TIMPA ÅTER PÅ TAPETEN

Vid stambordet på lunchrestaurangen satt redaktör A och berättade för kåsören om Jönköpings Södras legendariske centerforward Karl ”Timpa” Simonsson, som för många år sedan gjorde 50 mål på en säsong i näst högsta divisionen och därmed betraktas som tidernas skyttekung av redaktör A.

– Men han var väl inte ensam i laget, sa kåsören. Jag vill minnas att där fanns en som hette Ivar Eidefjäll också.

– Han var ingenting mot Timpa, fastslog redaktör A med skärpa. Ingenting!
– Jag har hört att det var han som spelade fram honom, sa kåsören.
– Oj, oj, oj, sa redaktör A. Han stod ju mest i vägen. Kan inte nämnas på samma dag som Timpa.
– Ja, ja, sa kåsören. Det var bara ett namn jag kom på.
Redaktör A satt då tyst en stund, innan han tog till orda igen:
– Förresten så ska du väl kunna räkna upp några fler spelare ur detta riksbekanta lag med flera år i Allsvenskan. Det borde varje bildad människa klara.

– Nja, jag vet inte, sa kåsören, Det skulle vara Göte Ståhl i målet då. Honom hade jag på Alfabild när jag var liten.

– Det är rätt, sa redaktör A. Och så fanns det en berömd centerhalv också.
– Javisst ja, sa kåsören. Allan Broling.
– Du kan säkert fler om du tänker efter, sa redaktör A och då erinrade sig kåsören både Göte Lindstrand och Kalle ”Låda” som hette Andersson i efternamn, vilket fick redaktör A att utbrista:
– Där ser du! Här sitter du och säger att du inget kan och när jag ger dig lite hjälp på traven så räknar du upp halva laget.

Redaktör A och kåsören hade vid detta samtals början varit ensamma vid bordet. Men medan det pågick hade den berömde optikern inströmmat i lokalen och satt nu häpet lyssnande till den egendomliga konversationen.

– Föreningen för värdelöst vetande firar stora triumfer i dag hör jag, sa han slutligen.
– Fanns det inte en som hette Olle Fridén också? sa kåsören.
– Det stämmer, sa redaktör A. Men vi kanske inte ska fördjupa oss för mycket i det nu. Vi får tänka på att det finns folk vid bordet som inte ens vet vem ”Skinnet” Wigren var.
– Vem var det? sa optikern.
– Vänsterytter i Norrköpings-Kamraterna, sa kåsören.

Men då höjde redaktör A rösten och protesterade:

– Vänsterytter! Var har du fått det ifrån?
– Jag kanske tar fel, sa kåsören. Det var ju lite före min tid. Han var väl inner då.
– Det gör du verkligen, sa redaktör A barskt. ”Skinnet” var halv och inget annat. Vänsterhalv närmare bestämt.
– Jaha, sa kåsören. Men han hade nog klarat att spela ytter också.
Då såg redaktör A ännu mer irriterad ut och sa:
– Han har aldrig spelat ytter. ”Skinnet” Wigren var vänsterhalv och inget annat.
Dagens diskussion slutade med att optikern fick i uppdrag att till nästa dags lunch välja ut vilket allsvenskt lag som helst från slutet av 40-talet och förhöra redaktör A och kåsören på.
Fortsättning följer.