BERRAS PIZZERIA UPPHÖR

Folk fortsätter att ringa hem till Berra och beställa pizza.
Här om kvällen bestämde han sig dock för att nu får det vara nog. Han tänker byta telefonnummer, eftersom det verkar vara enda chansen att få vara i fred för alla dessa pizzahungriga galningar.
Här följer en sista rapport.

-Fyra Capricciosa för avhämtning. Tar det lång tid?

-Nejdå, sa Berra. Ett par timmar bara.
-Ett par timmar!
-Ja, om du absolut ska ha fyra. Två kan jag nog ordna på ungefär en timme.
-Är det så många före?
-Nej, det är ingen före. Men jag måste ju sätta på ugnen först och det tar nog bortemot 45 minuter innan den blir varm. Och eftersom jag bara får plats med två pizzor åt gången tar det lite längre tid med fyra.

Då blev det tyst några sekunder och sedan sa han som hade ringt:

-Vad har du för en jävla ugn?
-Electrolux står det på den, sa Berra.. En sån som brukar finnas i de flesta gamla hyreslägenheter. Men om du vill ha det lite snabbare kan jag rekommendera pizzerian som har en annan slutsiffra i telefonnumret.
-Det kunde du väl för fan ha sagt med en gång!
-Åh, för all del. Det var så lite så. Ingenting att tacka för, sa Berra men då hade den andre redan lagt på.
Då gjorde Berra det också och undrade varför han satt där och var vänlig och hövlig när han ändå bara blev utskälld.

En stund senare ringde en allvarlig man och beställde två Marinara med avmätt och högdragen direktörsröst.

-Försök inte, sa Berra. Jag känner allt igen dig på rösten. Det var du som var inne i förra veckan och smet från notan.
Då blev det tyst i fem sekunder innan direktören hämtade andan och röt:
-Vad menar ni med att tilltala mig på det viset?
-Full var du också, sa Berra. Och bar dig åt som ett riktigt svin. Såna kunder kan vi vara utan.
-Jag är inte van vid ett sådant bemötande, sa direktören.
-Och vi är inte vana vid sådana gäster, sa Berra. Du kan gå till en ölhall i stället.
-Nu har jag fått nog, sa direktören.
-Det hade du förra gången också. Innan du kom till och med, sa Berra men då hade direktören redan lagt på.

Sedan ringde en dam som ville ha två Hawaii.

-Nja, det skulle jag inte rekommendera, sa Berra.
-Varför inte? sa damen.
-Mjölet är slut så vi får ta gips i stället, sa Berra. Dom blir ganska hårda men man kan ha dom att kasta diskus med. Eller som tallrikar.
-Tallrikar? sa damen.
-Ja, ni kan ju köpa en djupfryst pizza i affären och värma, sa Berra. Sedan lägger ni den ovanpå den här och äter. Om ni har ont om tallrikar alltså.
-Vad är det här för någonting? sa damen.
-Det är bara på skämt, sa Berra.
-Skämt? sa damen.
-Ja, sa Berra. Allting här är skämt. Vi har inga färska varor kvar.
-Tack så mycket då, sa damen förskräckt och la på luren.

Nästa kund ville ha en Calzone, en Marinara och en Napoletana.

-Det var ingen dålig beställning, sa Berra. Ska det vara senap och ketchup på samtliga?
-Vad menar du? sa telefonmannen.
-Äsch, jag bara skojade, sa Berra.
-Jag tänkte väl det, sa telefonmannen. Tar det lång tid?
-Det beror på om dom ska vara kokta eller grillade, sa Berra.
-Vad är det för snack? sa telefonmannen.
-Får jag kanske fresta med lite räksallad och gurkmajonäs också. Och en Pucko att skölja ner med, försökte Berra men då sa det bara klick i luren.

Kort därpå ringde det igen. Berra lyfte luren och sa allvarligt:

-Detta är Berra Berralinos automatiska telefonsvarare. Butiken är stängd och verksamheten har upphört. Jag har utvandrat till Australien och beräknas återkomma på hösten 2018. Välkommen med nya beställningar då.
Sedan stängde han av telefonen och bestämde sig för att be om ett nytt telefonnummer. Han funderar på ett hemligt för säkerhets skull.

BERRAS PIZZERIA TRAPPAR NER

Det ringer fortfarande i Berras telefon. Ibland pratar han hela kvällarna med olika personer som tror att de har kommit till pizzerian på hörnet med nästan samma telefonnummer.

En viss avmattning i samtalsfrekvensen har dock kunnat märkas på senare tid. Kanske är det inte högsäsong för pizza just nu eller kanske beror det på att Berra inte är hemma alla kvällar och kan ta emot beställningarna.

Nu har han dessutom tröttnat på alla dessa pizzaätande tokstollar som flåsar honom i örat så fort han kommer hem och lyfter luren. För att få vara i fred har han beslutat byta telefonnummer.

En sista rapport från Berras icke existerande pizzeria kommer i denna blogg till helgen.

BERRAS PIZZERIA BLOMSTRAR

Telefonen går fortfarande varm hemma hos Berra. Det är folk som vill beställa pizzor av de mest skiftande storlekar och sorter. Berra svarar så gott han kan, för han tycker inte det är hans skyldighet att upplysa människor som ringer att det är fel nummer. Vill folk prata med honom ska de också få göra det, anser han.

-Två Capricciosa för avhämtning, var det en som beställde här om kvällen.

-Bara två, sa Berra. Nja, då vet jag inte.
-Vad vet ni inte? sa mannen i telefonen högdraget.
-Det är för lite, sa Berra. Så små beställningar kan vi inte ta emot på telefon. Vi är ett stort företag.
-Hur många ska det vara då? sa telefonmannen.
-Minst ett dussin, sa Berra.
-Men vi är bara två personer.
-Äsch, sex pizzor per skalle kan ni väl smälla i er, sa Berra, men då sa det bara klick i luren.

Näste man ville ha två Vesuvio.

-Jaha, sa Berra. Då ska jag räkna här . . . Det blir fyrahundranittioåtta kronor och femtio öre. Vi kan säga femhundra jämt.
-Vad är det för priser? sa telefonmannen. Det är ju oförskämt.
-Tja, sa Berra, Själva pizzan kostar ju inte så mycket. Det mesta är moms och arbetsgivaravgifter. Och löner till personalen. Tror du vi jobbar gratis här?
-Jag ska väl inte betala era löner, sa telefonmannen. Du är ju inte riktigt klok.
-I så fall tycker jag du ska gå till en korvkiosk i stället,sa Berra och la på luren.

Sedan ringde en som ville ha fyra Napoletana.

-Och hur hade ni tänkt hämta dom? sa Berra.
-Vadå hur?
-Kommer ni till fots eller per bil? sa Berra. Eller cyklar ni eller åker ni möjligen buss?
-Vad har det med saken att göta?
-Jag måste fylla i formuläret, sa Berra. Ni vet väl hur den svenska byråkratin fungerar.
-Jag begriper ingenting,sa mannen. Men om du absolut måste veta det så tar jag nog bilen.
-Jaha, sa Berra. Då blir det framkörningsavgift också.
-Framkörningsavgift?
-Ja, den är på tjugo procent. Och så blir det trettio kronor i parkeringsavgift om du vill stanna här utanför. Det blir . . . låt mig se . . . äsch, ta med en tyusenlapp för säkerhets skull, sa Berra men då hade mannen redan lagt på.

En stund senare ringde det på nytt.

-Kan jag få beställa två Calzone, sa en hes röst.
-Gratulerar! ropade Berra. Ni är vår tiotusende telefonkund. Ni har vunnit en förgylld brons-pizza i blågult band att hänga runt halsen och bära till frack vid högtidliga tillfällen.
-Men jag har ingen frack, sa den hese.
-Ack, ack, ack, har ni ingen frack, sa Berra. Men ni kan väl åtminstone säga tack.
-Jag vill bara ha två Calzone . . .
-Tala högre, sa Berra. Jag hör inte ett smack. Oj, där var det något som sprack. Och där tror jag kocken stack.
-Vad är det här för något?
-Innan han började här var han kosack, sa Berra. Och satt mest i en barack och drack. Hallå, vart tog ni vägen?

Sedan ringde en argsint typ och beordrade tre Marinara inom tio minuter.

-Det går inte,sa Berra.Vi har slutat med pizza och gått över till semlor. Med varm mjölk. Vill ni ha det i en förpackning eller ska jag hälla det direkt i kartongen?
-Vad är du för en jävel? sa mannen.
-Mitt namn är John L Sullivan, sa Berra. Jag är världsmästare i tungviktsboxning och jag kan klå vem som helst i hela världen.
-Far åt helvete, sa mannen.
-Jag där har dom nog ännu varnare mjölk, sa Berra. Är det det du är ute efter så kan jag rekommendera en tur dit.
-Det här finner jag mig inte i, sa mannen.
-Jag ber att få önska min herre en angenäm resa, sa Berra och ringde av.

Ibland får Berra lite dåligt samvete för att han kanske skrämmer bort kunder från den pizzeria alla tror att de ringer till. Men vid närmare eftertanke bör det ju i stället ge till resultat att folk bara blir hungrigare av att ringa fel och få vänta en stund, så när de äntligen kommer rätt beställer de säkert ännu mer än de hade tänkt från början.

DET RINGER HOS BERRA

Berra funderar på att byta telefonnummer. Det han har nu är uppenbarligen alldeles för likt det som går till en av stadens pizzerior.
Det gick väl an om folk kunde slå rätt nummer, men nu ringer det hela kvällarna hemma hos Berra, och så fort han svarar är det någon som vill beställa pizza.
-Pissa kan du väl göra ändå. Det behöver du inte beställa tid för, sa Berra i början, innan han begrep vad det var fråga om.
Sedan svarade han artigt några gånger att det var fel nummer, men när han hade hållit på med det i ett par dagar blev han förbannad och beslöt att slå tillbaks mot alla dessa pizzaätande galningar som inte lät honom vara i fred.

