FRÅGESPORT MED KAFFE OCH DOPP

Frågesport med kaffe och dopp var sista gren i årets femkamp på landet. Till tävlingsarena hade utsetts redaktör S´ utomhusveranda, där kyliga vindar och ett lätt regn med ojämna mellanrum svepte in.
Det innebar en ny svår bortamatch för kåsören, som redan före avslutningsgrenen var en slagen man men nu hade en sista chans att rädda något av den skamfilade äran.

Efter viss diskussion enades de båda atleterna om att matchen skulle gå i sju ronder.

Det innebar att deltagarna tilldelades sju NE-kort vardera med tio frågor att läsas upp för motståndaren. Flest rätta svar skulle ge seger med frågeställaren som enväldig domare i varje enskilt fall.

Sedan korten delats ut och redaktör S hällt upp kaffe sa kåsören:

-Det gäller ju att ha tur med korten.
-Ja, sa redaktör S. Det är alltid någon som får lite lättare frågor än den andre.
-Och det brukar vara du, sa kåsören.
-Har jag inget minne av, sa redaktör S.
-Kom igen, sa kåsören. Det är du som börjar fråga.
Redaktör S satt tyst en stund och läste igenom det första frågekortet, varpå han utbrast:
-Det är inte klokt så lätta frågor du får.
-Läs då så jag får höra, sa kåsören.

-Vilket arameiskt ord för fader använde Jesus som tilltal till Gud?

-Skulle det vara lätt? sa kåsören.
-Nej, men dom andra, sa redaktör S.
-Jag kan bara tänka mig Pater men det är väl latin så det är det nog inte, sa kåsören.
-Är det ditt svar? sa redaktör S.
-Vilket då? sa kåsören.
-Att det inte är det, sa redaktör S.
-Ja, i brist på bättre, sa kåsören.
-Rätt svar är Abba, sa redaktör S.

-Det är ju fiskbullar, sa kåsören.

-Ja, det står på ledtråden, sa redaktör S. Men det får du ingen poäng för.
-Kom igen med dom lätta frågorna nu, sa kåsören.
-Vilken då fjärderankad svensk vann tennisturneringen Stockholm Open 1997?
-Jonas Björkman, sa kåsören.
-Va! Hur kunde du det? sa redaktör S.
-Du sa ju att det var lätt, sa kåsören.
-Javisst ja, sa redaktör S.

Spelet böljade fram och åter. Saker som att 91:an Karsson hette Mandel i förnamn, att Turgut Özal var president i Turkiet 1989-93 samt att den lilla arbetshästen konik kommer från Polen vållade inte de tävlande några problem.

Däremot tog det en stund att värka fram att Carmen är världens mest spelade opera, att huvudstaden i Djibouti heter Djibouti, att Vebjörn Rodahl vann 800 meter i Atlanta-OS 1996 samt att Alvar Krafts stora schlager från filmen Kalle på Spången med Edvard Persson hette Jag har bott vid en landsväg i hela mitt liv.

Matchen stod länge och vägde. Men sedan kåsören fått två hjärnsläpp i tät följd och missat både att Malaysias huvudstad heter Kuala Lumpur samt att Finlandialoppet har målgång i Lahtis var redaktör S i ledningen.

Det hjälpte inte att denne trodde att mjölbaggen var vit i stället för svart eller att han hade glömt att sjön mellan Bosporen och Dardanellerna heter Marmarasjön. När krutröken skingrades stod han ändå som segrare med 34-32.

Därmed hade han vunnit hela femkampen med fem grensegrar mot noll, vilket fick kåsören att summera dagen med orden:

-Du som är en yrkesarbetande man i dina bästa år borde skämmas att förnedra en gammal pensionär på det här viset.
-Ta en kaka till och lugna ner dig, sa redaktör S.

-Detta måste ha varit en av de egendomligaste tävlingarna i mångkampens historia, fortsatte kåsören..

-Hur så? sa redaktör S.
-Stenstötningen vann du visserligen med klar marginal. Men i fotbollen ledde jag i halvtid innan stormen slog till och mina bollar stannade i motvinden. I minigolfen åkte jag dit på ett räknefel och i pilkastningen kom du dragande med en ny tavla som inte på långa vägar höll de stipulerade måtten. Och sedan fick jag dom svåraste frågorna i frågesporten. Det kunde lika gärna ha blivit 4-1 till mig.
-Det är små marginaler i den här sporten, sa redaktör S.

