BERRAS PIZZERIA BLOMSTRAR

Telefonen går fortfarande varm hemma hos Berra. Det är folk som vill beställa pizzor av de mest skiftande storlekar och sorter. Berra svarar så gott han kan, för han tycker inte det är hans skyldighet att upplysa människor som ringer att det är fel nummer. Vill folk prata med honom ska de också få göra det, anser han.

-Två Capricciosa för avhämtning, var det en som beställde här om kvällen.

-Bara två, sa Berra. Nja, då vet jag inte.
-Vad vet ni inte? sa mannen i telefonen högdraget.
-Det är för lite, sa Berra. Så små beställningar kan vi inte ta emot på telefon. Vi är ett stort företag.
-Hur många ska det vara då? sa telefonmannen.
-Minst ett dussin, sa Berra.
-Men vi är bara två personer.
-Äsch, sex pizzor per skalle kan ni väl smälla i er, sa Berra, men då sa det bara klick i luren.

Näste man ville ha två Vesuvio.

-Jaha, sa Berra. Då ska jag räkna här . . . Det blir fyrahundranittioåtta kronor och femtio öre. Vi kan säga femhundra jämt.
-Vad är det för priser? sa telefonmannen. Det är ju oförskämt.
-Tja, sa Berra, Själva pizzan kostar ju inte så mycket. Det mesta är moms och arbetsgivaravgifter. Och löner till personalen. Tror du vi jobbar gratis här?
-Jag ska väl inte betala era löner, sa telefonmannen. Du är ju inte riktigt klok.
-I så fall tycker jag du ska gå till en korvkiosk i stället,sa Berra och la på luren.

Sedan ringde en som ville ha fyra Napoletana.

-Och hur hade ni tänkt hämta dom? sa Berra.
-Vadå hur?
-Kommer ni till fots eller per bil? sa Berra. Eller cyklar ni eller åker ni möjligen buss?
-Vad har det med saken att göta?
-Jag måste fylla i formuläret, sa Berra. Ni vet väl hur den svenska byråkratin fungerar.
-Jag begriper ingenting,sa mannen. Men om du absolut måste veta det så tar jag nog bilen.
-Jaha, sa Berra. Då blir det framkörningsavgift också.
-Framkörningsavgift?
-Ja, den är på tjugo procent. Och så blir det trettio kronor i parkeringsavgift om du vill stanna här utanför. Det blir . . . låt mig se . . . äsch, ta med en tyusenlapp för säkerhets skull, sa Berra men då hade mannen redan lagt på.

En stund senare ringde det på nytt.

-Kan jag få beställa två Calzone, sa en hes röst.
-Gratulerar! ropade Berra. Ni är vår tiotusende telefonkund. Ni har vunnit en förgylld brons-pizza i blågult band att hänga runt halsen och bära till frack vid högtidliga tillfällen.
-Men jag har ingen frack, sa den hese.
-Ack, ack, ack, har ni ingen frack, sa Berra. Men ni kan väl åtminstone säga tack.
-Jag vill bara ha två Calzone . . .
-Tala högre, sa Berra. Jag hör inte ett smack. Oj, där var det något som sprack. Och där tror jag kocken stack.
-Vad är det här för något?
-Innan han började här var han kosack, sa Berra. Och satt mest i en barack och drack. Hallå, vart tog ni vägen?

Sedan ringde en argsint typ och beordrade tre Marinara inom tio minuter.

-Det går inte,sa Berra.Vi har slutat med pizza och gått över till semlor. Med varm mjölk. Vill ni ha det i en förpackning eller ska jag hälla det direkt i kartongen?
-Vad är du för en jävel? sa mannen.
-Mitt namn är John L Sullivan, sa Berra. Jag är världsmästare i tungviktsboxning och jag kan klå vem som helst i hela världen.
-Far åt helvete, sa mannen.
-Jag där har dom nog ännu varnare mjölk, sa Berra. Är det det du är ute efter så kan jag rekommendera en tur dit.
-Det här finner jag mig inte i, sa mannen.
-Jag ber att få önska min herre en angenäm resa, sa Berra och ringde av.

Ibland får Berra lite dåligt samvete för att han kanske skrämmer bort kunder från den pizzeria alla tror att de ringer till. Men vid närmare eftertanke bör det ju i stället ge till resultat att folk bara blir hungrigare av att ringa fel och få vänta en stund, så när de äntligen kommer rätt beställer de säkert ännu mer än de hade tänkt från början.