ATT RÖKA ELLER INTE RÖKA

Det har blivit dags att avslöja sanningen om när redaktör C slutade röka.
Efter att ha meddelat omvärlden att han skulle sluta röka på nyår, hade redaktör C inte setts dra så mycket som ett litet puffbloss. Varken på cigarett, cigarr, cigarill eller pipa.

När omgivningen frågade hur det gick, svarade han stolt att han mådde bättre än någonsin och att han aldrig mer skulle hemfalla åt denna snuskiga last som så länge förpestat hans tillvaro.

När man försökte bjuda honom på snus, fnös han bara föraktfullt och meddelade att han tog avstånd från alla former av nikotin samt att han numera var giftfri.

Min förvåning var därför stor, när jag blott någon vecka senare fick se redaktör C sitta och röka helt öppet och ogenerat på en liten tillställning vi båda var inbjudna till.

– Hade inte du slutat röka? undrade jag förvånat.
– Jo, sa redaktör C till synes helt oberörd.
– Men du röker ju nu, sa jag.
– Ja, sa redaktör C.
– Så den goda föresatsen höll alltså inte så länge, sa jag.
– Jo, sa redaktör C.
– Det kan den ju inte ha gjort eftersom du röker nu, sa jag.
– Jodå, sa redaktör C. Jag har slutat röka.

Jag tittade länge och granskande på redaktör C medan han fimpade cigaretten, samtidigt som jag nöp mig i armen. Var det jag som satt och drömde?
– Du menar att du har slutat men så har du börjat igen, försökte jag.

– Nej, jag har inte börjat igen, sa redaktör C oberört och tände en ny cigarett.
– Men du röker ju nu, sa jag.
– Ja, sa redaktör C.
– Då kan du väl inte sitta och påstå att du inte röker, sa jag.
– Jo, sa redaktör C. Jag röker inte.
– Du röker alltså inte men du röker ändå om jag har fattat dig rätt, sa jag osäkert.

Då satte redaktör C upp en förnärmad min och fällde följande fantastiska replik med majestätisk självsäkerhet:

– JAG FÅR RÖKA NÄR JAG ÄR FULL!

– Får och får, sa jag. Det är väl ingen som har förbjudit dig att röka. Men du kan väl åtminstone erkänna att du har fått ett litet återfall?

– Nej, det har jag inte, sa redaktör C och upprepade med mera sansat tonläge:
– Jag får röka när jag är full.
– Vad menar du med får, sa jag. Och för vem får du röka när du är full?
– För mig själv, sa redaktör C. Jag har bestämt mig för att det inte räknas, bara jag inte röker på vardagarna sedan.

– Jaså, sa jag. Men då kan du väl i alla fall medge att du inte har slutat helt?

– Nej, jag har slutat röka, sa redaktör C och drog ett nytt djupt halsbloss.
Då gav jag uppförsöken att diskutera med redaktör C om han hade slutat röka eller inte.

REDAKTÖREN SOM SLUTADE RÖKA

Vid den här tiden på året går mina tankar ofta till redaktör C. En gång för många år sedan förkunnade han högtidligt för alla som ville höra på, att han skulle börja det nya året med att sluta röka.

De sista dagarna på det gamla året rökte redaktör C så mycket han orkade. Han blossade och puffade så att det stod stor a moln kring honom, samtidigt som hans kolleger hetsade honom med påminnelser om hans stora löfte.

-Det är riktigt. Rök ordentligt nu medan du kan. Blossa på bara!

Efter nyår sågs redaktör C inte ta så mycket som ett puffbloss. Hans kolleger föll nästan i trance av beundran inför en så fast karaktär som hans. Detta sistnämnda underströks ytterligare av redaktör C:s kraftiga avståndstagande när kollegerna försökte bjuda honom på snus.

-Nej tack, jag är giftfri,sa han bara och såg bestämd ut.

Själv hade jag slutat röka något år tidigare men hade då och då tvingats söka tröst i både Ljunglöfs Ettan och Göteborg Prima Fint när det sugit som värst.

Men inte ens denna lilla last hemsökte längre redaktör C, och med sitt påpekande att han är giftfri ville han förmodligen antyda att det fanns andra som inte hade hans fasta karaktär och starka vilja.
Med andra ord: Har man slutat använda nikotin så har man. Någon mellanväg finnes icke.