PILKASTNING MED AGNAR OCH VETE

För att genomföra de två sista grenarna i årets mångkamp på landet hade de båda atleterna förflyttat sig till redaktör S´ sommarhus.

Närmast på programmet stod pilkastning mot en darttavla uppspikad på en trädstam.

Här gällde det att träffa de olika fälten från 1 till 20 i tur och ordning, enligt regeln tre pilar per skalle i varje omgång och först till 20 vinner.

Denna gren har tidigare alltid genomförts på en bana utanför kåsörens sommarstuga. Nu gällde alltså bortaplan och till råga på allt plockade radaktör S fram en tavla av betydligt mindre format än brukligt.

-Vad är det här för barnstorlek? Du menar väl inte att vi ska kasta mot den där miniatyrtavlan, sa kåsören bistert.

-Jag är ledsen, sa redaktör S. Men det är den enda vi har. Vi får väl stå lite närmare då.
-Men det blir ju en helt annan sport, sa kåsören.

Under provomgången visade det sig dessutom att en av pilarna gick i två delar och sedan måste skruvas ihop inför nästan varje nytt kast.

-Det är allt väldigt primitiva förhållanden du har ordnat här, sa kåsören.
-Det är då agnarna sållas från vetet, sa redaktör S.
-Jaha, sa kåsören. Är du agn eller vete?
-Det återstår att se, sa redaktör S.

Så började tävlingen. Redaktör S tog snabbt ledningen och drog ifrån i början.

Kåsören missade till och med tavlan med en pil,vilket fick redaktör S att utbrista:
-Grannarna är inte hemma. Så du kan lugnt kasta in en pil på deras tomt utan risk att träffa någon.
Kåsören fastnade på trean och blev kvar där en längre tid innan han äntligen fick dit en av pilarna. Under tiden seglade redaktör S iväg ända upp till fält nummer 13 där det dock blev stopp en stund även för honom..

Då lossnade det äntligen för kåsören som sedan närmade sig hela tiden. Med en rasande spurt var han nära att hinna ifatt sin antagonist men denne kunde till slut vinna med 20-18.

-Jag kände flåset i nacken, kommenterade han. Men det var aldrig någon fara.
Därmed hade han också vunnit hela femkampen. Nu återstod endast frågesporten, men det är å andra sidan den förnämsta av samtliga grenar.
En sista rapport från årets femkamp följer i denna blogg i morgon.

TVÅ SPIKAR RÄCKTE INTE

Efter förlust i de båda inledningsgrenarna stod kåsörens hopp nu till hans gamla glansgren minigolf när årets mångkamp mot redaktör S fortsatte ute på landet.

Kåsören hade lottats att spela först på varje bana. Redaktör S hade alltså fördelen av att kunna studerade sin motståndare och dra nytta av dennes eventuella misstag alternativt intelligenta problemlösningar för att passera respektive hinder.

De båda atleterna följdes åt med redaktör S i en knapp ledning efter de tre första hålen. Men på bana fyra slog kåsören till med dagens första spik.

-Hur gjorde du? sa redaktör S.
-Jag slog bollen i hålet direkt, sa kåsören.
-Jag menar hur bar du dig åt för att göra det?
-Det hade du ju förmånen att kunna studera, sa kåsören.
-Ja, men jag hann inte riktigt med, sa redaktör S.
-I så fall talar jag ju inte om det för dig, sa kåsören.
-Nu är det krig, sa redaktör S sedan han noterats för åtta slag på samma bana.

Matchen fortsatte med kåsören i några slags ledning. Men mitt uppe i all sin självsäkerhet började han missa grovt och låg plötsligt under med fyra slag när det blev halvtid efter nio av de 18 hålen.

Då var det dags för nästa skärpning. Med ett par tvåor och treor vände kåsören matchen på nytt innan han svarade för ännu en spik, denna gång på bana 13 till och med.
-Vad har hänt? sa redaktör S. Har du tagit anabola i pausen?
-Nej, sa kåsören. Jag tog bara på mig glasögonen. Nu spelar du inte mot en halvblind stackare längre.
-Anabola glasögon? sa redaktör S.

Då var det dags för dagens andra naturkatastrof att lägga sig i tävlingen. Efter den orkanartade motvinden under kåsörens sista omgång av straffsparksläggningen, kom nu en ny kastvind och svepte bort bollen just när den var på väg ner i hålet efter en precisionsputt av kåsören på bana 14.

-Såg du? utropade han häpet. Vinden tog bollen!
-Ja, faktiskt, medgav redaktör S.
-Detta är otroligt, sa kåsören. Jag har makterna emot mig i dag.

Efter detta drabbades han av en ny formsvacka, medan redaktör S plötsligt hittade flytet igen.

En snabb huvudräkningskalkyl gav vid handen att slaget redan var förlorat före det sista hålet. Kåsören slarvade och fick inte i bollen förrän på femte försöket. Redaktör S behövde sex slag, och när de summerade matchen visade det sig att redaktör S hade vunnit med fyra slags marginal.
-Men herreegud, då var det inte avgjort, utropade kåsören. Hade jag bara skärpt mig och spikat sista som jag brukar hade jag ju vunnit.
-Det är ingen skam att förlora mot en sån motståndare, sa redaktör S.
Fortsättning på femkampen följer i morgon.

STRAFFSKYTT MED MOTVIND

Efter den inledande stenstötningen på stranden vid campingplatsen hade det nu blivit dags för gren nummer två i den sedan sommaren uppskjutna mångkampen mellan kåsören och redaktör S.

Nu förflyttade sig de båda atleterna till en närbelägen fotbollsplan för att skjuta tio straffar på varandra med kåsörens nypumpade matchboll, en engelsk kvalitetssak av storlek 5 med FA-emblem och inköpt i Lillywhites sportaffär vid Piccadilly Circus i London under Sven-Göran Erikssons tid som förbundskapten.

Den stora frågan var om spelarna skulle hålla samma klass som bollen. Fotbollsplanen gjorde det i alla fall inte för den var svårt vattensjuk och den enda målställningen hade börjat rosta betänkligt.

-Titta nätet är trasigt också, sa kåsören. Det är bara en liten bit kvar här uppe.

-Ja, jag sköt ju sönder det förra året, sa redaktör S. Kommer du inte ihåp det?
-Snack, sa kåsören.
Efter en stunds uppvärmning var det dags för redaktör S att inleda med att slå fem straffar på kåsören, varpå det skulle bli denes tur att skjuta fem på redaktör S. Efter välbehövlig halvtidsvila väntade sedan ombytta roller och ytterligare fem straffar var.

-Är du med, Ravelli? ropade redaktör S och tog sats.

-Kom igen, Zlatan, sa kåsören i målet.
Redaktör S satte sina två första, trots att kåsören vid båda tillfällena nästan gick ner i spagat så att benet höll på att gå av. Efter den andra misslyckade räddningen blev han sittande på marken en stund.
-Kan du resa dig eller ska jag ringa efter ambulans, sa redaktör S.
-Ha, ha, kom igen bara, sa kåsören och ställde sig upp.
-Du behöver inte deppa för det här, sa redaktör S. Det är inte många målvakter som hade tagit dom straffarna.
Sedan slog han nästa boll i stolpen, varpå kåsöre räddade de två sista.

Därpå var det kåsörens tur att skjuta sedan redaktör S ställt sig i målet.

Han satte de två första nere vid stolproten i samma hörn. På den tredje sprang redaktör S bort till hörnet och ställde sig, samtidigt som kåsören sköt en höjdboll mitt i målet.
-Jag trodde du skulle skjuta i samma hörn igen, sa redaktör S.,
-Det trodde jag med, sa kåsören. Men foten vred sig tydligen på något sätt,
-Annars var det en snygg fint, sa redaktör S.
-Ja, sa kåsören. Det är nästan synd att erkänna att det inte var meningen.

Av allt detta snack blev kåsören dock så okoncentrerad att han slog de båda återstående straffarna utanför. Ändå ledde han med 3-2 i halvtid och kände sig tämligen segersäker.

Men efter paus följde en scenförändrign nästan utan motstycke i fotbollshistorien. Redaktör S dundrade in alla sina fem skott utan chans för den stackars målvakten.
Nåja, det är bara att göra likadant,tänkte kåsören när det blev hans tur och tog extra lång sats.
-Vart ska du? ropade redaktör S bortifrån målet.
-Det undrar jag också, sa kåsören samtidigt som han kände att han hade gått så långt tillbaka att han stod med båda fötterna i en stor vattenpöl.
Med blöta skor sköt han sedan ett lamt skott utanför. När han åter la upp bollen på straffpunkten började det blåsa motvind. Redaktör S sprang till högra hörnet av målet medan kåsören slog bollen i det vänstra, men just före mållinjen fångades den av vinden och stannade i gräset.

Sedan försökte kåsören med en höjdboll i ena krysset men redaktör S var där och boxade bort den

På fjärde försöket la kåsören upp bollen på straffpunkten, tog några steg tillbaka och blev stående.
-Vad väntar du på? sa redaktör S.
-På att det ska sluta blåsa, sa kåsören medan vinden ven om öronen.
-Då får du nog vänta, sa redaktör S.

De två sista bollarna orkade knappt fram till målet i den hårda blåsten, med påföljd att redaktör S vann straffsparkarna med 8-3 trots kåsörens halvtidsledning.

-Inte konstigt att man kroknar i andra halvlek under såna förhållanden, kommenterade kåsören. Snacka om motvind alltså.
Fortsättning på femkampen följer i denna blogg i morgon.

STENHÅRD START I ÅRETS MATCH

Så hade det då äntligen blivit dags för Årets match alla kategorier. Det handlar alltså om den stora mångkampen på landet mellan kåsören och redaktör S, en kraftmätning som traditionellt har avgjorts varje sommar sedan mitten av 90-talet men detta år hade uppskjutits till en kulen septembersöndag.

Dagen före ringde redaktör S och sa:

-Jag kommer förbi din stuga och hämtar dig i morgon bitti. Uppställning klockan åtta.
-Är du inte riktigt klok, sa kåsören. Då sover jag. Halv elva blir lagom.
-I så fall får det bli på eftermiddagen, sa redaktör S. Passar det klockan två?
-Det låter mer normalt för en idrottstävling, sa kåsören.
-Start klockan två på stranden vid campingplatsen, sa redaktör S.

När de båda atleterna anlände till tävlingsarenan förmörkades himlen av svarta moln, samtidigt som det blåste upp till halv storm och ett lätt regn började falla.

-Det fattades bara det, sa redaktör S. Hade du kunnat masa dig upp lite tidigare hade vi sluppit det här. I förmiddags var det solsken och vindstilla.
-Ja, ja, sa kåsören. Det är väl inget att gnälla för. Lite regn och blåst biter väl inte på såna hårdingar som vi.

Redaktör S ställde upp i jeans och blå träningsoverallsjacka samt en keps från fotbolls-VM i Tyskland 2006 med texten Let us play. Kåsören kom till start i mörkblå tajts, en gul t-shirt med texten Bafana-Bafana samt en keps som det stod Jailhouse rock på.

I det tilltagande ovädret blev han dock tvungen att dra på sig en vindskyddande jacka även han, när det blev dags för inledningsgrenen stenstötning.

-Åt vilket håll stöter vi, sa redaktör S. Ska vi ha medvind eller motvind?

-Det är väl bäst vi tar medvind så kan du inte klaga på det i alla fall,sa kåsören.
I den sedvanliga lottningen drog redaktör S det längsta strået och valde att låta kåsören inleda stenstötningen.
-Den som är utan skuld kastar första stenen, sa kåsören och gjorde ett par djupa knäböjningar.

Sedan vräkte han till sin egen förvåning iväg stötestenen längre än någonsin tidigare.

-Har du tjuvtränat i sommar, sa redaktör S. Jag skulle aldrig ha lärt dig tekniken. Det här måste vara personligt rrekord.
-Ja, sa kåsören. Men jag tog i så jag tror armen gick ur led.

Redaktör S svarade med en stöt som bara var några centimeter längre.

