BLODET DROPPAR UNDER ALMARNA

På en rad ut mot gatan framför huset står fem träd som har den egenskapen att dess grenar förökar sig på ett fullkomligt osannolikt sätt och hotar att växa över huset om de får vara i fred och göra som de vill. För varje år som går blir jag allt säkrare på att de skulle förvandla mitt hus till ett gammalt törnrosaslott om jag inte klippte bort alla nya grenar när våren kommer.

Därför står jag varje vår på min trappstege och klipper och klipper och klipper. Jag har inte räknat grenarna jag klipper bort men jag är säker på att det sammanlagt rör sig om flera tusen.

En hel del av dessa når jag upp till utan att ställa mig på stegen. Det är först när jag börjar närma mig toppen på varje träd som det blir problem.

Eftersom de grenar som ska vara kvar sticker ut på ett synnerligen osymmetriskt och oberäkneligt sätt både nedtill och upptill på träden kan jag inte ställa stegen hur som helst.

Det innebär att jag ibland måste vrida kroppen i de mest egendomliga ställningar samtidigt som jag ska försöka hålla balansen för att inte ramla ner från stegen eller välta den över ända.

Där står jag i all min glans i storstövlar, en gammal luggsliten rock och en yllemössa med texten Queens Park Rangers Football Club nerdragen över öronen och balanserar medan stegen vickar hit och dit.

Solen sticker i ögonen, svetten bryter fram i pannan och jag börjar bli yr i huvudet men någon paus är inte att tänka på för det är nästan hälften kvar på det här trädet och sedan har jag två som jag inte ens har börjat klippa.

En riktig klippare tar inte paus. För en sådan existerar ingen rast och ingen ro, tänker jag och upptäcker att jag börjar få allt konstigare associationer där jag står på stegen.

Jag tänker till exempel på att om man tog alla de kvistar jag kommer att ha klippts bort när jag är färdig och la dem i en lång rad så skulle man nog komma nästan ett helt varv runt jorden. 
Jag tänker på att skulle jag ramla ner från stegen nu och slå ihjäl mig så kan ingen i alla fall komma och säga annat än att jag dog med stövlarna på precis som de gamla hjältarna i vilda västern.

Och jag tänker på att när jag var ung en gång i tiden så gick det en film på biograferna som hette Blodet ropar under almarna. Jag har för länge sedan glömt vad den handlade om men jag minns att många i stället sa Blodet droppar under armarna.

Med sådana tankar virvlande i skallen klipper jag vidare

Det hela brukar ta minst två hela arbetsdagar och sliter hårt på kroppen. Och som om detta inte vore nog lyckades jag vid ett tillfälle för ett par år sedan klippa mig i tummen så att blodet verkligen började droppa under almarna.

När mörkret börjar lägga sig den första dagen går jag in och slickar mina sår, väl medveten om att det är den andra dagen som är värst. Då har träningsvärken satt in i armar och ben under natten. Ryggen kommer att kännas som om jag har dragits genom en mangel och stora blåsor har hunnit bildas i klipphanden så att jag kommer att få svårt att hålla i sekatören.

När jag sedan står där på stegen den andra dagen känner jag hur jag börjar svettas och skaka medan jag klipper vidare som i trance. Ibland går det bara runt i skallen och frågan är om inte blodet börjar droppa under armarna också. 
Eller almarna.

Om det nu är almar alltså.

Det finns kanske anledning att återkomma till den saken, men det får bli vid ett annat tillfälle.