Men andra tider skulle komma. Sensationella avslöjanden skulle snart ställa alla gamla begrepp på huvudet. Sanningen i de gamla ordstäven att inga träd tilläts växa upp i himlen eller att högmod gör före fall skulle snart bekräftas på ett både brutalt och häpnadsväckande sätt.

Fortsättning följer.

NYTT ÅR - NYA LÖFTEN

”Nyårslöfte är ett löfte som avläggs av en individ på nyårsafton som ett sätt att förändra sin livsstil åt ett håll som ses som positivt”, står det på Wikipedia.
Jag skulle inte kunna ha uttryckt det bättre själv.

Vidare konstateras att namnet kommer från det faktum att dessa löften ofta avges på nyår och kvarstår tills målet har uppnåtts.

Detta skulle man möjligen kunna ha ett par invändningar mot. Bland annat mot ordet ofta, eftersom nyårslöften väl alltid avges på nyår.
Att löftet kvarstår tills målet har uppnåtts kan nog också diskuteras.
Men sedan ser jag att längre fram i texten står att ”många löften förblir ouppnådda och relativt ofta bryts de en kort tid efteråt.”

Som exempel på nyårslöften anges att begränsa eller helt avsluta intaget av alkohol, tobak eller andra droger. Vanliga löften är också att gå ner i vikt, äta vettigare eller påbörja regelbunden träning.

En undersökning som Sifo gjorde 2011 visade att 13 procent av svenskarna avgav nyårslöften, och av dessa var det 17 procent som bröt sitt löfte.
En av dem var min gamla kollega redaktör C. Om honom ska det handla längre fram i veckan i denna blogg.

SANNINGEN OM SIR WILFRED

I jakten på sanningen om Sir Wilfred av Ivanhoe hade det nu blivit dags för lite källforskning.
Vilka var dom egentligen, kung Arthur, Rikard Lejonhjärta, prins John, Ivanhoe, Robin Hood, Athelstone, Svarte riddaren, lady Roweena och jungfru Rebecka?

Och hur uppstod egentligen hela den här situationen med normander och saxare och tornerspel och krig och intriger? Att normanderna kom med Wilhelm Erövraren till de brittiska öarna och segrade i slaget vid Hastings 1066 vet jag. Men sedan då? Vilka var saxarna till exempel? Hur kom dom med i det här? Det låter ju som om dom var tyskar, och vad hade dom i så fall med Ivanhoe att göra?

Frågorna hopade sig inför nyårsdagens matinéföreställning i tv-soffan.

För att vara mentalt förberedd inför årets upplaga av Ivanhoe insåg jag att här måste det forskas och det ordentligt också.
Google brukar kunna fixa svar på det mesta. Men eftersom jag inte litar riktigt på Wikipedia och en del andra källor på nätet vände jag mig till min bokhylla och Bonniers stora lexikon i stället.

Det gick dock inget vidare. Faktum är att jag körde fast redan på Saxarna. Där stod till att börja med: ”Saxare, se sachsare.”

När jag hade bläddrat dit stod det: ”Sachsare, germansk folkstam, se Sachsen.”
Och när jag tagit mig dit fick jag äntligen lite upplysningar: ”Sachsen, sachsarna bodde mellan nedre Rhen och Elbe. Deras förste store härskare var Henrik Fågelfångaren. Under 1000-talet koloniserade sachsarna slaviska länder i öster.”
Men inte ett ord om Ivanhoe eller de brittiska öarna.

Jag räknade då ut att jag kanske borde slå på anglosachsare i stället. Den stavningen fanns inte med. Däremot stod det: ”Anglosaxare, se angelsaxare” och där kunde man äntligen läsa:

”Det folk som uppstod i England ur flera stammar efter den germanska erövringen på 400- och 500-talen. Vår kunskap om denna epok i engelsk historia är mycket bristfällig.”

Angelsaxarnas storhetstid uppgavs sträcka sig några år in på 1000-talet, men eftersom jag redan visste att Arn Magnusson spöade sir Wilfred i slutet på 1100-talet, blev jag inte värst mycket klokare av detta.