På grund av smärtor i armen orkade kåsören sedan inte öka. Men redaktör S kände sig tydligen så pressad i denna sin gamla paradgren att han fick uppbåda alla krafter och allt sitt kunnande för att överträffa sig själv och till slut vinna med en knapp halvmeter.

-Det ser ut att bli en jämn match i år, var hans bistra kommentar efteråt.

Fortsättning följer i morgon i denna blogg.

HUVUDSAKEN ÄR INTE ATT SEGRA . . .

Sedan mitten av 90-talet har en mångkamp varje år utkämpats i ett sommarstugeområde i mellersta Bohuslän.
Där har kåsören och redaktör S mötts i ädel tävlan enligt en egen tolkning av baron de Coubertins gamla stolta devis, nämligen: Huvudsaken är inte att segra utan att krossa motståndaren.

I år såg det dock länge ut som om denna traditionella och synnerligen prestigefyllda match inte skulle kunna genomföras.

Först visade det sig att tävlingen kolliderade med de olympiska spelen i London, vars arrangörer envist och styvnackat vägrade ändra sitt tidsschema.

Sedan inträffade ett antal oförutsedda händelser som gjorde att mångkampen gång på gång måste flyttas framåt i tiden.

Det dröjde ända till andra halvan av september innan de båda atleterna äntligen kom till skott.

Först finslipades de sista detaljerna över en kopp kaffe och en prinsessbakelse på Einars konditori i Uddevalla. Därvid fastställdes tävlingsdatum till en av de sista helgerna i september samt beslöts att årets match avgörs som femkamp i stället för tiokamp.

På grund av begynnande ålderdomssvaghet hos deltagarna beslöt tävlingsjuryn att stryka några av de mest påfrestande grenarna, nämligen trestegshopp, stövelkastning, bolltrixning samt löpning 100 och 1000 meter.

Därmed återstod stenstötning, straffsparksläggning, minigolf, pilkastning och frågesport.

En första rapport från tävlingen kommer i morgon i denna blogg.

GRATTIS PÅ HÖGTIDSDAGEN!

När redaktör D fyllde år avsände redaktör A och en kumpan till denne ett lyxtelegram (det var på den tiden det fanns sådana) med följande hyllningstext:

Grattis på högtidsdagen!

Dempsey och Tunney

Den intelligente läsaren inser naturligtvis genast att de personer som de båda figurerna ville ge sken av att vara, var dels Jack Dempsey, världsmästare i tungviktsboxning 1919-26, och dels dennes överman Gene Tunney, som alltså erövrade titeln det sistnämnda året och försvarad den 1927 mot Dempsey, innan han året därpå knockade Tom Heeney i elfte ronden och sedan drog sig tillbaka som obesegrad champion.

Dempsey

Den på detta sätt uppvaktade redaktör D hade självfallet aldrig varit bekant med varken Jack Dempsey eller Gene Tunney, men han behövde inte anstränga sig alltför mycket för att lista ut vilka upphovsmännen var.

När han konstaterat detta ruskade han bara på huvudet och la telegrammet till handlingarna innan han glömde bort alltihop.

Tunney

Underligt nog var saken inte lika snabbt ur världen för redaktör A och kumpanen.

Båda ägnade nämligen stor tid åt att diskutera vem som var vem i telegrammet. Båda ville nämligen vara Tunney och ansåg också att den andre varit fullt införstådd med detta när telegrammet avsändes. Förloraren Jack Dempsey ville ingen kännas vid.

Det gick till och med så långt att redaktör A vid upprepade tillfällen blandade in kåsören i dessa diskussioner.

-Titta där kommer han, sa redaktör A en gång på stan. Kom nu ihåg att vad han än säger ska du bara kalla honom Dempsey hela tiden. Han ska inte gå omkring och inbilla sig att han är Tunney.

En gång när redaktör A och kåsören hämtade kumpanen i bil sa redaktör A plötsligt när kumpanen satt sig till rätta i baksätet:

-Titta på Dempsey så snabbt han smög in i hörnet där bak när han fick se mig. Han har tydligen respekt för min raka vänster ännu.

