NÄRA DRUNKNA I TROLLHÄTTAN

Under en av sommarens värsta regnskurar kom jag att tänka på den gången jag körde bil till Trollhättan och var nära att drunkna.

Av någon anledning hade jag kört den gamla vägen över Öresjö. Just som jag passerade en skylt som det stod Trollhättan på, gick solen i moln, himlen blev svart och de första regndropparna började falla.

Sedan lystes himlen upp av en ljungande blixt, tätt följd av en skarp knall och ett hotfullt muller, och så började det ösregna.

Under ett långt liv har jag varit med om många sorters regn, men detta slog alla rekord. Det smattrade mot biltaket, det piskade mot marken och rann i floder i rännstenarna. Det forsade och skummade på gatan, samtidigt som alla bilfönster immade igen och jag måste veva ner sidorutan en aning så att det började regna in i bilen också.

För en gångs skull insåg jag att jag saknade ord. Uttryck som himlens portar öppnade sig och regnet stod som spön i backen kändes löjliga i sammanhanget. Det hamrade mot biltaket och lät som om plåten skulle tryckas in. Det forsade och skummade runt omkring och jag hade inte den blekaste aning om var jag befann mig. Inga skyltar gick att läsa, inga vägmärken gick att tyda och alla streck och pilar på gator och vägar var översvämmade och osynliga.

Sedan kom en ettrig förare med uppenbarligen stor lokalkännedom och tutade på mig för att jag körde för sakta. Lyktorna glimmade hotfullt genom diset någon meter akterut, och för att bli av med galningen körde jag in på en busshållplats och stannade för att samla tankarna.

Äntligen i säkerhet, tänkte jag. Här kan jag stå en stund tills det värsta har gått över.

Då hördes ännu ett ilsket tutande. När jag tittade i backspegeln upptäckte jag två ljus från något som verkade vara på väg att köra på mig bakifrån och gav en vision av en stor supertanker i dimma på havet. Det var bussen som kom och ville in på hållplatsen som jag trodde var säker mark.

Då var det bara att blunda och köra igen.

Regnet fortsatte att vräka ner. Jag rullade sakta fram och efter en stund urskiljde jag en bilkö och några röda ljus. Det visade sig att jag var framme vid klaffbron i Trollhättan, och till råga på allt hade det blivit broöppning mitt uppe i detta smattrande ösregnshelvete.

Två långa bilköer bildades och när bron gick ner igen var det bara att hänga med. Eftersom inga skyltar gick att läsa och inga pilar syntes genom det strömmande vattnet på gatorna kunde jag inte göra annat än följa ljusen på närmast framförvarande bil och hoppas att den skulle köra till en parkeringsplats så att jag fick stanna och vila mig.

Snart höjdes dock tempot men eftersom inga skyltar gick att tyda kunde jag inte se vad det var för tillåten hastighet. Men jag utgick från att det var 90 eftersom alla körde i 110.

Sedan kom jag upp på en stor bro, och i lutningen där vattnet hade runnit bort stod det 70 målat i gatan, men när jag försökte sänka farten till åtminstone 90 var jag nära att bli påkörd bakifrån.

Hela tiden vräkte regnet ner. Jag kunde fortfarande inte se om jag befann mig i tättbebyggt samhälle eller ute på landsbygden, och till slut hamnade jag i Vänersborg utan att jag begrep hur det hade gått till.

Då upphörde plötsligt regnet och sikten blev normal igen. Solen tittade fram och jag beslöt att köra tillbaka till Trollhättan för att se om det var något kvar av stan efter naturkatastrofen.

Det kändes nästan kusligt att upptäcka att den dimmiga, regnpiskade spökstad jag lämnat för en stund sedan var en helt vanlig stad med riktiga gator och vägmärken.

Plötsligt bröt till och med solen igenom molntäcket och bekräftade det gamla talesättet att efter regn kommer solsken, både i Trollhättan och annorstädes.