker på den gången bromsen strejkade när han behövde den som bäst, sa Karlsson.

– Den gick sönder ibland ja, sa Berra.

– Det var du som mixtrade med den, sa Karlsson.

– Det kan väl hända, sa Berra. Han satt och drog i det jävla bromshandtaget hela tiden och spelade Allan så det var inte mer än rätt att någon tog ner honom på jorden.

– Han kunde ha dött, sa Karlsson.

– Får vi höra hur det gick nu, sa revolversvarvarn.

Hela historien avslöjas i denna blogg senare i veckan.

VART TOG VINTERN VÄGEN?

Berra och grabbarna har gästat kåsören för ett litet februarisamkväm.

– Det är bara skräp med vintern nu för tiden, sa Berra.

– Ja, snön bara kommer och går, sa Filosofiska Karlsson.

– Det var bättre förr, sa en revolversvarvare som också var närvarande.

Sällskapet begrundade detta en stund och så sa Berra:

– När vi var små kunde man åka kälke på gatorna.

– Ja, sa Karlsson. Nu för tiden ser man inga bobåkare på stan.

– Kommer ni ihåg när Nisse Bengtsson höll på att krocka med tåget? sa Berra.

– Det går inte att glömma, sa Karlsson.

– Det kommer inte jag ihåg, sa revolversvarvarn. Kan man få höra hur det gick till?

– Okej, sa Berra. Så här var det.

Fortsättning följer senare i veckan i denna blogg..

NÄR KOMMER TOMTEN?

Berra får fortfarande telefonsamtal från folk som vill hyra honom som tomte på julafton.

Om han protesterar frågar dom varför han i så fall har annonserat om att det går bra att beställa jultomte på det här numret.

– Jag såg på webben att det skulle gå bra att beställa tomte om man ringde det här numret, sa en man.

– På väggen? sa Berra.

– Nej, på nätet, sa mannen.

– Vilket nät? sa Berra.

– Internet så klart, sa mannen.

– Det vet jag inget om, sa Berra.

– Kan du inte skicka nån tomte då? sa mannen.

– Alla tomtar är upptagna, sa Berra och la på.

Nästa gång Berra svarade var det en dam som undrade om han hade stort skägg.

– Jag har inget skägg alls, sa Berra.

– Det var konstigt, sa damen.

– Jag har haft mustasch, sa Berra. Men den har jag rakat bort.

– Vi hade nog tänkt oss en tomte med skägg, sa damen.

– Om damen vill kan jag låta mustaschen växa ut igen, sa Berra. Men det tar ju ett par veckor.

– Då är ju julen slut, sa damen.

– Jag kan komma till påsk i stället, sa Berra.

Nästa kund var en högdragen herre som bad Berra beordra fram en tomte och skicka till en viss adress på julafton exakt klockan sexton.

– Du menar sextonhundra, sa Berra.

– Hur sa? sa den högdragne.

– Jaså, jag trodde du var militär sa Berra.

– Nu är jag inte med längre, sa mannen.

– Nej, men du kanske har varit sa Berra.

– Jag menar att jag följer inte din tankegång, sa mannen.

– Det ska du inte vara ledsen för, sa Berra. Det är det många som säger att dom inte gör.

– Var var vi? sa mannne.

– Var du var vet jag inte, sa Berra. Själv är jag hemma hos mig, Och var det för en stund sedan också.

– Jag vill hyra en tomte, sa mannen, nu ännu mer högdraget än tidigare.

– Här finns ingen, sa Berra. Men jag känner en revolversvarvare som är en riktig tomte. Honom skulle du kunna ringa, men han har hemligt telefonnummer.

– Då kan jag väl inte ringa honom, sa mannen irriterat.

– Om du får numret av mig skulle du kunna göra det, sa Berra.

– Ja, sa mannen, Och hur lyder det?

– Men det får du inte, sa Berra och la på.

Sedan orkade han inte svara mer i telefon den dagen.

KAN TOMTEN KOMMA?

Så här i jultid får Berra en massa telefonsamtal från folk som vill hyra tomte. Tydligen har någon med ett liknande telefonnummer annonserat någonstans om detta, men i stället verkar det som om Berra får alla samtalen.

– Kan du ordna fram en tomte åt mig? sa en man med stressad röst här om dagen.

– Tja, sa Berra. Det skulle jag väl kunna om jag ville.

– Det här får gå fort för jag har bråttom, sa mannen.

– Nu ska vi ta det lugnt, sa Berra. Det kan vara farligt att jaga upp sig. Särskilt så här i jultider.

– Ja, ja, sa mannen. Men går det att få hyra en tomte?

– Då måste jag först ta lite uppgifter, sa Berra. Hur många barn har du?

– Två, sa mannen. Men det spelar väl ingen roll.

