Ibland tvekar jag att åka
hiss. Det beror på en händelse som inträffade en gång under en
semestervecka i Aten.
Vi bodde högst upp på
tionde våningen i ett hotell mitt inne i stan.
Den första dagen tog vi
hissen ner för att gå ut och se oss omkring. I höjd med
receptionen upptäckte jag att jag hade glömt mina solglasögon på
rummet.
– Vänta här. Jag är
strax tillbaka, sa jag och vände om.
Jag tog hissen upp till
tionde våningen och hämtat glasögonen. När jag skulle åka ner
fick jag hissen för mig själv. Men just som dörrarna började
glida igen kom en stor amerikan i kortbyxor, hawaiiskjorta och
cowboyhatt galopperande runt hörnet i korridoren och sprang in i
hissen och höll in stoppknappen. Några sekunder senare kom en
nästan exakt kopia av den förstnämnde springande och ropade på
bred Texasdialekt:
– Hold your
horses, they are just around the corner now!
Och strax därpå kom
mycket riktigt två blåhåriga dollargummor springande runt hörnet
med fladdrande klänningar och rasslande armband. De följdes av
ytterligare en supertungviktare i kortbyxor samt en blond barbiedocka
i trettioårsåldern.
Själv hamnade jag längst
in i hissen mellan de två först anlända bjässarnas magar och med
blondinens nysprayade hår i ansiktet.
Som krona på verket tände
en av jättarna en stor cigarr just som nedstigningen började.
Det blev stopp redan på
nionde våningen, där två italienare och en liten japan lyckades
pressa sig in.
Tio personer fanns nu i
hissen som enligt ett anslag på väggen tog högst åtta. Tre av de
tio var dessutom riktiga supertungviktare, så det var ingen
överraskning att hissen stannade på nästa våningsplan med röd
varningslampa tänd.
– Overload! Get out! skrek
en av amerikanerna och putte ut den lille japanen ur hissen.
Samma procedur upprepades
sedan på varje våningsplan. Hissen stannade, ett par nya
passagerare trängde sig in och röd lampa tändes, varpå
amerikanerna skrek ”overload” och putte ut de nyanlända.
När vi äntligen nådde
bottenvåningen trodde jag att jag drömde, för ingenting annat
hände än att hissen vände och gick upp igen med cowboys och
dollargummor och allt. Den stannade inte förrän på tionde våningen
där dörrarna äntligen öppnades.
Jag gjorde mig beredd att
gå ur och ta trapporna ner men kände då att jag fortfarande satt
fast mellan magarna på två av supertungviktarna av vilka den ene
fortfarande blossade på sin cigarr.
Amerikanerna tryckte nu på
flera knappar samtidigt. Det blixtrade och sprakade i hissen innan
den vände neråt igen och stannade på varje våningsplan där de
som lyckats tränga sig in motades ut när röd lampa tändes vid
nästa stopp.
När vi äntligen nådde
bottenvåningen var spänningen stor. Den här gången öppnades dock
dörrarna och jag vacklade ut tillsammans med Texasgänget. Men jag
var nära att ramla omkull när en av supertungviktarna putte cowboyhatten i nacken med ena pekfingret och dunkande mig
i ryggen samtidigt som han tjoade:
– Have a nice
day, my friend!
Mitt väntande ressällskap
påpekade att jag hade varit borta i fyrtiofem minuter och undrade
vad jag hade haft för mig under tiden samt vad det var för konstiga
människor jag hade träffat.
– Jag vet inte, svarade
jag, yr och omtöcknad av cigarrök, parfym och hårspray medan jag
vacklade ut i den trettioåttagradiga värmen vars luft aldrig hade
känts så frisk som då.
