GREKISKT DRAMA I HISSEN

Ibland tvekar jag att åka hiss. Det beror på en händelse som inträffade en gång under en semestervecka i Aten.

Vi bodde högst upp på tionde våningen i ett hotell mitt inne i stan.

Den första dagen tog vi hissen ner för att gå ut och se oss omkring. I höjd med receptionen upptäckte jag att jag hade glömt mina solglasögon på rummet.

– Vänta här. Jag är strax tillbaka, sa jag och vände om.

Jag tog hissen upp till tionde våningen och hämtat glasögonen. När jag skulle åka ner fick jag hissen för mig själv. Men just som dörrarna började glida igen kom en stor amerikan i kortbyxor, hawaiiskjorta och cowboyhatt galopperande runt hörnet i korridoren och sprang in i hissen och höll in stoppknappen. Några sekunder senare kom en nästan exakt kopia av den förstnämnde springande och ropade på bred Texasdialekt:

– Hold your horses, they are just around the corner now!

Och strax därpå kom mycket riktigt två blåhåriga dollargummor springande runt hörnet med fladdrande klänningar och rasslande armband. De följdes av ytterligare en supertungviktare i kortbyxor samt en blond barbiedocka i trettioårsåldern.

Själv hamnade jag längst in i hissen mellan de två först anlända bjässarnas magar och med blondinens nysprayade hår i ansiktet.

Som krona på verket tände en av jättarna en stor cigarr just som nedstigningen började.

Det blev stopp redan på nionde våningen, där två italienare och en liten japan lyckades pressa sig in.

Tio personer fanns nu i hissen som enligt ett anslag på väggen tog högst åtta. Tre av de tio var dessutom riktiga supertungviktare, så det var ingen överraskning att hissen stannade på nästa våningsplan med röd varningslampa tänd.

– Overload! Get out! skrek en av amerikanerna och putte ut den lille japanen ur hissen.

Samma procedur upprepades sedan på varje våningsplan. Hissen stannade, ett par nya passagerare trängde sig in och röd lampa tändes, varpå amerikanerna skrek ”overload” och putte ut de nyanlända.

När vi äntligen nådde bottenvåningen trodde jag att jag drömde, för ingenting annat hände än att hissen vände och gick upp igen med cowboys och dollargummor och allt. Den stannade inte förrän på tionde våningen där dörrarna äntligen öppnades.

Jag gjorde mig beredd att gå ur och ta trapporna ner men kände då att jag fortfarande satt fast mellan magarna på två av supertungviktarna av vilka den ene fortfarande blossade på sin cigarr.

Amerikanerna tryckte nu på flera knappar samtidigt. Det blixtrade och sprakade i hissen innan den vände neråt igen och stannade på varje våningsplan där de som lyckats tränga sig in motades ut när röd lampa tändes vid nästa stopp.

När vi äntligen nådde bottenvåningen var spänningen stor. Den här gången öppnades dock dörrarna och jag vacklade ut tillsammans med Texasgänget. Men jag var nära att ramla omkull när en av supertungviktarna putte cowboyhatten i nacken med ena pekfingret och dunkande mig i ryggen samtidigt som han tjoade:

– Have a nice day, my friend!

Mitt väntande ressällskap påpekade att jag hade varit borta i fyrtiofem minuter och undrade vad jag hade haft för mig under tiden samt vad det var för konstiga människor jag hade träffat.

– Jag vet inte, svarade jag, yr och omtöcknad av cigarrök, parfym och hårspray medan jag vacklade ut i den trettioåttagradiga värmen vars luft aldrig hade känts så frisk som då.