I min gamla bokhylla
hittade jag ett litet häfte som jag inte hade en aning om att jag
var innehavare av.
Prästhistorier är
titeln, med den förtydligande undertexten: Dessa historier är sanna
eller kunde ha varit det.
Med stor förvänta öppnar
jag den lilla skriften och läser:
Kyrkoherden gör besök
hos en gammal församlingsbo, som enligt vad han hört, ligger på
sitt yttersta. När han kommer in ser han att det enda mannen har
vid sin säng är en flaska brännvin på en stol.
– Är det verkligen din
enda tröst i dessa dagar?
– Nädå, kyrkoherden, var
inte orolig. Jag har en flaska konjak med, borta i hörnskåpet.
Gubben Lundstöm tar sig
då och då lite för mycket till bästa. En dag i tämligen
påstruket tillstånd möter han kyrkoherden, som frågar:
– Full igen?
Lundström:
– Gör ingenting,
kyrkoherden. Det är likadant med mig.
Det var i den gamla goda
tiden. Kyrkoherden hade predikat timglaset ut, det vill säga den av
1686 års kyrkolag anbefallda maxitiden en timme. Då han ännu inte
nått slutet av sin predikan, ser han ut över församlingen och
yttrar, i det han vänder timglaset:
– Känner jag er rätt,
kära församlingsbor, så tål ni nog ett glas till!
Kyrkoherden vid
begravning:
– Ja, inte var Lars Anders
något mönster. Aldrig gick han i kyrkan, och han gick långa vägar
för att slippa möta kyrkfolket om söndagarna. Men nu är han här
i alla fall. Hit skulle han till sist.
Johan August i Bäckemåla:
– Ja, han hade nog inte
kommit hit nu heller, om di inte hade burit honom!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar