GIGANTISKT KRAFTPROV UNDER TÄCKET

 Att genomföra Vasaloppet på soffan framför teven i vardagsrummet kan vara ett kraftprov av gigantiska mått.
Det blev inget undantag i år heller.
Inte nog med att väckarklockan ringde redan vid halv sju på morgonen, det gällde också att vältra sig ur sängen på direkten samt stappla ner i vardagsrummet och bädda på soffan framför teven.

Sedan återstår en hel del bestyr i köket också. Havregrynsgröten ska kokas, kaffet ska bryggas och blåbärssoppan ska värmas till lagom temperatur för en gammal Vasaloppsveteran.
Men sedan är det äntligen dags att krypa ner under täcket och rikta fjärrkontrollen mot teven för att knäppa igång loppet.

Starten gick bra i år också. Blixtsnabbt intog jag bekvämt ryggläge på soffan, och när den stora massan stod i kö uppför första backen var det bara att åka med helikoptern ända fram till täten.
Visst tar det emot så här tidigt på morgonen, men så snart starten har gått och man har kommit igång och fått sträcka ut benen ordentligt under täcket brukar det bli lättare. Känner man bara sin kropp och undviker att resa sig för hastigt från soffan, kan det vara riktigt härligt när man kommer upp på myrarna och får följa med teve-kameran på skotern alla de nio milen ner till målet i Mora.

Jag måste dock medge att den här vinterns program har varit tufft i överkant.
Det kändes redan före start att jag var sliten efter flera hårda dagar på soffan under ett stort antal Världscuptävlingar och långlopp i Ski Classics och nu också inlednlngen av VM i Trondhem ovanpå alltihopa.
När dessa rader skrivs på söndag eftermiddag känner jag att kroppen är helt tömd på de sista kraftreserverna, och jag tror inte jag skulle orka ta många stavtag till i det tillstånd jag nu befinner mig.
Men erfarenheterna från framför allt Ski Classics har varit nyttiga, eftersom de har inneburit rikliga tillfällen att testa den egna organisationen och serviceapparaten. Eftersom det är ett år mellan varje Vasalopp händer det att man blir lite rostig och missar något i planeringen.

Sålunda hade jag nu lärt mig att ställa fram fatet med kanelbullar på bordet i god tid före start.
Vidare insåg jag att jag borde hälla kaffet på en termos för att slippa stiga upp och springa ut i köket varje gång det var dags för påfyllning.
Blåbärsoppan tar jag däremot alltid direkt från spisen, eftersom det känns mer stilenligt att sköta langningen av drickamuggen på det viset. Lite får man ju röra på sig även som soffåkare.

Trots allt kändes det att den långa vintern hade tagit på krafterna och jag vågade inte spänna bågen alltför hårt den här gången.
Jag får vara glad om jag tar mig i mål utan att somna, tänkte jag, där jag låg under täcket med fyra kuddar bakom nacken när starten gick och åkarna började klättringen uppför första backen

Men redan i Smågan efter en mils åkning var det klippt. När täten passerade i form av en jättestor klunga gick det inte att hålla ögonen öppna längre. Men efter en stunds välbehövlig slummer på soffan väcktes jag av mina ena snarkningar samtidigt som Hård och Blomquist rapporterade att Stina Nilsson hade stuckit ifrån norskorna och gått loss i täten av damklassen.

I Mångsbodarna ledde hon med 1.30 och i Risberg hade hon ökat försprånget med en minut till, samtidigt som inget speciellt hade inträffat bland herrarna i tätgruppen. En klunga på nästan 50 man passerade inom 20 sekunder. Emil Persson, Alvar Myhlback och Axel Jutterström fanns med långt framme.

Televisionens teståkare Mathias Fredriksson hängde med strax bakom genom att ibland ta hjälp av att tolka i ett rep efter en av skotrarna. Han rapporterade att spåret blivit lite isigare och att stavfästet höll bra. Något banrekord såg det dock inte ut att kunna bli men fort gick det.
Halvvägs i Evertsberg var det 42 man i tätklungan men i utförskörningen därefter var det bara 15 kvar. I backarna upp mot Oxberg hängde allihop med och ända fram till Eldris en mil från mål var tio kvar, sex norrmän och fyra svenskar..

Och efter alla norska segrar i både Vasalopp och annat fick vi se tre svenskar i täten över den sista puckeln in mot mål på väg mot en historisk trippel.

Först in under målporten var 18-årige Alvar Myhlback med Emil Persson som tvåa och Max Novak som trea.

Nöjd och belåten kunde man luta sig tillbaka på kuddarna i soffan och konstatera att det dröjde mer än hundra år men till slut blev det alltså en yngre vinnare än den 20-årige premiärsegraren Ernst Alm från 1922,