VARMA HÄLSNINGAR FRÅN PINKANDE POJKE

Ibland får man vykort. Jag har sparat en bunt som någon skickat från en turné genom flera europeiska länder.

Det börjar med ett kort, avstämplat i belgiska Gent men föreställande Manneken-Pis, alltså statyn av den pinkande pojken i Bryssel, som tycks vara ett mycket kärt vykortsmotiv.

Så här skriver avsändaren:
Efter lång tids urinerande har nu Bryssel äntligen dränerats runt sin urinvånare (ett urvattnat skämt vid det här laget). Annars mår vi ”strålande”. Kissprovet är positivt.
Varma hälsningar
Piss-Nisse

Detta meddelande följs dagen därpå av ett porträtt på en dyster kejsar Napoleon, avstämplat i Waterloo och med följande text:

Nu har vi lokaliserat Waterloo, men var finns Buggaloo och Diggyloo? Eftersom slaget är förlorat beger vi oss nu till Santa Helena via Korsika.
N med fru

Detta visar sig dock inte vara riktigt med sanningen överensstämmande, eftersom nästa kort kommer från Innsbruck. Det föreställer en stor gris, och intill denna har tryckts en massa tyska ramsor om olika sorters svin. På baksidan står följande:

9-9-9 (uttalas på franska)
Äventyret fortsätter.
Schnabl o Klammer

Efter ytterligare ett par dagar anländer ett kort från Saltzburg med motiv ur filmen Sound of Music och följande korta meddelande:

Amadeus hälsar.
Julie o Christopher
Nu väntar Örnnästet och Berchtesgaden.

Nästa bild kommer från Liechtenstein och föreställer furstendömets regent Franz Josef II och furstinnan Gina. Med anspelning på den förstnämnde har följande hälsning skivits på baksidan:

Wieviel Uhr ist es? Es ist kein Filur, es ist mein Bruder, Fürst Franz Josef der zweite und seine Frau Gina. I kväll bjuds middag på slottet Örnnästet. Klädsel: Brun skjorta och en klämmig armbindel.
Hälsningar
Constantine

Dagen därpå kommer ännu ett meddelande från Innsbruck. Tydligen reser vår hjälte kors och tvärs genom Europa eller så är det de kontinentala postverken som inte riktigt hänger med i svängarna. ”Das schöne Innsbruck am grünen Inn” står det tryckt på kortet, där, adressaten dessutom har förärats titeln ”Zum alten Jodler”.

Stämningen börjar tydligen bli mer och mer upprymd för nu skrivs det helt och hållet på tyska med allt märkligare handstil, innehåll och språkbehandling. Så här står det:
Gute Heute alle Leute!
Wir haben unser in der Luft, und bald kommen die Löwen und die Bären.
Franz und Heide

I början på nästa vecka anländer två kort på samma dag. Det ena är avstämplat i Venedig och föreställer gondoler så långt ögat når med följande hälsning:

Nu har vi utforskat Italienska Schweiz. Japanska delen väntar – om gondolen når land någon gång.
C Lindeman + fästmö (hon med påsen)

Det andra är en bild på påven, och budskapet lyder som följer:

Nu har vi Vatt i Kanstaten (häpp!). Ska just blanda mig en Rom och Cola.
J.P.

Sedan går ytterligare några dagar och så anländer ett nytt kort på den pinkande pojken i Bryssel, denna gång avstämplat på platsen. Tydligen är sällskapet nu på hemväg, och detta kan tycks vara ett elegant sätt att sluta cirkeln. Men vederbörande är tydligen ganska slaka efter två hårda veckor på kontinenten, för man tycks ha glömt att man tidigare skickat ett likadant kort. Så här skriver man nu:

Den här pojkens far var urmakare. Modern var nattfjäril. Därför heter han Urolog Kissinger och är en av urinvånarna. Tänkte skicka ett kort från San Remo men hann aldrig dit.
Den glade bagarens släkting + Berta II

Några dagar senare anländer ett kort från Dronninglunds Hotel i Danmark med samma handstil som på de tidigare försändelserna, nu med texten:

Knud Kofoed hälsar!
Liksom red H, den f d vikarien (den uppkäftige) och hans kvinna.
Därmed var mysteriet löst. Tack fär korten.

MANNEN SOM SÅG UT SOM EN JÄRNHANDLARE

Kåsören skulle en gång gå ut och äta lunch tillsammans med redaktör H och en ung vikarie på redaktionen. På väg mot restaurangen bad han sina kamrater följa med in i en järnhandel i vilken han hade ett ärende.

Knappt hade de hunnit in genom dörren förrän en man i blå overall satte kurs mot dem bortifrån disken.

-Har du en stålborste? frågade kåsören för det var vad han hade tänkt handla.

Men i stället för att visa var stålborstarna fanns stannade mannen upp mitt i steget och tittade underligt på kåsören.

-Jag skulle ha den till att göra ren kedjan på cykeln, sa denne förklarande och borstade lite i luften med ena handen för att ge eftertryck åt sina ord.

Mannen såg då ut som ett levande frågetecken, varpå han gjorde en vid sväng runt kåsören utan att släppa denne med blicken.

Sedan gick han snabbt mot utgången, och just som han tog i dörren kastade han ännu en blick över axeln, förmodligen för att förvissa sig om att galningen inte följde efter honom ut på gatan.
Det var tydligen en kund som hade varit inne och köpt några x-krokar för att spika upp en tavla i hallen eller något liknande.
Redaktör H och vikarien skrattade så att de var tvungna att gå ut ur affären.

-Vad är det som är så lustigt? undrade kåsören när han också hade kommit ut på gatan.

-Du får inte flyga på folk så där. Jag får ont i magen, sa redaktör H mellan skrattsalvorna.
-Men jag trodde han jobbade i affären, sa kåsören. Han såg åtminstone ut som en järnhandlare.
-Jaså, sa vikarien. Hur ser sådana ut?
-Tja, sa kåsören. Han hade väl någon sorts overall på sig.

-Det var vanliga snickarbyxor, sa redaktör H. Och för det behöver han väl inte vara järnhandlare.

-Nä, nä, sa kåsören. Skratta ni bara.
-Där går en som ser ut som en bankdirektör, sa redaktör H. Men inte flyger jag på honom och ber att få låna pengar för det.

-Och där går en som ser ut som en målare, sa vikarien. Vänta lite så ska jag fråga om han kan komma hem och måla om vårt staket.

-Ja, ja, det är bra nu, sa kåsören.
-Där går en som ser ut som en bergsprängare, sa redaktör H. Kan inte du be honom komma hem till mig och spränga bort en sten på tomten.
-Den där ser ut som en bagare, sa vikarien. Då ska jag passa på att beställa en tårta till min födelsedag.
-Det räcker nu, sa kåsören.

Efter besöket på lunchrestaurangen stannade redaktör H vid en bankomat för att ta ut pengar. Vikarien ställde sig en bit ifrån och började granska serviceboxen på väggen. Sedan drog han ut handtaget och tittade in.

-Vad sysslar du med? sa kåsören.
Då drog vikarien ut huvudet ur boxens djup och svarade som om det varit den naturligaste sak i världen:
-Jag skulle bara kolla att dom hade byggt om boxen sedan jag fastnade i den.

Då fick redaktör H en ny skrattattack, nu av sådan kaliber att han höll på att tappa alla sina pengar just som han fått ut dem ur bankomaten.

-Har du FASTNAT I BOXEN?! ropade han.
-Ja, skulle det vara så konstigt? sa vikarien allvarligt.

Sedan berättade han hur han hade jobbat i en affär och fått förtroendet att leverera en stor summa pengar till banken.

När han skulle släppa ner påsen med pengarna, upptäckte han att den var på väg ner i någon sorts luftficka mellan boxen och plåthöljet. Han kunde inte ta ut påsen igen och han vågade inte släppa den, för då var han rädd att den skulle försvinna ner i djupet och aldrig återfinnas.
Där stod han alltså med ena armen långt inne i bankboxen, medan folk gick förbi och glodde på honom.
-Kom och hjälp mig! stönade vikarien men folk bara vände bort blicken och skyndade på sina steg.

Efter en halvtimme kom det ut en karl från banken och frågade hur det var fatt. Han såg lite osäker ut. Möjligen misstänkte han att det var en liga som hade kommit på en ny metod att plundra bankboxar. Men han hade studerat ynglingen en lång stund inifrån banken och det verkade inte ge något.

Att han hade dröjt så länge kunde möjligen bero på att han ville avvakta för att se om några medbrottslingar skulle dyka upp.

Genom sin manöver hade vikarien dessutom satt hela serviceboxsystemet ur funktion. Banken fick skicka efter specialister från Göteborg för att bygga om boxen, och nu hade vikarien alltså återvänt till brottsplatsen för att kolla att det blivit ordentligt gjort.

-Varje gång jag går in på den banken tittar dom egendomligt på mig, avslöjade han.
-Och du skrattar åt mig för att jag tror att en som är klädd som en järnhandlare jobbar i järnaffären, sa kåsören som avslutning på en ovanligt händelserik lunchrast.

VIKARIEN SOM FASTNADE I BANKBOXEN

Varje gång jag går förbi en av stadens banker tänker jag på en ung vikarie som jag arbetade ihop med för länge sedan.
Under en minnesvärd och händelserik lunchrast avslöjade vikarien nämligen att han en gång hade fastnat i bankens servicebox!

Där blev han stående, hjälplös och uttittad av förbipasserande, utan att kunna förflytta sig.

Efter någon halvtimme kom personal från banken ut på gatan och frågade vad han sysslade med.
Och när han äntligen kom loss visade det sig att han hade slagit ut bankens säkerhetssystem så att boxen inte gick att använda på flera dygn.
Detta och en del annat kommer det att handla om i denna blogg till helgen.