Jag letade vidare men hittade varken prins John, Svarte riddaren eller jungfru Rebecka. Slutligen beslöt jag gå direkt på Ivanhoe men där stod bara: ”Roman av Walter Scott (1820) med motiv från Rikard Lejonhjärtas tid. Filmad flera gånger.”

Rikard Lejonhjärta hittade jag i alla fall till slut med beskrivningen: ”Rikard I, 1157-99, kung av England från 1189, son till Henrik II. R. Var en av ledarna för tredje korståget, varvid han 1191 erövrade Cypern. De legendariska riddaregenskaper som tillskrivits honom lär knappast motsvara verkligheten.”

Då gav jag upp och bestämde mig för att åtegå till sagans värld och bara njuta av filmen på nyårsdagen i stället.

IVANHOE - VART TOG DU VÄGEN?

Filmen om Ivanhoe var länge ett måste för många svenska tv-tittare på nyårsdagen. Jag vet inte hur det är med det längre sedan den gamle riddaren flyttades till TV3.

Klart är i alla fall att glansen kring Sir Wilfred av Ivanhoe har bleknat något sedan vi fick veta hur grundligt Arn Magnusson läxade upp honom i Jan Guillous Tempelriddaren för ett tiotal år sedan.

Som alla litteraturhistoriskt bevandrade numera känner till, krävde ju Rikard Lejonhjärta att Arn skulle rida mot hans bäste riddare, när Arn kom till engelsmännens läger som Saladins förhandlare.

Det hjälpte inte att Arn förklarade att han burit sina sporrar på slagfältet i tjugo år och att han ogärna använde dem på lekfältet. Eller att han varnade den unga vildhjärnan sir Wilfred med orden: ”Betänk nu en sak, unge man. Du rider mot en tempelriddare för första gången och vi förlorar aldrig mot ömskinn i sådana här lekar”.

Tre gånger kastades som bekant den unge sir Wilfred ur sadeln inför ögonen på sin misslynte kung, och sedan dess har jag inte kunnat titta på Ivanhoe på nyårsdagen med samma behållning som tidigare.

Visserligen är jag lite misstänksam mot Guillot alltsedan denne i Riket vid vägens slut lät den danska flaggan förekomma i slaget vid Gestilren år 1210, trots att de historiska källor jag känner till hävdar att Dannebrogen föll ner från himlen över Valdemar Segraren under korståget i Estland 1219, men det kanske är svårt att bevisa så här snart 800 efteråt.

Dessa små reflektioner medförde i sin tur att när jag tittade på filmen om Ivanhoe senast började jag fundera på om personerna och händelserna där verkligen är historiskt belagda eller om man bara har hittat på alltsammans och sedan blandat och gett.

Detta är ytterligare ett tecken på hur allting förändras med tiden. Från barndomens matinéföreställningar minns jag bara att man tyckte det var häftigt med alla riddare som sköt ihjäl varandra med pilbåge och högg huvudet av varandra med svärd.

Då nöjde man sig med spänning och action. Nu vill jag ha ordning och reda och struktur på historien och människorna som förekommer i den. Vilka var dom egentligen, kung Arthur, prins John, Robin Hood, Svarte riddaren och jungfru Rebecka?

Jag vill veta i vilken tid allt detta utspelades och i vilket förhållande huvudpersonerna stod till varandra, och jag vill ha bakgrund till varför det blev som det blev. Det är väl ordningsmannen i mig som gör att jag knappt kan somna på kvällarna förrän jag fått klart för mig hur det ligger till med saker och ting.

Fortsättning följer.

GOTT NYTT ÅR!

På nyårsdagen var det i många år fyra saker som gällde:

Ryggläge på soffan, nyårskonsert från Wien, Ivanhoe och stora bakrusbackhoppningen från Garmisch-Partenkirchen med Sven ”Plex” Petersson.

Men tiderna förändras. Plex finns inte bland oss längre, Ivanhoe flyttades till TV3 och för egen del behöver jag inte längre tillbringa större delen av nyårsdagen liggande på rygg.

Vad det har blivit av allt detta ska jag försöka utreda i den här bloggen de närmaste dagarna.