– Och dom har varit snälla hela året? sa Berra.

– Vad är det här för trams? sa mannen.

– Då skriver jag vet ej, sa Berra. Nästa fråga: Tror du på tomten?

– Det är klart jag inte gör, sa mannen.

– Och ändå vill du att han ska komma, sa Berra.

– Jag vill ju ha en utklädd tomte, sa mannen.

– Det går inte, sa Berra. Här skickar vi inte ut några falska tomtar. Vi anlitar bara den riktige.

– Du är väl inte riktig själv sa mannen och så sa det klick i luren.

Nästa samtal kom från en dam som frågade om det gick bra att beställa tomte.

– När ska han komma? sa Berra.

– På julafton så klart, sa damen.

– Då är dom upptagna, sa Berra.

– Är det sån efterfrågan? sa damen.

– Nej, sa Berra, men då är alla tomtar hembjudna till mig för att äta gröt.

– Vad för slag? sa damen förvånat.

– Risgrynsgröt så klart, sa Berra. Med mandel. Den som får den får diska.

– Jag trodde man blev gift, sa damen osäkert.

– Ånej sa Berra. Så lätt går det inte.

Fortsättning följer.

ATT HYRA TOMTE

– E´re tomten? var det en som väste i örat när Berra intet ont anande svarade i sin hemtelefon här om dagen.

– Tomte kan du vara själv, sa Berra och slängde på luren.

Detta uppepades ett par gånger innan en man ringde och sa:

– Är det du som har annonserat om att vara tomte?

Då började Berra ana vad det handlade om. Någon hade tydligen erbjudit sina tjänster som tomte inför den annalkande julen. Och eftersom Berra har ett telefonnummer som är väldigt speciellt var det nu en massa människor som ringde fel och hamnade hos honom i stället.

– Nej, jag har inte annonserat om att vara tomte och jag har inga planer på att vara det heller, sa Berra.

Men när han hade lagt på luren ångrade han sig och tänkte att det kanske inte skulle vara så dumt ändå. 

Vad det blev av det avslöjas senare i veckan i denna blogg.

ÅRETS PÅSKMUST AVSMAKAD

Berra och grabbarna har gästat kåsören för traditionell avsmakning av årets påskmust.
– Lite blommigt, konstaterade Berra och smackade med läpparna.
– Fin kropp, framhöll filosofiska Karlsson.
– Och stark eftersmak, sa en revolversvarvare som också var närvarande.

En smärre diskussion uppstod sedan om var någonstans årets upplaga skulle placeras i ett lite längre tidperspektiv.

– Lite strävare än fjolårets, sa Berra.
– Kanske inte riktigt lika fylligt, sa Karlsson.
– Men på det hela taget en hyfsad årgång, sa revolversvarvarn.

På Karlssons förslag ventilerades sedan frågan huruvida någon av det senaste decenniets årgångar egentligen varit riktigt dålig. Ingen av de församlade kunde dock erinra sig detta, utan mötet enades om att påskmusten hållit en ganska jämn och relativt hög nivå så långt bakåt man kunde minnas.

– Möjligen kan man anmärka något på att smaken är ganska likartad från år till år, sa Berra.

– Ja sa Karlsson. Det är ju inga direkta sensationer.
– Fast 07:an vill jag minnas var lite extra sprallig, sa Berra.
– Ja, sa Karlsson. Men det kan ju ha berott på att det var den gången du hade varit på fest hos din brorsa hela natten innan du kom hit.
– Det kan du ha rätt i, sa Berra. Det hade jag glömt.
Nya avslöjanden senare i veckan.

FORTFARANDE FEL NUMMER

Det ringer fortfarande i Berras telefon. Det är folk som tror att de har kommit till någon hundgård och Berra har inte hjärta att tala om för dem att det är fel nummer.
För en tid sedan ringde en man och undrade vad hundvalparna kostar.
– Femtio kronor styck, sa Berra.

– Vad är det för hundar då? sa mannen misstänksamt.

– Äkta Sankt Bernhard, sa Berra.
– För femtio spänn styck! sa mannen.
– Ja, men på vissa villkor, sa Berra.
– Vilka då? sa mannen.
– Du måste lova att inte låta dom bajsa på gräsmattan, sa Berra.

– Vad är det här för skoj? sa mannen.

– Det är inget skoj alls, sa Berra. Min fru trampade i en hundskit för ett tags sedan och blev så förbannad att hon inte släppte till på en hel vecka. Och så vill jag inte ha det igen.
– Får jag en för femtio spänn om jag lovar? sa mannen.
– Ja, sa Berra. Men du måste skriva på ett intyg i närvaro av min advokat. Och sedan är det möjligt att jag låter nån av mina livvakter skugga dig.
– Jaha, sa mannen. Man skulle kunna tro att du var en excentrisk miljardär som fått en fix idé.
– Jag kunde inte ha uttryckt det bättre själv, sa Berra men då hade mannen redan lagt på.

Sedan ringde en tant och undrade var valparna fanns om man ville komma och titta på dom.

– I fönstret så klart, sa Berra.
– I fönstret? sa tanten.
– Javisst, sa Berra. Har ni inte hört den gamla visan Vad tar ni för valpen där i fönstret?
– Vilket fönster? sa tanten.
– Det vet inte jag, sa Berra. Det är inte jag som har skrivit den.
Men då sa det klick i örat på honom.

En annan dam undrade hur många valpar det var.

– Hundra, sa Berra.
– Va! ropade damen.
– Ja, sa Berra. Det var egentligen hundraen från början. Men så var Cruella här och knyckte en.
– Vad ska det här betyda? sa damen.
– Nej, jag bara skojade, sa Berra. Jag satt just och tittade på Hundraen dalmatiner. Du kan få låna den om du vill.
– Nej tack, sa damen.
– En annan rulle då, sa Berra. Jag har en bra här. Utan trosor i Tyrolen.
– Hu då! sa damen och la på.

Någon minut senare ringde det igen.

– Det gällde hundarna, sa en man.
– Det gjorde det ja, sa Berra. Och det var på tiden att du ringde.
– Hur så? sa mannen.
– Dom äter oss ur huset, sa Berra. Och ylar hela nätterna. Du måste komma och hämta genast.
– Nu förstår jag ingenting, sa mannen.
– Är det inte du som ska hämta partiet som kom från England i förra veckan?
– Har ni importerat hundar? sa mannen.
– Jajamen, sa Berra. I rakt nedstigande led från Baskervilles hund. Du har väl läst Sherlock Holmes?

– Vem är detta egentligen? sa mannen.

– Mitt namn är John Watson, sa Berra. Läkare och författare. Till er tjänst, sir.
– För vad då? sa mannen.
– Epedemiska sjukdomar och benbrott, sa Berra.
– Nej tack, sa mannen.
– Då kan jag skriva en roman åt dig, sa Berra.
– Det är bra som det är, sa mannen och ringde av.

KNATTE, FNATTE OCH TJATTE

Tro det eller ej, men Berra får fortfarande telefonsamtal från folk som vill köpa hund av honom. Hur hans telefonnummer har hamnat på drift på detta sätt har han för länge sedan slutat fundera över. Han svarar så gott han kan i stället.

Här om dagen ringde en dam och undrade hur många valpar han hade.

– Tre, sa Berra. Knatte, Fnatte och Tjatte.
– Jaha, sa damen. Men då får jag nog döpa om dom om jag skulle köpa dom.
– Nä, det går inte, sa Berra. Vi har redan döpt om dom en gång.
– Vad hette dom förut då? sa damen.
– Den gode, den onde och den fule, sa Berra. Efter en gammal Clint Eastwood-rulle.

– Vad har det med hundvalpar att göra? sa damen.

– Ingenting, sa Berra. Det var därför vi döpte om dom.
– Till Knatte, Fnatte och Tjatte? sa damen tvivlande.
– Just det, sa Berra. Men det blev en hel del diskussion innan vi kom så långt.
– Om vad då? sa damen.
– Först hade vi tänkt kalla dom Chucken, Jerry Lee och Little Richard. Det var en av mina medhjälpare här i hundgården som föreslog. Han har snöat in på femtiotalsrock.

– Det här låter värre och värre, sa damen.

– Det tycker vi andra också, sa Berra. Och då har damen ändå inte hört när han försöker sjunga Whole lotta shakin going on.
– Jag tror det får vara, sa damen och la på luren.
Fortsättning följer.

ÄVEN KATTER TILL SALU

Folk ringer hem till Berra och vill köpa hundvalpar. Berra har inte annonserat ut några sådana, men han svarar ändå så gott han kan och pratar gärna en stund med dom som ringer. Och ibland försöker han övertala dem att skaffa katt i stället.

Helt nyligen ringde ännu en dam och sa att det gällde hundarna.

– Vov-vov, sa Berra.
– Förlåt? sa damen.
– Dom skäller lite här,sa Berra. Vänta så ska jag stänga dörren. Så där ja.
– Jo, det gällde hundarna, upprepade damen.
– Vov-vov, sa Berra.
– Nu hördes det igen, sa damen.
– Ja, sa Berra. Vänta så ska jag stänga ordentligt. Så ja, nu är det gjort.

 – Jo, hundarna alltså, sa damen.

