VÅLDSAM VURPA AV VILD TYPOGRAF

När vårsolen värmer och cykelsäsongen har kommit igång går tanken osökt till en velocipedtävling jag deltog i en gång i tiden.
Det är många år sedan, men minnesbilderna är glasklara och har etsat sig fast med kuslig precision.
Uppriktigt sagt förstår jag inte hur jag ska kunna förtränga dem.

Saken var den att korporationsidrottsföreningen på tidningen hade inbjudit alla anställda till en cykelstafett.

Hela tävlingen var dock nära att få avbrytas redan i starten efter ett intermezzo av sällan skådat slag.

På grund av det stora deltagarantalet hade arrangörerna tvingats ställa upp cyklisterna på två led.

Typograf E hade placerats i det bakre, men när startskottet gick och övriga deltagare lugnt och värdigt satte sig upp i sadeln, kom typograf E springande som ett jehu på utsidan. Han rundade hela startfältet, men när han skulle svinga sig upp på sin velociped halkade han med foten mot pedalen och for i backen med dunder och brak.

Skräckslagna medtävlare tvingades tvärbromsa för att inte köra över honom, och när jag saktade in och undrade hur det var fatt, fick jag följande lidelsefulla kommentar:

-Tänk inte på mig. Fortsätt tävlingen bara. Bry dig inte om att jag är skadad.
Och när någon undrade om han hade gjort sig illa, visade typograf E upp en blodig hand och svarade:
-Vad spelar en skadad kamrat för roll? Huvudsaken är att tävlingen kan genomföras. Jag kanske ligger här och dör men kör ifrån mig bara.
Då gjorde vi det, för inför sådan vältalighet kunde vi inte hitta på något att svara.

På det viset inleddes ett av de märkligaste Grand Prix-lopp cykelhistorien känner. Det hade föregåtts av en mängd spekulationer, taktiksnack och laguppställningar som hemlighållits till strax före start.

Oförutsedda händelser och komplikationer av diverse slag hotade tävlingen in i det sista. Sålunda höll till exempel redaktionens lag på att spräckas, när jag några minuter före start drog på mig en mössa med texten Modo Hockey.

-Jag vägrar vara med i samma lag som den mannen, utropade en redaktör som härstammar från Göteborg och håller på Frölunda men i övrigt är fullt normal.

De andra lagmedlemmarna lyckades dock övertala frölundaiten att ta sitt förnuft till fånga, varpå man övergick till att studera motståndarna.
I kontorets lag fanns en kamrer som redan hade börjat värma upp så smått.
-Han kör snålt, konstaterade en av redaktörerna.
-Synnerligen ekonomisk kurvtagning, insköt en annan.

En man från resetjänsten uppgav sig ha tävlingscyklat i sin ungdom och vunnit nybörjarklassen i en tävling på 50-talet. Det resulterade nu i diskussioner huruvida han skulle proffsförklaras eller ej, men slutade med att han kom undan med en varning.

I vimlet syntes också typograf E med en järnsängsliknande maskin av årsmodell 1952 och märket Rex utrustad med stora ballongdäck.
-Tror du det är veteranrally? hojtade oförskämda kolleger, och det kan möjligen ha sått ett frö till vad som komma skulle.

Redaktionslaget satsade på en tioväxlad racercykel vid namn Gustaf, som gick laget runt innan den punkterade ett hundratal meter från mål på slutsträckan.

Flera av företagets skarpaste hjärnor fanns på plats, men det skulle visa sig att ingen lyckades lista ut en taktik varmed man kunde rå på det stjärnspäckade redaktionslaget, som trots punkteringen hemförde en lysande viktoria.

Hela föreställningen stals dock av typograf E, vars makalösa och tidigare i denna text beskrivna vurpa tjugo meter efter start svävade som en ond ande över tävlingen och förtog en del av glansen från redaktionslagets granna och rättvisa triumf.

-Det var inte konstigt att jag gled med foten. Trampan var ju lös, sa typograf E i en kommentar när han ledbruten kom stapplande från prisutdelningen.

-Någon måste ha varit där och skruvat före loppet, fortsatte han. Någon från ett konkurrentlag har naturligtvis varit framme och gjort sabotage när dom insåg att dom inte kunde vinna med schyssta medel. Och då ligger det nära till hands att misstänka dom som tog det på så blodigt allvar att dom trampade som galningar på racercykel på varenda sträcka för att vinna, avslutade typograf E sitt uttalande som var lika obalanserat som hans åkning.

När krutröken skingrats över slagfältet kunde man summera en punkterad cykel, ett trasigt byxben, en stor sårskada på ett knä, en ledbruten rygg, en stukad axel, två knäckta revben, en stel nacke ett värkande ryggslut samt flera krossade illusioner.

Det märkliga var att så när som på den punkterade cykeln och möjligen några av de spruckna illusionerna, så tillhörde samtliga blessyrer en och samme man. Nämligen typograf E, som dagen därpå enligt egen utsago kände sig som om han dragits genom en mangel med cykel och allt.