STORA KLIPP PÅ GÅNG

Det sägs att det är kärva tider och att de stora klippens dagar är förbi.

Jag vet inte det. Själv gör jag det ena klippet efter det andra och jag ser knappt något slut på det heller.

Det är speciellt vid den här tiden på året som jag gör mina klipp.

Utstuderat och samvetslöst går jag till väga och detta med en skärpa som ibland nästan skrämmer mig själv.

Med berått mod och hundraprocentigt medveten om vad jag ger mig in på satsar jag allt jag har utan några som helst samvetskval eller betänkligheter. Någon tid för ånger eller eftertanke existerar heller inte.

En utförlig förklaring föjer senare i veckan i denna blogg.

FRAMÅT ELLER BAKÅT - DET VAR FRÅGAN

Här följer hela historien och den osminkade sanningen om hur det gick till när sommartid för många år sedan gjorde sitt intåg i det tidningshus som då var min arbetsplats.

Fastighetsskötaren skulle alltså gå runt i huset och ställa om samtliga klockor i byggnaden för så gjorde man på den tiden. När han gick förbi min plats frågade han om jag visste åt vilket håll visarna skulle flyttas.

– Bakåt så klart, sa jag

– Är du säker på det? sa fastighetsskötaren.

– Javisst, sa jag. Vitsen med det här är ju att det ska bli längre och ljusare dagar. Och för att tjäna in en timme måste man ställa tillbaka klockan lika mycket. Då får man en timme extra och dagen blir längre.

– Och det är du helt säker på? sa fastighetsskötaren.

– Hundra procent, sa jag.

En stund senare var jag klar för dagen och gick hem. När jag satt framför teven på kvällen blev jag plötsligt alldeles kall. Nyhetsuppläsaren tog nämligen fram en stor urtavla av papp och sa att när vi nu går över till sommartid ska klockan ställas fram en timme. Sedan förde han den långa visaren oändligt sakta runt ett helt varv för att alla skulle förstå och flyttade fram den lilla visaren ett steg medan han förklarade att så här ska klockan ställas fram när den blir två i natt för att dagarna ska bli längre och ljusare.

Denna illustrerade och övertydliga pedagogiska utläggning träffade mig som en klubba i skallen. Jag satt som bedövad en lång stund och funderade på vad jag hade ställt till med.

Sedan samlade jag ihop mig och tänkte så skarpt jag kunde en stund. Om fastighetsskötaren hade gjort som jag hade sagt skulle alla klockor på jobbet visa två timmar för lite när den nya arbetsveckan började. Alla klockor skulle vara sju på morgonen när de var nio i resten av spridningsområdet.

Vad skulle detta innebära? Skulle alla gå på lunch två timmar för tidigt? Skulle de som hade viktiga möten och tider att passa komma två timmar för tidigt och undra vart den de skulle träffa hade tagit vägen?

Kaos, tumult och förvirring skulle sprida sig och jag såg för mitt inre hur jag själv kom till jobbet senare på dagen och fastighetsskötaren riktade ett anklagande finger mot mig och utropade:

– Där är han! Det är hans fel alltihop Det var han som lurade mig att ställa klockorna fel.

Men inget av allt detta inträffade. När jag äntligen vågade mig till jobbet visade det sig att samtliga klockor gick rätt och det fanns heller inget som tydde på att de någonsin hade gått fel. Fastighetsskötaren hade tydligen varit klok nog att inte lita på sin sagesman utan själv tagit reda på fakta i målet.

SOMMARTIDER HEJ!

Nu är det alltså sommartid.

I söndags natt gick vi över genom att ställa fram klockan en timme.

Att det ska vara framåt och inte bakåt tror jag mig nu ha begripit. Åtminstne för tillfället. När det är dags att byta tidszon nästa gång kan det vara glömt.

Vad sådan okunnighet kan leda till har jag ett synnerligen pinsamt minne av.

En gång i tiden var jag nämligen nära att skapa kaos på jobbet när tidningens dåvarande fastighetsskötare skulle ställa om alla klockor och råkade gå förbi mitt skrivbord och fråga hur det var man gjorde nu igen.

Om jag minns rätt hände det när det här med sommartid var alldeles nytt och inte ens normala människor hade hunnit lära sig åt vilket håll klockan skulle ställas.

Fastighetsskötaren skulle alltså gå runt i huset och ställa om samtliga klockor i byggnaden. När han gick förbi min plats frågade han om jag visste åt vilket håll visarna skulle flyttas.

– Bakåt så klart, sa jag.

Det blev starten på en kuslig kedjereaktion som kommer att beskrivas utförligt senare i veckan i denna blogg.

Fräna avslöjanden följer alltså.

NU ÄR SOMMAREN HÄR

Välkomna till sommartiden.

I natt gick vi över.

Om allt har fungerat ska alla klockor nu ha ställts fram en timme.

Eller var det tillbaka? Jag har en defekt på hjärnan som gör att jag aldrig kan lära mig om visarna ska flyttas framåt eller bakåt.

Men det finns hjälp mot sådant. En gång i tiden fick jag lära mig att när man ställer fram trädgårdsmöblerna på våren ska klockan också ställas fram. När man ställer tillbaka dem på hösten ska klockan ställas tillbaka.

Vad bra, tänkte jag. Det ska jag lägga på minnet. Nu kan det ju aldrig bli fel igen.

Men det kunde det.

För när våren kom och det var dags att ställa om klockan tänkte jag att nu är det snart dags att ta ut trädgårdsmöblerna och sedan ska man ställa in dem när det blir höst igen.

Men det blev jag inte mycket klokare av. Skulle jag ta ut klockan på våren och ta in den på hösten eller hur var det nu igen och vad har det i så fall med sommartid och vintertid att göra?

Jag har som sagt någon hålighet i huvudet som gör att jag förmodligen aldrig kommer att kunna lära mig det här.

Vad detta kan leda till ska jag avslöja senare i veckan.

PÅSKPRALINER OCH ÄRTSOPPA

Det hände sig vid påsktid en gång för länge sedan att några av Nisse Bengtssons kamrater hade tagit med sig var sin godispåse till skolan. Egentligen var det förbjudet att äta godis på rasterna men redan på den tiden fanns det så många olika sorters påskpraliner att frestelsen blev dem övermäktig.

Nisse Bengtsson hade inget eget påskgodis med sig, men när han upptäckte de andra gossarnas påsar gick han runt och tiggde av dem.

Berra hade försett sig med två egna påsar, en med vanligt påskgodis och en med specialpreparerade karameller som han hade skickat efter från en postorderfirma. Det var så kallade skämtartiklar som fanns i två sorter, en med ohyggligt stark smak när man bet igenom skalet, och en med laxermedel.

När Nisse Bengtsson hade gått runt och tjatat på sina kamrater och lyckats tigga till sig en och annan pralin bestämde sig Berra för att ge honom en av specialarna.

Meningen var att han skulle få en av de starka, och förväntningarna var stora när de andra samlades kring honom för att se när han bet hål på den.

Men ingenting hände. Det var inte förrän det hade ringt in till nästa lektion och Nisse Bengtsson satt i bänken och började skruva på sig som Berra och de andra började ana att han av misstag fått i sig laxermedel i stället.

På schemat stod lektion i svenska grammatiken för fröken Asta, även kallad Asta la Vista, och det hade inte gått många minuter förrän Nisse Bengtsson räckte upp handen och bad att få gå på dass.

– Vad är det för dumheter, sa Asta la Vista. Vi har ju nyss haft rast. Du får hålla dig tills lektionen är slut.

Sedan började hon gå igenom olika skiljetecken i svenska språket. Punkt betyder att meningen är slut, sa hon, och kommatecken betyder paus. Sedan har vi kolon. Det är två prickar över varandra och det används för att visa att det är något särskilt som ska hända.

– Man skulle kunna säga att kolon betyder att nu kommer det, sa Asta la Vista.

Då räckte Nisse Bengtsson upp handen och ropade:

– Kolon, fröken! Kolon, kolon!!

Utan att invänta svar hoppade han ur bänken och sprang ut genom dörren.

Men det mesta hade redan kommit. En stark doft spred sig i klassrummet. Asta la Vista sniffade i luften och rynkade på näsan. Sedan gick hon fram och öppnade fönstret. Men eftersom det hade varit ärtsoppa i skolbespisningen tyckte hon inte att det var så konstigt.

Nisse Bengtsson hade varit på väg ut till dasset, men när han kände vad som hade hänt sprang han hem i stället och kom inte tillbaka mer den dagen.

Hemma sa han att han hade blivi dålig i magen av skolmaten. Då ringde hans morsa och skällde ut Asta la Vista och undrade vad det var för dålig ärtsoppa barnen fick i skolan, så det blev aldrig utrett vad som egentligen hade hänt.

Allt detta berättade Berra under ett litet påsksamkväm hemma hos mig tillsammans med filosofiska Karlsson och en revolversvarvare vi känner. När han hade tystnat sa revolversvarvarn:

– Är det meningen att vi ska tro på det här?

– Jag kan intyga att det är sant, sa Karlsson, Jag har aldrig sett någon springa så fort ut ur ett klassrum.

– Jag menar det där med kolon, sa revolversvarvarn. Det är ju en gammal historia som man läser i sådana där böcker med skämtbitar.

– Nu ja, sa Berra. Men det här hände för många år sedan. Det var så här den historien kom till.

PÅSKGODIS FÖR FINSMAKARE

Avsmakning av årets påskmust stod överst på programmet när samkvämet med Berra och grabbarna fortsatte hemma hos kåsören här om kvällen.

Som delvis framgått av en tidigare rapport i den här bloggen resulterade det i att församlingen efter en stund uttryckte sitt stora gillande samt konstaterade att årets upplaga var en av de bättre på senare tid.

– Minst lika fyllig som fjolårets, sa Berra.

– Den slår riktiga piruetter i munnen, sa filosofiska Karlsson.

– Härlig eftersmak, sa sällskapets ende revolversvarvare.

Stämningen steg ytterligare när kåsören satte fram en stor skål med påskgodis.

– Dom här punchpralinerna är verkligen läckra, sa Berra.

– Wienernougaten är alldeles lagom mjuk, sa Karlsson.

– Och kolan är precis så seg som den ska vara, sa revolversvarvarn.

Församlingen drack, tuggade och svalde och så vände sig Berra till Karlsson och sa:

– Kommer du ihåg när Nisse Bengtsson fick laxermedel i påskgodiset?

– Ja, om du menar den gången i skolan, sa Karlsson.

– Den karamellen visste var den tog, sa Berra.

– Ja, det var ju rena påskbomben, sa Karlsson.

– Det minns inte jag, sa revolversvarvarn. Kan man få lite detaljer?

Fortsättning följer.

ÅRETS PÅSKMUST AVSMAKAD

Berra och grabbarna har gästat kåsören för avsmakning av årets påskmust.

– En fin tradition det här, sa Berra när kåsören skruvade av kapsylen och hällde upp.

– Lika trevligt varje år, sa filosofiska Karlsson.

– Och lika spännande, sa en revolversvarvare som också var närvarande.

Stor förväntan låg i luften när smakpanelen höjde sina glas. Och det dröjde inte länge förrän den församlade expertisen uttryckte sitt stora gillande. Efter lite kluckande och smackande började facktermerna avlösa varandra.

– En verkligt god årgång, sa Berra.

– Alldeles lagon sötma, sa Karlsson.

– Härlig eftersmak, sa revolversvarvarn.

– Lite blommigt, sa Berra.

– Fin kropp, sa Karlsson.

– Påminner en aning om 06:an, sa revolversvarvarn.

Fortsättning följer.