– Mjau, sa Berra. Jam-jam.
– Har ni katter där också? sa damen.
– Nä, sa Berra. Men jag tog en liten jamare för en stund sedan.
– Förlåt? sa damen.
– Det behöver inte damen be om ursäkt för, sa Berra. Det är på mitt ansvar.
– Nu är jag inte med riktigt, sa damen.
– Jo, vi har katter här också, sa Berra. Får det lov att vara en liten kissemiss? Vad önskas det för sort? Vi har det mesta. Angora, perser, siames, svensk och norsk bondkatt. You name it.

Då blev det tyst i luren en lång stund, innan damen frågade försiktigt:

– Vad är det för skillnad på svensk och norsk bondkatt?

– Den senare jamar på norska, sa Berra. Den säger mjau-da i stället för bara mjau. Och så har den bättre ekonomi. Och är inte med i EU.
– Vad innebär det? sa damen.
– Den har finare halsband, sa Berra. Och så slipper den besvärliga djurtransporter. Dom svenska kör vi ut med lastbil till kunderna, men dom norska får åka Rolls Royce. Ska vi kanske slå till med en liten norsk kisse?
– Nej, sa damen. Det gällde hundarna.
– Javisst ja, sa Berra. Förtjusande varelser. Särskilt en. Han ligger stilla i knäet hela dagarna och bara spinner.
– Vad är detta, sa damen. Vem talar jag med egentligen?
– Mitt namn är Luke Skywalker, sa Berra. Men jag brukar kallas för Lucky Luke.

– Lucky Luke? sa damen.

– Ja, sa Berra. Vad vill du?
– Det är ju en seriefigur, sa damen.
– Ja, sa Berra. Jag hör att damen är både påläst och allmänbildad.
– Jag får nog tacka för mig, sa damen.
– Var så god, sa Berra.

Sedan ringde en man och frågade hur mycket valparna kostar.

– Vad ska du med hund till? sa Berra. Den är ju bara till besvär.
– Tycker du det? sa mannen.
– Ja, sa Berra. Den ska ut flera gånger om dan och pinkas och motioneras. Och sedan måste du borsta pälsen på den och klia den bakom öronen. Och allt du får tillbaka är några viftningar på svansen.
– Det var en konstig inställning hos en som säljer hundar, sa mannen.
– Och tänk på all dyr mat den slafsar i sig, sa Berra.

– Tja, sa mannen. Egentligen är det frugan som vill ha en.

– Frugan! sa Berra. Det ska du väl inte låta henne bestämma. Vad är du för en karl?
– Vi bestämmer allt lite båda två, sa mannen försiktigt.
– Är du inte herre i ditt eget hus? sa Berra.
– Man får väl ge och ta lite, sa mannen.
– Nä, nä, nä, sa Berra. Jag tror det är dags för dig att slå näven i bordet och visa att oss karlar kör man inte med.
– Så du vill inte sälja någon hund till mig? sa mannen.
– Det är inte fråga om det, sa Berra. Det handlar om att du ska visa att du är karl för din hatt och att ditt hem är din borg och där ska inget fruntimmer komma och tro att hon kan bestämma.
– Det var det värsta jag hört, sa mannen. Nu får det verkligen vara nog.
– Just det. Så ska det låta. Nu börjar det likna något, sa Berra, men då hade mannen redan ringt av.

.

DET GÄLLDE HUNDARNA

Telefonen fortsätter att gå varm hemma hos Berra. Det är folk som ringer och frågar efter hundvalpar, förmodligen till följd av någon annons någonstans.
Berra har för länge sedan slutat att artigt upplysa att det är fel nummer. Ringer folk hem till honom och ställer underliga frågor får dom skylla sig själva, tycker han.

När han lyfte luren här om dagen var det en dam som sa:

– Det gällde hundarna.
– Jaha, sa Berra.
– Jag undrar om jag är för sent ute eller om det finns några kvar.
– Det beror på, sa Berra.
– På vad? sa damen.
– Handen på hjärtat, sa Berra. Är ni en sann djurvän?
– Ja, verkligen, sa damen.
– Jag har nämligen hört annat, sa Berra.
– Vad då? sa damen.
– Att ni inte är snäll mot djuren, sa Berra.

Då blev det tyst en lång stund och sedan sa damen osäkert:

– Vem har sagt det?
– Tjommen, sa Berra.
– Tjommen, sa damen. Vem är det?
– Det är en jag känner, sa Berra.
– Han tillhör då inte min bekantskapskrets, sa damen förnärmat.
– Det är vad ni påstår ja, sa Berra.
– Vad menas med det? sa damen.
– Uppgift står mot uppgift, sa Berra.
– Det här är ju inte klokt, sa damen.
– Han sa i alla fall att jag inte skulle sälja några valpar till er om ni ringde, sa Berra.
– Jag vill inte köpa några av er heller, sa damen och la på luren.
Fortsättning följer senare i veckan.