RESTEN AV 70-TALET

Björn Borg vann Wimbledon, Sverige stod stilla när Stenmark åkte, Ulrika Knape hoppade så Toivo Öhman grät i teve och Teofilo Stevenson slog ut alla i första ronden.

Uri Geller koncentrerade sig så matsilvret kroknade i svenska hem, Elvis Presley dog och Transportarbetareförbundets ordförande Hans Ericson förhandlade tills motpartens representanter svimmade och fick bäras bort från nattmanglingarna.

Vi läste Gulagarkipelagen av Solsjenitsyn och Den skrattande polisen av Sjöwall/Wahlöö, såg Gökboet med Jack Nicholsen på bio, lyssnade på Cherpy cherpy cheap cheap med Middle of the road och i teve regerade Någonstans i Sverige med Loffe och hundrasjuan Andersson.

Evert Taube på Gröna Lund, Bobby Fischer mot Boris Spasskij i Reykjavik och The Rumble in the djungle med Muhammad Ali mot George Foreman mitt i natten i Kinshasa i mörkaste Afrika.

Raskens och Utvandrarna, Sjung med Egon, bröderna Malm och N P Möller, Arthur Ashe och Ilie Nastase, Simon Spies, Günther Sachs, Idi Amin, Carlos Monzon och Jag heter Bo Holmström go´afton i Kvällsöppet.

Svensktoppen med Ulf Elfving, Spola kröken, Sofia dansar gogo med Stefan Rüden och Rockfolket med Burken och Bertil Bertilsson.

Hemmafruarna i Skärholmen, Hasse Thomsén i München, The Boppers i parken, Svenska supvisor med Bengt Sändh, Doktor Gormander i Aftonbladet och förre grushandlaren Göte Borg i Expressen.

Henry Kissinger, Emil i Lönneberga, Alexandra Charles, Juha Väätäinen, Is this the way to Amarillo och Bernt Johansson med poliseskort mot målet i Montreal så det knottrade sig på ryggen på ett par miljoner svenskar.

Riksdagen debatterade om vi skulle få dricka mellanöl och göra maskrosvin, Rock-Ragge gjorde en nyinspelning av One night och Malmö FF fick stryk av Nottingham Forest i Europacupfinalen i München.

Pekka Vasala, Bianca Jagger, Ronnie Peterson, Reine Wisell, Henrik Danes, Ed McBain, Heinrich Böll och Isaac Baghevir Singer.

Börje Salming, Alistair McLean, Richard Nixon, Me and you and a dog named Boo, Stig Claeson, Den store Gatsby, fuskryssen med knappen på värjan, Aj aj aj det bultar och det bankar med Schytts och Någon jävla ordning ska det va i ett parti med C H Hermansson.

MERA 70-TAL

Olof Palme regerade, Gunnar Sträng var finansminister och Ronnie Hellström stod i mål.
Astrid Lindgren skrev sagan om Pomperipossa, Bo Widerberg gjorde Mannen på taket, gamle kungen dog och Hans-Erik Larsson tappade skidan i VM-stafetten i Falun.

Utsvängda brallor, svart polojumper, polisonger och silverkors i kedja runt halsen.

Discodans, pizzerior, Hot love med T Rex och almarna i Kungträdgården.
Spaghetti-western med Clintan, Sista natten med gänget, 88-öresrevyn på Skeppet, streaking, Kärlekens språk, massflykten från Kumla, Oppåpoppa med Clabbe, Jesus Christ Super Star och Anna å mej med Lalla Hansson.

Stor mellanöl, pilkastning och biljard på Petepan, svensk filébiff på Baggen, rutig kavaj på Bachanalen, Den siste mohikanen med Lille Gerhard och Brown Sugar med Stones på Discoteque Angelique vid torget.

Baader-Meinhof, Norrmalmstorg, Watergate och västtyska ambassaden. Banlonpolo, axelvaddar och byxor med sydda pressveck, Chris Christofferson, Janis Joplin, Rod Stewart och Elton John.

Goldie Hawn, Sven Delblanc, Sammy Davis Junior, Henning Sjöström. Beppe Wolgers och sovjetisk klapp-klapp-hockey med Firsov. Maltsev och Charlamov.

Mona Krantz och Kent Finell, Dan Labraaten och P-O Brasar, Bresjnev och Kosygin, Kjell och Stellan i pingis-VM, Jolo och Red Torp i DN, Anders Hedberg och Lill-Pröjsarn i NHL, Magnus och Brasse i teve och På palmblad och rosor av Slas på biblioteket.

Lasse Virén, Honken Holmqvist, John Akii-Bua och Mark Spitz. Waterloo med Abba, Onkatjacka med Björn Skifs, John Lennons rock-LP, Thomas Magnussons guldryck i Lahtis och Säg är det konstigt att man längtar bort nån gång med Lena Andersson.

Harry Martinsson och Eyvind Johnson fick Nobelpriset, Clark Olofsson rymde, kungen och Silvia gifte sig och Coloradoskalbaggen invaderade Skåne.

Ricky Bruch satte världsrekord i diskus och Kjell Isaksson i stav och Baumgartl föll på sista hindret när Gärderud tog guld i Montreal.

Andra stora namn var John Travolta, Anwar Sadat, Kalle Sändare, Stikkan Andersson, Ego Boy, Alberto Juantorena, Tony Rosendahl, Milton Friedman, Frank Baude, Beppe Wolgers och Sven-Åke Lundbäck.

Stenkastning på Malta, snöstorm i Gelsenkirchen och kullerbytta av Roland Sandberg.

Ove Grahn spelade fram, Ralf Edström nickade, Åby Ericson spelade piano och Staffan Tapper missade en straff och gick till fotbollshistorien som Tappan Straffer.
Fortsättning följer.

MINNS NÅGON 70-TALET?

50-talet och 60-talet har nyligen avhandlats i denna blogg.
I dag har turen kommit till 70-talet, det kanske märkligaste av alla decennier i den svenska nutidshistiorien.

Som en stor grå massa ligger det där, inklämt mellan det ansvarslösa, omedvetna, glada 60-talet och det glittrande, flärdfulla och satsa på dig själv-omsusade 80-talet.

Så här i backspegeln känns det som om 70-talet var det årtionde då solen aldrig sken. Allt var grått och trist och färglöst. Folk gick klädda i säckväv och var bleka, glåmiga och missanpassade. Det regnade nästan jämt, mjölken var för dyr och allt var samhällets fel.

Alla var kommunister och hade runda glasögon och palestinasjalar och läste Marx och Engels och drog stenciler med antiamerikanska budskap i källaren och gick i demonstrationståg och knöt nävarna och ropade Krossa kapitalismen, USA ut ur Vietnam och Palme och Geijer – Nixons lakejer!

Tidningen Proletären var det fria ordets enda plattform, det var fult att tjäna pengar och dricka Coca-cola, jultomten var död och barnprogrammen i teve handlade om asiatiska sjuåringars arbete på risfälten.

Proggen var den enda rätta musikstilen och alla grupper hette Fläsket brinner, Samla mammas manna och Mormor badar.

Mao Tse-tung var förebilden. Fidel Castro var guden och Che Guevara var hans profet. Den västerländska kapitalismens sammanbrott var nära, USA var ett kapitalistiskt aphus och drömländerna hette Albanien och Nordkorea eller möjligen Afghanistan för där fanns det hur mycket brass som helst.

Det allra märkligaste var kanske att allt detta kom så plötsligt. Visst pyste det lite i slutet på 60-talet, men det var mest bland studenter och extremvänster. För oss andra var det fortfarande bubbelgum, champagne och guldlamé ända in på nyårsafton 1969. Sedan blev allting bara nöd och elände över en natt. Hela livet gick över i svart-vitt och det var ingen måtta på alla umbärande vi utsattes för.

 

Eller var det inte så? Efter att ha funderat ytterligare en stund kom jag fram till att detta kanske inte var den hundraprocentigt korrekta bilden. Det fanns faktiskt lite annat också, men det ska jag be att få återkomma till lite längre fram i veckan.