ATT LÄSA DECKARE

Hemkommen från London kan jag inte låta bli att dela med mig av en sista godbit från min kvällsläsning på hotellrummet. Den är hämtad ur Årets Ehrenmark 1980, i vilken den Londonbaserade journalisten, kåsören och författarenTorsten Ehrenmark (1919-1985) skriver följande.

”Det går för fort med tunnelbanan. Och tågen kommer för ofta,

Vi som läser deckare får ingen riktig ro. Förr kunde det dröja en halvtimme innan tåget kom. Då slog man sig ner på perrongens träbänk och hade det riktigt mysigt. Det är ju det som deckare skrivs för. Att man ska ha det mysigt på en träbänk medan tåget dröjer i fjärran.

Numera måste tågen gå tätare. För jag hinner bara med två-tre sidor innan det kommer. Och när det kommer reser jag mig läsande och går automatiskt mot den främsta dörren i den vanligtvis tomma främsta vagnen och sätter mig fortfarande läsande i knät på någon ung dam som har satt sig på min plats intill dörren.

Sådant är förargligt och kan missförstås. Det är möjligt att det finns medelålders herrar som känner en barnslig dragning till att sitta i knät på unga damer, men dit hör inte jag. De får dock skylla sig själva när de sätter sig på min plats.

Tro inte att jag stiger på tåget genast. Jag väntar till jag hör knäppet i dörrarna som anger att de just ska glida igen. Då rusar jag upp från bänken och in i vagnen just som dörrarna slår igen bakom mig och tåget glider i väg. Det gör alla i böckerna för att skaka av sig sina förföljare, och jag vill självfallet inte vara sämre.

Jag gör likadant när jag ska byta vid Embankment och när jag ska stiga av vid Blackfriars. Just när dörrarna slår igen rusar jag upp från min plats och ut på perrongen, och jag är övertygad om att min förföljare inte hinner med utan vilt svärjande får fortsätt till Mansion House. Ty det är klart att jag har en förföljare.

Jag lever i en skenvärld i min dagliga verksamhet, där jag skriver om strejker och partikongresser och 65-procentiga lönekrav, medan verkligheten egentligen består av att läsa deckare på tunnelbanetåg och skaka av sig sina förföljare.”

Så långt Årets Ehrenmark från 1980. Och trots att tågen går ännu tätare i dag än för fyrtio år sedan börjar jag redan längta tillbaka till London bara genom att bläddra lite i den.