I FÄDERS SPÅR MED TÄCKE OCH KUDDAR

Så var det dags igen. Dags att bädda på soffan i finrummet, luta sig tillbaka, räta på benen och rikta in fjärrkontrollen mot teven.

Efter Tjejvasan, Kortvasan, Halvvasan, Ungdomsvasan, Stafettvasan och Nattvasan hade det nu äntligen blivit dags för Soffvasan.

Även den är ett kraftprov av stora mått. När väckarklockan ringer vid halv sjutiden är det bara att stiga upp och inte ligga och dra sig trots att det är söndag. Då gäller det att vältra sig ur sängen på direkten, trots att hela kroppen skriker att den vill vända på sig och somna om.

Det gäller också att hinna laga till en stor portion havregrynsgröt med äppelmos och mjölk och sleva i sig tillsammans med ett par bananer för att ladda förrådet av kolhydrater, innan det är dags att krypa ner under täcket och luta sig tillbaka på soffan.

Starten gick bra i år också. Som den gamle rutinerade soffåkare man blivit med åren kom jag iväg utan problem, och när den stora massan stod i kö uppför första backen var det bara att åka med helikoptern ända fram till täten.

Som vanligt hade det blivit lite jäktigt strax före start. Yrvaken och lätt omtöcknad hade jag inte hunnit se över utrustningen ordentligt. När jag lagt mig till rätta på soffan kunde jag dock konstatera att de flesta attiraljer fanns på plats.

Duntäcket var nytvättat och fräscht. De fyra kuddarna bakom nacken var lagom uppfluffade och allt kändes bra, även om den gamla Vasaloppsluvan som inköptes i Mora-Nisses sportaffär på tidigt 90-tal har börjat bli lite sliten och skavde en aning över ena örat.

Sensationer och intressant sidoinformation avlöste varandra i tv-rutan  redan från början. Daniel Nannskog chockade alla genom att åka skidor över den tomma startrakan fram till sin intervjuposition i första backen, Kristin Kaspersen avslöjade att hon tänkte gå och kissa bakom en pistmaskin och en dam som hade åkt 24 gånger svarade på frågan vad hon siktade på för tid att hon inte hade någon annan aktivitet inplanerad den här dagen.

Som soffåkare kunde man som vanligt ta det lugnt i starten och hade inga svårigheter att ansluta till tätgruppen uppe på myrarna. Förhandsfavoriterna hade alla sagt att de skull ta det lugnt fram till Evertsberg så jag lutade mig tillbaka under täcket och tänkte att då gör jag det också.

Som vanligt slumrade jag till en stund men väcktes av mina egna snarkningar redan i Risberg.

Det gick trögt i nysnön men tempot var ändå så högt uppdrivet att jag förstod att nu gällde det att hålla sig vaken i fortsättningen och inte släppa iväg några utbrytare.

Men Vasaloppet är inte vad det har varit. Förr i tiden kunde man ligga i lugn och ro på soffan i nio mil och följa loppet från start till mål. Nu får man inte vara i fred längre för alla nymodigheter dom hittar på.

Strax före Evertsberg säger Jacob Hård att nu börjar sändningen från damstafetten i Lahtis i 24:an och då måste man förstås upp ur soffan och kolla hur det går på teven i sovrummet.

Och knappt hinner man tillbaka och lägga sig till rätta igen förrän man uppmanas att kolla svt play för där går en specialsändning som följer Mattias Svahn och Clara Henry från start til mål.

Då får man upp och kolla datorn på bordet intill och knappt hinner man gå in där förrän Svahn säger att om ni behöver gå på toaletten så ta med er paddan och glöm inte att höja volymen på teven så ni inte missar något där heller.

Omtöcknad av all denna aktivitet återvänder man till soffan där det börjar dra ihop sig. Två norrmän har gått loss i täten och är redan på väg in i Moraparken

Stian Hoelgaard som har varit tvåa eller trea fyra år i rad ser ut att ha greppet men på de allra sista meterna stakar Petter Eliassen förbi och vinner precis som han gjorde för ett par år sedan.

Vi får trösta oss med svensk seger i damklassen genom Lina Korsgren som klådde nästan alla gubbarna för hon åkte i mål som nummer 57 och hann till och med ta emot segerkransen i lugn och ro.