-Vad har ni för pizzor? var det en som undrade.

-Dröj ett ögonblick så ska jag titta i frysboxen, sa Berra.
-I frysboxen! sa rösten, men då hade Berra redan lagt telefonluren åt sidan.
En stund senare tog han upp den och sa:
-Vi har två pizzor hemma men dom har tigern och jag tänkt ha framför teven i kväll. Varför vill du veta det?
-Vad är det här för en pizzeria? sa mannen i telefonen.
-Vänta lite, sa Berra. Här ligger en till lite längre ner. Datumen har gått ut på den, så den kan du få köpa billigt om du kommer och hämtar den. Vi bor på sjunde våningen och hissen är trasig, men det skadar ju inte med lite motion.
-Det är fel nummer va? sa telefonrösten.
-Jag skulle tro det, sa Berra.

Sedan ringde en som lät som om han var kapten i infanteriet och definitivt inte var upplagför skämt.

-Pizza var det ja, sa Berra. Då antecknar jag här. Ska det vara vanilj, jordgubb eller romrussin?
-Det är väl för fan inga pizzor! röt kaptenen.
-En romrussin alltså, sa Berra oberört. Det är antecknat.
-Jag vill ha en vanlig Capricciosa, sa kaptenen.
-Vi har lakrits-pizza också,sa Berra.
-Hur i helvete smakar den? röt kaptenen.
-Alldeles för jävligt om jag ska vara uppriktig, sa Berra. Fast smaken är ju olika och det går an att prova. Men ni beställde ju en romrussin alldeles nyss. Ska vi ta en av varje sort kanske?
Men då hade kaptenen redan ringt av.

Kort därpå ringde en som verkligen sa pissa i stället för pizza.

-Vad är detta för ett språk? sa Berra förskräckt. Vet ni inte att det heter pitt-sa. Som i pitt . . . ja, just det. Pitt, sa jag. Som i pitt-sa . . . Fast det stavas med två zäta. Och stort P som i häst . . Men det är oxkött i pizzan. Vi har nyss klubbat honom. Det var det som hördes utifråpn köket nyss ja . . . Nä, inte nu. Det är kocken som sjunger Oxdragarsången. Kocken Andersson. Han som spelade i Hammarby en gång i tiden. Fast han gick visst över till Jönköping Södra sedan . . . Nä, det har ingenting med det här att göra, men jag tänkte att ni kanske var intresserad ändå . . . Inte det? Då får jag kanske rekommendera min herre att slå rätt telefonnummer nästa gång.

En stund senare var det en som ville ha två Marinara så snabbt som möjligt.

-Det går inte, sa Berra. Ni får vänta minst en timme.
-Varför det? sa telefonrösten.
-Degen är slut, sa Berra. Men vi har hittat några gamla bildäck som vi håller på och smälter ner. Folk brukar ändå vara så fulla här att dom inte märker vad dom stoppar i sig.
-Men det här är för avhämtning, sa telefonmannen lite osäkert.
-Jaså, ni ska sitta hemma och supa, sa Berra.
-Vi ska bara dricka lite vin, sa telefonrösten försiktigt.
-Det vet man väl hur det blir med det. Nej, det ska inte vara mer där. Ni får inget i dag, sa Berra och tryckte bort samtalet.

Nästa kund var en kvinna som ville ha fyra Napoletana för avhämtning.

-Ja, det är vackert där, sa Berra.
Sedan blev det tyst i tio sekunder.
-Hallå, sa tanten slutligen.
-Hallå, hallå, sa Berra och så blev det tyst igen.
-Är ni där? sa tanten.
-Nej, jag är här, sa Berra.
-Ja men då är ni ju där, sa tanten.
-Jaså, jag trodde ni undrade om jag var i Neapel. sa Berra. Ni sa ju Napoletana förut.
-Ja, jag skulle vilja beställa . . . sa tanten.
-Det är väldigt vackert där, sa Berra. Tänk när man kommer ner i hamnen och ser de där bergen i bakgrunden och vattnet som glittrar. Då känner man verkligen att man har semester.
-Men ni kan väl . . . försökte tanten.
-Bra fotbollslag har dom också, sa Berra. Det var ju där Maradona spelade när han var som bäst. Och nu har dom visst värvat hans brorson också. Albert Dona. Skjuter så det dånar.
-Jag vill bara ha fyra Napoletana, sa tanten.
-Se Neapel och sedan dö, sa Berra. Fast jag begriper inte vad man ska behöva dö för. Man kan ju åka dit ändå. Men det är ju fint på Riminikusten och Sicilien också.
-Vad är det här för en pizzeria? sa tanten.
-Pizzeria! sa Berra. Det här är den italienska resebyrån Pasta. Och därmed basta.
-Då ber jag så mycket om ursäkt,sa tanten.
-För all del,sa Berra.
Sedan stängde han av telefonen, för nu orkade han inte ta emot fler beställningar.