Klart är i alla fall att glansen kring Sir Wilfred av Ivanhoe har bleknat något sedan vi fick veta hur grundligt Arn Magnusson läxade upp honom i Jan Guillous Tempelriddaren för ett tiotal år sedan.
Det hjälpte inte att Arn förklarade att han burit sina sporrar på slagfältet i tjugo år och att han ogärna använde dem på lekfältet. Eller att han varnade den unga vildhjärnan sir Wilfred med orden: ”Betänk nu en sak, unge man. Du rider mot en tempelriddare för första gången och vi förlorar aldrig mot ömskinn i sådana här lekar”.
Visserligen är jag lite misstänksam mot Guillot alltsedan denne i Riket vid vägens slut lät den danska flaggan förekomma i slaget vid Gestilren år 1210, trots att de historiska källor jag känner till hävdar att Dannebrogen föll ner från himlen över Valdemar Segraren under korståget i Estland 1219, men det kanske är svårt att bevisa så här snart 800 efteråt.
Detta är ytterligare ett tecken på hur allting förändras med tiden. Från barndomens matinéföreställningar minns jag bara att man tyckte det var häftigt med alla riddare som sköt ihjäl varandra med pilbåge och högg huvudet av varandra med svärd.
Jag vill veta i vilken tid allt detta utspelades och i vilket förhållande huvudpersonerna stod till varandra, och jag vill ha bakgrund till varför det blev som det blev. Det är väl ordningsmannen i mig som gör att jag knappt kan somna på kvällarna förrän jag fått klart för mig hur det ligger till med saker och ting.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar