TIMPA ÅTER PÅ TAPETEN

Vid stambordet på lunchrestaurangen satt redaktör A och berättade för kåsören om Jönköpings Södras legendariske centerforward Karl ”Timpa” Simonsson, som för många år sedan gjorde 50 mål på en säsong i näst högsta divisionen och därmed betraktas som tidernas skyttekung av redaktör A.

– Men han var väl inte ensam i laget, sa kåsören. Jag vill minnas att där fanns en som hette Ivar Eidefjäll också.

– Han var ingenting mot Timpa, fastslog redaktör A med skärpa. Ingenting!
– Jag har hört att det var han som spelade fram honom, sa kåsören.
– Oj, oj, oj, sa redaktör A. Han stod ju mest i vägen. Kan inte nämnas på samma dag som Timpa.
– Ja, ja, sa kåsören. Det var bara ett namn jag kom på.
Redaktör A satt då tyst en stund, innan han tog till orda igen:
– Förresten så ska du väl kunna räkna upp några fler spelare ur detta riksbekanta lag med flera år i Allsvenskan. Det borde varje bildad människa klara.

– Nja, jag vet inte, sa kåsören, Det skulle vara Göte Ståhl i målet då. Honom hade jag på Alfabild när jag var liten.

– Det är rätt, sa redaktör A. Och så fanns det en berömd centerhalv också.
– Javisst ja, sa kåsören. Allan Broling.
– Du kan säkert fler om du tänker efter, sa redaktör A och då erinrade sig kåsören både Göte Lindstrand och Kalle ”Låda” som hette Andersson i efternamn, vilket fick redaktör A att utbrista:
– Där ser du! Här sitter du och säger att du inget kan och när jag ger dig lite hjälp på traven så räknar du upp halva laget.

Redaktör A och kåsören hade vid detta samtals början varit ensamma vid bordet. Men medan det pågick hade den berömde optikern inströmmat i lokalen och satt nu häpet lyssnande till den egendomliga konversationen.

– Föreningen för värdelöst vetande firar stora triumfer i dag hör jag, sa han slutligen.
– Fanns det inte en som hette Olle Fridén också? sa kåsören.
– Det stämmer, sa redaktör A. Men vi kanske inte ska fördjupa oss för mycket i det nu. Vi får tänka på att det finns folk vid bordet som inte ens vet vem ”Skinnet” Wigren var.
– Vem var det? sa optikern.
– Vänsterytter i Norrköpings-Kamraterna, sa kåsören.

Men då höjde redaktör A rösten och protesterade:

– Vänsterytter! Var har du fått det ifrån?
– Jag kanske tar fel, sa kåsören. Det var ju lite före min tid. Han var väl inner då.
– Det gör du verkligen, sa redaktör A barskt. ”Skinnet” var halv och inget annat. Vänsterhalv närmare bestämt.
– Jaha, sa kåsören. Men han hade nog klarat att spela ytter också.
Då såg redaktör A ännu mer irriterad ut och sa:
– Han har aldrig spelat ytter. ”Skinnet” Wigren var vänsterhalv och inget annat.
Dagens diskussion slutade med att optikern fick i uppdrag att till nästa dags lunch välja ut vilket allsvenskt lag som helst från slutet av 40-talet och förhöra redaktör A och kåsören på.
Fortsättning följer.

BOLLRELATERADE BORDSSAMTAL

Redaktör A är stamgäst på en av stadens lunchrestauranger. Som sådan har han vissa favörer, bland annat ett stambord, där han och några av hans kamrater intar sina måltider.

Redaktör A innehar givetvis hedersplatsen vid detta honnörsbord, där han ofta håller hov för en liten utvald skara.

Där finns till exempel den berömde optikern, en skarpögd iakttagare av det mesta. Där finns den försynte bankmannen, som sköter de ekonomiska frågorna vid bordet. Och där finns ibland också kåsören.

Redaktör A har vissa samtalsämnen som han ofta återkommer till. Det kan vara Olle Tandberg, det kan vara Edwin Ahlqvist, det kan vara Skofteby-Bengtsson.Men mest av allt är det ”Timpa” Simonsson, alltså Jönköpings Södras gamle centerforward som en gång på 40-talet gjorde 50 mål på en säsong i näst högsta divisionen och därmed av redaktör A betecknas som tidernas skyttekung alla kategorier.

Om redaktör A inte har nämnt Timpa Simonsson på tre dagar brukar oron sprida sig kring bordet och hans kamrater befarar att han har blivit sjuk. Det är dock ytterst sällan detta inträffar.

Vart dessa diskussioner kan leda ska det handla om i den här bloggen de närmaste dagarna.

NYPINKAD PIANOSPEKULANT AVSTÅR FRÅN SNABB AFFÄR

Passa på att resa till London nu när pundet är billigt. Ännu finns ett fåtal ex kvar av min kåseri- och guidebok Mr Pinkertons London. Här bjuder jag på ett av de 25 kapitlen med illustrationer av Marian Väpnargård. Boken finns att köpa på www.litenupplaga.se eller kan rekvireras genom bokhandel.

Mr Pinkerton testar Harrods herrtoalett

Det anrika varuhuset Harrods är inte vad det har varit. Åtminstone inte herrtoaletten.
När jag var där för några år sedan stod en uniformerad kvinna utanför dörren och pekade på en liten automat på väggen. Gästerna uppmanades att lägga i ett pund för att få tillträde till lokalen, vid vars ingång en förgylld skylt förkunnade att detta var ”Gentlemen´s washroom”. Eftersom pundet på den tiden stod i nästan 15 kronor var det med stora förväntningar jag erlade entré och steg in i det allra heligaste.
Jag blev inte besviken, bara en aning omtumlad.

Där inne stod nämligen en man i uniform och skärmmössa.

– Välkommen herrn, sa han och gjorde honnör medan han höll upp dörren till ett av båsen.
När jag hade gjort det jag skulle och gick ut för att tvätta händerna kom mannen springande och sträckte sig fram så han kunde trycka på en knapp som fick vattnet att strömma ur kranen. Därpå räckte han fram en pappershandduk och sa:
– Hoppas att allt är till belåtenhet, herrn.
Vid utgången stod ännu en man i uniform och höll upp dörren och sa:
– Thank you, sir.
Han uttalade orden så att det lät som om han menade:
Tack för att ni pinkar hos oss.
Men så tog de som sagt också ett helt pund för besöket.

Detta inträffade alltså för inte så värst många år sedan. När jag nu återvände till platsen kunde jag konstatera att det inte alls var samma klass på arrangemanget.

Nu hade de tagit bort avgiften och man fick själv öppna dörren för att komma in. Där inne stod en man i overall och sa ingenting mer än:
– Good afternoon.
När man var färdig att tvätta händerna kom han fram och tryckte på knappen till vattenstrålen men det var också allt.
Visserligen var det gratis, men jag hade gärna betalat två pund för samma service som förra gången.

Sedan strövade jag omkring i det väldiga varuhuset som omfattar ett helt kvarter i flera våningsplan. Förr i tiden brukade jag titta in här för att se om de hade någon flygel eller någon elefant på rean. Kanske inte i första hand för att jag tänkte köpa någon, men det var alltid intressant att kolla vad som fanns.

Harrods är nämligen ett varuhus som skryter med att man har allt. Och om det till äventyrs inte skulle finnas i lager just för tillfället kan man alltid skaffa det.
Nu råkade jag förirra mig till avdelningen för musikinstrument, där ett rum aningen mindre än en fotbollsplan upptogs av avdelningen för pianon.

Där blev jag stående framför en liten chick sak i blankpolerat svart material med texten:

 

Faziola, F 212, grand piano.

Black polish, shop floor model.

På prislappen stod 71 999 pund, vilket jag efter en stunds huvudräkning fick till cirka 850 000 kronor i svenska pengar.
Så mycket hade jag inte med mig. Och inte på bankkontot heller. Men det är klart, man kan ju sälja huset och flytta till en lägenhet men där kanske det blir svårt att få plats med pianot.

Sedan stod jag en stund och funderade på om jag skulle våga riva av Gubben Noak eller Blinka lilla stjärna där på dessa tangenter.

Men så föll min blick på ett anslag med texten:

Vänligen rör inte pianona.
Var snäll och kontakta
personalen för assistans.
Thank you.

Hade det inte stått tack på slutet hade jag nog spelat en liten trudelutt ändå Men jag blir så överväldigad av all denna engelska artighet att jag fullständigt kommer av mig när jag ska göra något otillåtet.

I stället hittade jag ett annat piano som hette Bechstein Academic A 208 och bara kostade 53 199 pund. Nu såldes det på rea för futtiga 37 499. Det innebar att det var nedsatt från drygt 600 000 spänn till 430 000. Man skulle alltså spara 170 000 om man slog till direkt.

Jag stod en stund och funderade på detta men drog mig lite för fraktkostnaderna.

Egentlighen borde det väl ingå hemkörning i det priset men jag kände mig osäker på om det skulle gälla ända till Sverige. Och att ta med pianot på flyget skulle nog bli svårt. Det skulle inte gå ner i resväskan och på planet får man bara ha med handbagage som väger högst tio kilo, så det sprack på det.
Det slutade med att jag köpte en handduk för fem pund och vandrade ut från varuhuset, nypinkad och nöjd trots allt.

STÖRSTA VARUHUSET

Harrods är ett av världens mest kända varuhus, beläget i stadsdelen Knightbridge i centrala London, strax söder om Hyde Park. Företaget grundades 1834 som en grönsaksaffär i East End av Charles Henry Harrod. 1849 flyttade han till en liten butik på samma plats som det nuvarande varuhuset. 1985 köptes Harrods av den egyptiske affärsmannen Mohamed Al-Fayed, far till Dodi Fayed som en gång var prinsessan Dianas pojkvän och omkom tillsammans med henne i en bilolycka 1997.
Varuhuset har 330 avdelningar med totalt över 5 000 anställda på en sammanlagd yta av 92 000 kvadratmeter, att jämföras med Storbritanniens näst största varuhus Selfridges på Oxford Street med en affärsyta på 50 000 kvadratmeter. Harrods besöks dagligen av 35 000 kunder men på rean i januari räknar man med 300 000 besökare vissa dagar.

Detta var alltså ett utdrag ur min bok Mr Pinkertons London. Ännu finns ett fåtal ex kvar på www.litenupplaga.se (188 kr + 19 kr i frakt). Bolen kan även rekvireras genom bokhandel, om man ber dem titta i datorn på något som heter Bokrondellen.

Det går också bra att ringa mig på 0522-10599 så tar jag hem och säljer boken fraktfritt inom Uddevalla och signerar den för den som så önskar.

PUNDETS UPPGÅNG OCH FALL

Hösten är här, det brittiska pundet står i 10:25 och det är bara 112 dagar till julafton. Då är det läge att åka till England och shoppa.

För några år sedan fick man ge över 14 kronor för ett pund. Nu är det alltså nere i lite drygt en tia och vissa dagar till och med strax under.

Det är en av många anledningar att åka till London just nu.

En annan är varuhuset Harrods, av många betraktat som en gigantisk turistfälla men som ändå lockar besökare från hela världen.

Där skryter man med att man har allt, från tandpetare till elefanter. Och skulle det inte finnas någon elefant inne just för tillfället, så kan man alltid skaffa.

Namnet Harrods kommer från grönsakshandlaren Charles Henry Harrod, som 1834 öppnade en affär med frukt och grönt långt borta i East End.

1849 flyttade han till en liten butik på samma plats som det stora varuhuset ligger i dag, alltså i stadsdelen Knigtsbridge strax söder om Hyde Park.
1885 brann huset ner, men ett nytt uppfördes snart. 1905 stod den nuvarande byggnaden klar.

I dag är det ett av världens största och mest kända varuhus med 330 avdelningar och

5 000 anställda på flera våningsplan med en sammanlagd yta av 92 000 kvadratmeter.

Julskyltningen brukar börja i slutet av september, och då kan där hända märkliga saker.

Fler detaljer senare i veckan.

TIMPA, JEPPSON OCH ATOM-EGON

Redaktör A hade svarat för en målande beskrivning vid lunchbordet av hur hans gamle idol Karl ”Timpa” Simonsson i Jönköpings Södra gjort ett drömmål på Göteborgs-Kamraterna på Ullevi en gång för länge sedan.

Åhörare var kåsören och den berömde optikern, som andäktigt hade lyssnat till berättelsen men också kommit med en del kritiska kommentarer. Speciellt optikern, vars idrottsintresse är begränsat, hade haft många frågor.

Dagen därpå samlades de på nytt på lunchrestaurangen, denna gång över var sin portion strömmingsflundra med potatismos.

– När spelades egentligen den där matchen? sa optikern.

– På våren 1949, sa redaktör A.
– Vilket datum? sa kåsören.
– Det minns jag inte, sa redaktör A.
– Det var svagt, sa optikern.
– Men jag är ganska säker på att det var i maj, sa redaktör A. Det var i alla fall veckan efter landskampen mot England på Råsunda. Hasse Jeppsom gick center och Timpa blev inte uttagen. Han svarade med en kanonmatch på Ullevi några dagar senare. Jag tror aldrig jag har sett honom bättre.

Sedan var det dags för kaffet. De församlade smuttade försiktigt på var sin kopp under en stund tystnad.

– Men hur gick matchen, undrade kåsören sedan. Vann Jönköping till slut eller vad blev det?
– Jag tror det blev oavgjort, 2-2 eller nåt sånt, sa redaktöt A. Landskampen mot England vann vi med 3-1.
– Men där var ju Timpa inte med, sa optikern.
– Nej, sa redaktör A. Då hade det blivit fler mål.
– Vilka gjorde målen då? sa kåsören.
– Jag minns att Atom-Egon gjorde ett, sa redaktör A. En riktig rökare rätt upp i nättaket.

Samtidigt hade optikern fört kaffekoppen till munnen och tagit en klunk. Nu studsade han till och såg ut som om han skulle spruta ut allt kaffet över bordet, innan han lyckades samla ihop sig. Sedan vände han sig till redaktör A och undrade nästan lite förskräckt:

– Vem i all världen var Atom-Egon?
Redaktör A förblev dock oberörd och svarade ungefär som om han hade läst från baksidan på en gammal Alfabild:
– Egon Johnsson. Högerytter i GAIS. Proffs i Frankrike så småningom. Kom från Höganäs.
– Det här blir värre och värre, sa optikern.
– Specialist på frisparkar och farlig på huvudet, sa redaktör A.

– Men varför kallades han Atom-Egon? sa optikern.

– Tja, sa redaktör A. Han sköt väl så dom tyckte det small som en atombomb.
– Jag måste gå nu, sa kåsören. Vi får fortsätta den här diskussionen en annan gång.

NÄR "TIMPA" SIMONSSON SKÖT STOD BLIXTEN STILLA

Karl ”Timpa” Simonsson var center i Jönköpings Södras allsvenska lag på 1940-talet och ett par år in på 50-talet. En gång gjorde han 50 mål på en säsong i näst högsta serien och är därmed för evigt inskriven i den svenska fotbollshistorien.

När redaktör A växte upp hade han Timpa Simonsson som idol och det sitter i ännu.

Det händer ibland att han berättar hur det gick till när lagen sprang in på planen och värmde upp före matcherna förr i tiden. Då sköt de andra Jönköpingsspelarna på sin målvakt Göte Ståhl en stund, innan domaren blåste till spel. Alla utom Timpa, för han var tvungen att skjuta bredvid så att Göte Ståhl inte skulle bli skadad.
Och när Timpa spelade på Ullevi sköt han enligt redaktör A så hårt att hästarna på Åby en mil därifrån föll i sken för att det susade i luften.

Nu satt redaktör A vid stambordet på lunchrestaurangen, beredd att berätta för kåsören och den berömde optikern om ett alldeles ovanligt fantastiskt mål som Timpa Simonsson en gång hade gjort.

– Får vi höra hur det var nu då, sa kåsören.
– Jo, sa redaktör A. Timpa slog en lobb över målvakten som påminde väldigt mycket om det där målet i tv här om kvällen.
– Det har vi förstått, sa optikern. Men kan vi få lite detaljer.

Då berättade redaktör A om när Jönköpings Södra mötte Göteborgs-Kamraterna på Ullevi för mer än sextio år sedan.

Jönköping var tillbakapressat, och Göteborgs-Kamraternas målvakt Henry Andersson hade gått ut en bit i straffområdet. Då fick Timpa bollen i närheten av mittcirkeln. Men i stället för att avancera mot mål tittade han upp och såg hur långt ut Henry Andertsson hade gått. Sedan skickade han iväg en jättelyra som for över halva planen och över Henry Andersson och in i målet innan denne hann tillbaka.

Medan redaktör A berättade detta hade han rest sig upp och var nu ute och gick mellan borden för att demonstrera exakt hur Timpa Simonsson hade lättat upp bollen och slagit till på volley, Därefter satte han sig ner bland sina förbluffade kamrater och sa:

– En sån här prestation kan se väldigt enkel ut, men det är den inte. Det gäller dels att vara på alerten och fånga tillfället i flykten och dels att skjuta exakt så lagom hårt och högt att bollen går under ribban men över målvakten innan han hinner tillbaka.
– Kan du visa lite mer exakt, sa optikern.

Då grep redaktör A två tomma Ramlösabuteljer på bordet och ställde bredvid varandra.

– Här är målet, sa han. Och så säger vi att den här kaffekoppen är Henry Andersson. Och det här glaset är Timpa. Avståndet var ju lite längre, men det får ni tänka er själva.
Redaktör A flyttade sedan fram kaffekoppen ett stycke framför målet och fortsatte:
– När Henry Andersson tror att Jönköping är helt tillbakapressat går han ut så här. Då får Timpa bollen här borta. Blixtsnabbt uppfattar han situationen och drar på en jättelobb som går direkt i mål.

Kåsören kunde då inte låta bli att peka på sin egen och optikerns kaffekoppar och fråga:
– Vilka är dom här då? Är det Ivar Eidefjäll och Kalle Låda som springer upp på var sin sida om Timpa?
– Just det, sa optikern. Det är många objekt här som behöver förklaras.
– Ja, sa kåsören. Den här gaffeln till exempel här ute på kanten.Är det ”Fölet” Berndtsson tro?
I samma ögonblick uppenbarade sig den raska servitrisen för att i bästa välmening duka av bordet. Hastigt grep hon såväl målstolpar som Timpa Simonsson och Henry Andersson för att bära ut i köket.
– Vad tar du dig till, sa kåsören. Ska du riva planen?
– Här pågår en fotbollsmatch, sa optikern.
– Ja, sa kåsören. Det här blir minst gult kort.

Redaktör A ingrep då och sa försiktigt:

– Vi får nog lugna oss lite nu, Annars tror dom väl att vi inte är riktigt kloka.
– Och det ska han säga! sa kåsören.
– Ja, det var just den rätte, sa optikern. Han som drog igång alltihop.
Fortsättning följer.

FOTBOLL OCH ETT MÅL MAT

Vid sitt stambord på en av stadens restauranger satt redaktör A, kåsören och den berömde optikern över var sin portion pannbiff med lök och pratade fotboll.

Den berömde optikerns idrottsintresse är begränsat, men ibland överraskar han omgivningen med ett och annat uttalande som tyder på god insikt..

Den här gången sa han någonting om ett väldigt vackert mål i en fotbollsmatch som hade visats i tv kvällen före.

– Ja, sa redaktör A. Det påminde faktiskt om ett mål som ”Timpa” Simonsson gjorde en gång i tiden.

– Det ante mig, sa optikern.
– Fast Timpas var ju mycket snyggare, sa redaktör A.
– Det anande vi nog också, sa kåsören.

Det är nämligen på det viset att så fort en fotbollsprestation lite utöver det vanliga kommer upp till diskussion vid detta bord, så slutar det alltid med att Timpa Simonsson gjorde likadant fast mycket bättre för sextio år sedan.

Om detta ska det handla i den här bloggen den här veckan. Fortsättning följer alltså.