Kåsören drog sig då till minnes den i boxningshistorien så omtalade ”långa räkningen” som räddade Tunney i det andra mötet 1927. Den orsakades av att Dempsey blev för ivrig efter att ha slagit ner världsmästaren och sedan inte tänkte på att gå direkt till neutral ringhörna och avvakta medan domaren räknade.

-Ja du, Tunney, inflikade kåsören därför, vänd mot redaktör A. Hade han varit lika snabb att ta sig till rätt hörna när han hade dig nere för räkning i andra matchen, hade det förmodligen slutat annorlunda den gången.

Kåsören trodde att det var något sådant redaktör A ville höra, men denne hade tydligen levt sig så in i rollen som Gene Tunney att han nu reagerade häftigt.

-Kom inte dragande med den där gamla slumphögern en gång till, sa han och tog i så han var nära att köra av vägen. Jag ledde ju överlägset på poäng i det läget. Menar du att en råsop som den där busen skickade in i ett obevakat ögonblick skulle fått avgöra en sån tillställning? Bortsett från den där lyckträffen dominerade jag ju matchen från början till slut.

-Ja, ja, sa kåsören förskräckt. Ta det lugnt! Och se upp för den där bilen!

Då ställde sig redaktör A på bromsen och räddade livet på både sig själv och kåsören och Jack Dempsey i baksätet.
-Såg du vilken reaktionsförmåga, sa han sedan. Det är nog tur att det är jag och inte Dempsey som ansvarar för passagerarna i den här bilen.

Tiden gick och en dag spreds nyheten över världen att den gamle världsmästaren Gene Tunney hade avlidit borta i USA. Redaktör A kommenterade detta med att nu kunde kumpanen gärna få vara Tunney om det roade honom.

Några dagar senare ringde kåsören upp redaktör A som hade besök av kumpanen.
-Är det Tunney som hörs i bakgrunden, frågade kåsören. Är inte han död?
Då vände sig redaktör A till kumpanen och röt:
-Han vill ha ett klart besked en gång för alla om du är Dempsey eller Tunney. Han undrar om det var du som avled i USA här om dagen.

Firpo

Då hördes kumpanen ropa tillbaka:

-Om det är Firpo som ringer kan du hälsa att jag är Dempsey och att det var jag som knockade honom i andra ronden i Polo Grounds den 14 september 1923 och att jag kan göra om det om det skulle behövas.
Det var då kåsören beslöt att inte lägga sig i den här frågan längre.

HÖSTDAGJÄMNING OCH LÅNG RÄKNING

På lördag infaller höstdagjämningen.
Men inte nog med det. Då är det också exakt 85 år sedan Den långa räkningen.
Det var nämligen den 22 september 1927 som Jack Dempsey slog ner Gene Tunney i sjunde ronden av VM-matchen i tungviktsboxning på Soldier´s Field i Chicago.

Tunney hade året innan erövrat VM-titeln genom att besegra Dempsey på poäng efter 10 ronder i en match i Philadelphia.

I returmatchen såg det ut som om Dempsey skulle bli den förste i boxningshistorien att ta tillbaka titeln, när han i rond 7 trängde upp Tunney mot repen och golvade honom med en skur av slag.

 

Enligt den nya regel, som införts till denna match, skulle den som slog ner sin motståndare gå till en neutral ringhörna innan domaren började räkna.

Men Dempsey stod kvar över den liggande Tunney. Det gick 4-5 sekunder innan domaren fick bort honom så att räkningen kunde börja.

På 5 reste sig Tunney på knä och följde sedan den fortsatta räkningen för att hämta sig så mycket som möjligt. På 9 reste han sig, lyckades hålla Dempsey ifrån sig under resten av ronden och vann till slut även denna match på poäng.

Opartiska tidtagare fastslog efteråt att Tunney befunnit sig på golvet 13-14 sekunder. Matchen har därför gått till boxningshistorien som ”The Battle of The Long Count”.

Jack Dempsey (1895-1983) var världsmästare 1919-26. Gene Tunney (1897-1978) höll titeln 1926-28 och drog sig sedan tillbaka som obesegrad mästare.

Senare i veckan medverkar båda i en märklig historia i denna blogg, en historia som utspelades många år senare och inte har ett dugg med boxning att göra.