MANNEN SOM SÅG UT SOM EN JÄRNHANDLARE

Kåsören skulle en gång gå ut och äta lunch tillsammans med redaktör H och en ung vikarie på redaktionen. På väg mot restaurangen bad han sina kamrater följa med in i en järnhandel i vilken han hade ett ärende.

Knappt hade de hunnit in genom dörren förrän en man i blå overall satte kurs mot dem bortifrån disken.

-Har du en stålborste? frågade kåsören för det var vad han hade tänkt handla.

Men i stället för att visa var stålborstarna fanns stannade mannen upp mitt i steget och tittade underligt på kåsören.

-Jag skulle ha den till att göra ren kedjan på cykeln, sa denne förklarande och borstade lite i luften med ena handen för att ge eftertryck åt sina ord.

Mannen såg då ut som ett levande frågetecken, varpå han gjorde en vid sväng runt kåsören utan att släppa denne med blicken.

Sedan gick han snabbt mot utgången, och just som han tog i dörren kastade han ännu en blick över axeln, förmodligen för att förvissa sig om att galningen inte följde efter honom ut på gatan.
Det var tydligen en kund som hade varit inne och köpt några x-krokar för att spika upp en tavla i hallen eller något liknande.
Redaktör H och vikarien skrattade så att de var tvungna att gå ut ur affären.

-Vad är det som är så lustigt? undrade kåsören när han också hade kommit ut på gatan.

-Du får inte flyga på folk så där. Jag får ont i magen, sa redaktör H mellan skrattsalvorna.
-Men jag trodde han jobbade i affären, sa kåsören. Han såg åtminstone ut som en järnhandlare.
-Jaså, sa vikarien. Hur ser sådana ut?
-Tja, sa kåsören. Han hade väl någon sorts overall på sig.

-Det var vanliga snickarbyxor, sa redaktör H. Och för det behöver han väl inte vara järnhandlare.

-Nä, nä, sa kåsören. Skratta ni bara.
-Där går en som ser ut som en bankdirektör, sa redaktör H. Men inte flyger jag på honom och ber att få låna pengar för det.

-Och där går en som ser ut som en målare, sa vikarien. Vänta lite så ska jag fråga om han kan komma hem och måla om vårt staket.

-Ja, ja, det är bra nu, sa kåsören.
-Där går en som ser ut som en bergsprängare, sa redaktör H. Kan inte du be honom komma hem till mig och spränga bort en sten på tomten.
-Den där ser ut som en bagare, sa vikarien. Då ska jag passa på att beställa en tårta till min födelsedag.
-Det räcker nu, sa kåsören.

Efter besöket på lunchrestaurangen stannade redaktör H vid en bankomat för att ta ut pengar. Vikarien ställde sig en bit ifrån och började granska serviceboxen på väggen. Sedan drog han ut handtaget och tittade in.

-Vad sysslar du med? sa kåsören.
Då drog vikarien ut huvudet ur boxens djup och svarade som om det varit den naturligaste sak i världen:
-Jag skulle bara kolla att dom hade byggt om boxen sedan jag fastnade i den.

Då fick redaktör H en ny skrattattack, nu av sådan kaliber att han höll på att tappa alla sina pengar just som han fått ut dem ur bankomaten.

-Har du FASTNAT I BOXEN?! ropade han.
-Ja, skulle det vara så konstigt? sa vikarien allvarligt.

Sedan berättade han hur han hade jobbat i en affär och fått förtroendet att leverera en stor summa pengar till banken.

När han skulle släppa ner påsen med pengarna, upptäckte han att den var på väg ner i någon sorts luftficka mellan boxen och plåthöljet. Han kunde inte ta ut påsen igen och han vågade inte släppa den, för då var han rädd att den skulle försvinna ner i djupet och aldrig återfinnas.
Där stod han alltså med ena armen långt inne i bankboxen, medan folk gick förbi och glodde på honom.
-Kom och hjälp mig! stönade vikarien men folk bara vände bort blicken och skyndade på sina steg.

Efter en halvtimme kom det ut en karl från banken och frågade hur det var fatt. Han såg lite osäker ut. Möjligen misstänkte han att det var en liga som hade kommit på en ny metod att plundra bankboxar. Men han hade studerat ynglingen en lång stund inifrån banken och det verkade inte ge något.

Att han hade dröjt så länge kunde möjligen bero på att han ville avvakta för att se om några medbrottslingar skulle dyka upp.

Genom sin manöver hade vikarien dessutom satt hela serviceboxsystemet ur funktion. Banken fick skicka efter specialister från Göteborg för att bygga om boxen, och nu hade vikarien alltså återvänt till brottsplatsen för att kolla att det blivit ordentligt gjort.

-Varje gång jag går in på den banken tittar dom egendomligt på mig, avslöjade han.
-Och du skrattar åt mig för att jag tror att en som är klädd som en järnhandlare jobbar i järnaffären, sa kåsören som avslutning på en ovanligt händelserik lunchrast.