PÅSKPRALINER OCH ÄRTSOPPA

Det hände sig vid påsktid en gång för länge sedan att några av Nisse Bengtssons kamrater hade tagit med sig var sin godispåse till skolan. Egentligen var det förbjudet att äta godis på rasterna men redan på den tiden fanns det så många olika sorters påskpraliner att frestelsen blev dem övermäktig.

Nisse Bengtsson hade inget eget påskgodis med sig, men när han upptäckte de andra gossarnas påsar gick han runt och tiggde av dem.

Berra hade försett sig med två egna påsar, en med vanligt påskgodis och en med specialpreparerade karameller som han hade skickat efter från en postorderfirma. Det var så kallade skämtartiklar som fanns i två sorter, en med ohyggligt stark smak när man bet igenom skalet, och en med laxermedel.

När Nisse Bengtsson hade gått runt och tjatat på sina kamrater och lyckats tigga till sig en och annan pralin bestämde sig Berra för att ge honom en av specialarna.

Meningen var att han skulle få en av de starka, och förväntningarna var stora när de andra samlades kring honom för att se när han bet hål på den.

Men ingenting hände. Det var inte förrän det hade ringt in till nästa lektion och Nisse Bengtsson satt i bänken och började skruva på sig som Berra och de andra började ana att han av misstag fått i sig laxermedel i stället.

På schemat stod lektion i svenska grammatiken för fröken Asta, även kallad Asta la Vista, och det hade inte gått många minuter förrän Nisse Bengtsson räckte upp handen och bad att få gå på dass.

– Vad är det för dumheter, sa Asta la Vista. Vi har ju nyss haft rast. Du får hålla dig tills lektionen är slut.

Sedan började hon gå igenom olika skiljetecken i svenska språket. Punkt betyder att meningen är slut, sa hon, och kommatecken betyder paus. Sedan har vi kolon. Det är två prickar över varandra och det används för att visa att det är något särskilt som ska hända.

– Man skulle kunna säga att kolon betyder att nu kommer det, sa Asta la Vista.

Då räckte Nisse Bengtsson upp handen och ropade:

– Kolon, fröken! Kolon, kolon!!

Utan att invänta svar hoppade han ur bänken och sprang ut genom dörren.

Men det mesta hade redan kommit. En stark doft spred sig i klassrummet. Asta la Vista sniffade i luften och rynkade på näsan. Sedan gick hon fram och öppnade fönstret. Men eftersom det hade varit ärtsoppa i skolbespisningen tyckte hon inte att det var så konstigt.

Nisse Bengtsson hade varit på väg ut till dasset, men när han kände vad som hade hänt sprang han hem i stället och kom inte tillbaka mer den dagen.

Hemma sa han att han hade blivi dålig i magen av skolmaten. Då ringde hans morsa och skällde ut Asta la Vista och undrade vad det var för dålig ärtsoppa barnen fick i skolan, så det blev aldrig utrett vad som egentligen hade hänt.

Allt detta berättade Berra under ett litet påsksamkväm hemma hos mig tillsammans med filosofiska Karlsson och en revolversvarvare vi känner. När han hade tystnat sa revolversvarvarn:

– Är det meningen att vi ska tro på det här?

– Jag kan intyga att det är sant, sa Karlsson, Jag har aldrig sett någon springa så fort ut ur ett klassrum.

– Jag menar det där med kolon, sa revolversvarvarn. Det är ju en gammal historia som man läser i sådana där böcker med skämtbitar.

– Nu ja, sa Berra. Men det här hände för många år sedan. Det var så här den historien kom till.