Jag fastnade i en hiss
här om dagen. Eller rättare sagt så var det väl hissen som
fastnade mellan två våningsplan medan jag befann mig i den.
Jag hade stigit in i
hissen tillsammans med en främmande dam och en lika främmande
herre. Just som jag tryckte på knappen för nästa våning hördes
ett slamrande ljud och så blev hissen stående stilla.
– Hoppsan, sa den
främmande damen.
– Det skulle man kunna
säga, sa den främmande herren.
– Ja, här står vi och kan
inte annat, sa jag.
Det tog nog inte mer än
ett par minuter förrän hissen satte fart igen och strax därpå
kunde vi stiga ur på nästa våningsplan.
Men det är märkligt hur
ett par minuters nervös väntan i en hiss kan sätta fart på
tankeverksamheten. Under denna korta tid hann jag nämligen erinra
mig en rad glasklara detaljer i en lång händelsekedja från ett
annat betydligt mer äventyrligt hissdrama.
Det inträffade under en
semestervecka i Grekland. Tillsammans med mitt ressällskap bodde jag
högst upp på tionde våningen i ett av Atens hotell.
Den första dagen tog vi
hissen ner för att gå ut och titta på stan. I höjd med
receptionen upptäckte jag att jag hade glömt mina solglasögon på
rummet.
– Vänta här. Jag är
strax tillbaka, sa jag och vände om.
Det blev upptakten till
ett hisnande hissäventyr som jag ska redogöra för senare i veckan,
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar