SVÅRT MED SPRÅKET

Det här med att skriva engelska språket är fortfarande svårt för det grundskolade Sverige, konstaterade Gits Olsson i tidningen Se redan för mer än femtio år sedan. Närmare bestämt i nummer 11 från 1966, där han fortsätter med följande förklaring:

Förr var det kanske inte så konstigt att folk stavade bort i tok när man skulle stava engelska, för det var ju endast fåtalet förunnat att undergå utbildning i engelska språket. Då hände det titt som tätt att folk steg fram till kapellmästaren vid orkesterpodiet på restaurangen och beställde ”London terrier” när dom menade ”Londonderry Air”.

Det var svårt med tyskan också. Det klassiska exemplet är väl han som bad om ”Anders Skönblad från Donau” i stället för ”An der schönen blauen Donau”

Ett speciellt litet helsicke hade våra folkparksgubbar av den gamla stammen, fortsätter Gits.

Räkna dagskassan och engagera artister och springa med kaffe åt primadonnorna i operetterna, det kunde dom. Beräkna antalet wienerbröd som skulle gå åt i pausen till Värmlänningarna, tysta ner busar som störde Folke Andersson i Ökensången, fixa statister i bygden när det skulle vara 40 drängar och pigor i Vita Hästen – ja, allt det där behärskade de gamla folkparksgubbarna suveränt.

Men en sak stöp dom på – dom lyckades aldrig stava artisterna rätt på affischerna. Harmony Sisters kunde stavas på åtta olika sätt bara i Närke. Den populäraste stavningen var Harmoni Systers.

Men behövde för övrigt inte nödvändigtvis heta något utländskt för att bli felstavad. Tre Knas – crazygruppen som gjorde en kometkarrär i mitten av 40-talet – fick sällan heta Tre Knas på affischerna ute i landet. Träknas stod det. Tre Klas, The Kras och Träknak hörde också till varianterna.

Och vad värre var, på samma affischer skulle det ju också stå att det rörde sig om crazy. Det stod krejsi, cresy, crasjy och Daisy men sällan crazy.

Och på tal om detta avslutar vi med en annons i samma nummer av Se, saxad ur dagspressen.

Den var det ju inget fel på. Men skulle biografägarna annonsera så krävde dom att få in textreklam för filmen. Och textreklamen för Elvisfilmen Harem Holiday såg ut så här i samma tidning:

Den var nästan lika knepig som texten på en försändelse till gamla Radiotjänst. Där lär man ha använt en halv dag för att lista ut vem som skulle ha ett brev adresserat till ”Tjallemånasjå”. Det kunde ju ett barn begripa att det skulle till Charlie Norman Show.

Konstaterade alltså Gits Olsson redan 1966.