Är det något som har
saknats under den gångna sommaren så inte är det regn och kyla.
Under en av de värsta störtskurarna satt jag på dasset utanför
den lilla stugan vid havet och hörde regnet smattra mot takpappen.
Efter en stund piskade det med sådan kraft att jag trodde hela taket
skulle störta in och dränka mig med mulltoa och allt.
Det här var det värsta
ösregn jag har varit med om i hela mitt liv, tänkte jag då.
Men vid närmare
eftertanke kom jag på att det var det inte alls. Det var ännu värre
för några år sedan när jag hade tagit bilen till Trollhättan och
var nära att drunkna.
Hur det gick till ska jag
berätta senare i veckan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar