Här följer
fortsättningen på den seglivade, långrandiga, utdragna men
synnerligen sanna historien om vad en djupfryst kanelbulle kan ställa
till med. Efter att ha stoppat in den i mikron och gått ut på
trappan en kort stund återvände jag till det rökfyllda köket
sedan brandvarnaren i hallen börjat tjuta.
Jag kunde då konstatera
att mikron varit igång i flera minuter och när jag tänkte efter
riktigt noga insåg jag att i stället för att trycka tre gånger på
tiosekundersknappen hade jag nog tryckt tre gånger på minutknappen.
Eller kanske rent av fyra.
Återstod att se vad som
fanns kvar av kanelbullen.
Röken vällde fortfarande
ut ur ugnen och längst därinne hittade jag bullen. Eller snarare
vad som var kvar av den.
Nedtill var den helt
svart. På ovansidan kunde man ana detaljer av hur den en gång
varit, om man bortsåg från att den verkade hård som betong. Hela
bullen luktade rök och sot, och när jag tog ut den brände jag mig
på tummen och pekfingret. Jag släppte den hastigt, kastade den på
diskbänken och trodde för ett ögonblick att den skulle explodera,
men inget mer inträffade.
Sedan gick jag igenom hela
förloppet och summerade skador och blessyrer. Förutom att jag
förmodligen var lätt rökförgiftad kunde jag räkna in en stukad
fot och stark smärta i ena knäet efter att ha ramlat på min väg
tillbaka till ugnen, en smärre brännskada på ena handen och ett
krossat glas som jag i hastigheten rivit ner från diskbänken samt
en massakrerad brandvarnare som jag i panik hade tystat med ett
knytnävsslag.
Och då hade jag ändå inte tagit med i beräkningen hur mikrovågsugnen eventuellt mådde och vad jag skulle ta mig till med den sotiga, stenhårda och glödgade kanelbullen.
Återstod alltså att
fundera på vad jag skulle göra med denna. Skulle den gå att äta
när den hade svalnat och hur skulle i så fall tänderna klara en
sådan påfrestning?
Till detta återkommer jag
senare i denna blogg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar