I FÄDERS SPÅR - MED TÄCKE OCH KUDDAR

Årets Vasalopp blev ett kraftprov av sällan skådat slag. Ska man vara med från start till mål framför teven är kraven numera nästan orimliga på oss tittare.

Så här såg min söndag på soffan ut:
Väckarklockan ringde redan 06.30, alltså en hel timme före sändningens början. Det kan tyckas ambitiöst i överkant, men en god planering är nödvändig inför ett så här långt och konditionskrävande lopp.

Det gäller inte bara att hinna lasta in rejält med kolhydrater i form av müssli, bananer, ett glas juice och ett par rejäla ostmackor i god tid före start.

Man ska också komma ihåg att tejpa bröstvårtorna och hoppa över rakningen eftersom skäggstubben hjälper till att hålla kylan borta när fartvinden sätter in i utförsbackarna.

Sedan ska man borsta tänderna och kanske också hinna uppsöka närmaste bajamaja utan alltför mycket stress, medan teven står på i bakgrunden med slutminuterna av reprisen på Antikrundan.

Kaffe ska bryggas och hällas på termos, sportdryck ska blandas, blåbärssoppa förberedas och Vasaloppsmuggen plockas fram och placeras strategiskt på bordet för att underlätta langningen av dryck utefter spåret.

När allt detta var gjort var det dags att återvända till sovrummet för att hämta stora duntäcket och fyra fluffiga kuddar samt placera alltihop på soffan framför teven i vardagsrummet. Sedan var det hög tid att dra på sig Mora-Nisse-mössan och krypa ner och lägga sig till rätta just som starten gick och 15 000 åkare satte fart mot Mora.

Där låg jag sedan som en gammal indisk maharadja och pöste bland alla kuddarna, medan Jerry Ahrlin, Daniel Tynell och Jörgen Brink och allt vad dom hette började klättringen uppför första backen i sitt anletes svett.

Som alla rutinerade Vasaloppsrävar vet, serveras endast vatten och sportdryck vid den första kontrollen i Smågan. Därför började det kännas lite tomt i magen redan på myrarna fram mot Mångsbodarna. Men väl där var det äntligen dags att lämna sitt läger på soffan för att stiga upp och värma den första blåbärssoppan.

Sålunda styrkt var det bara att krypa ner under täcket igen och staka vidare mot Mora.
Men eftersom jag hade gått upp ett par timmar tidigare än normalt började tröttheten sätta in redan i backarna upp mot Risberg.

Här gällde det att bita ihop för att hänga med, men efter ett par stora gäspningar slumrade jag in ändå och låg där och dåsade medan Jacob Hårds och Anders Blomqvists kommentarer hördes som i ett töcken långt, långt bort.

En halvtimme senare vaknade jag av att helikoptern surrade ovanligt intensivt i teven för nu var täten på väg upp mot Evertsberg. Nu blev det svårare att hänga med, när tjecken Stanislav Rezac ökade farten och tog hem spurtpriset. Själv nöjde jag mig med att avvakta i vetskap om att den som ödslar kraft på spurtpriserna sällan är först i Mora.

Medan täten susade vidare i spåret var de dags att resa sig och fluffa upp kuddarna som hade knölat ihop sig lite under den välbehövliga sömnen.

Nu var halva loppet kört och den lilla tuppluren i kombination med ett par stora kanelbullar i Evertsberg hade piggat upp så pass att jag nu kände stor tillförsikt att orka ända till Mora.

Jag hade visserligen fått släppa täten men efter en stund var jag ikapp igen. I Oxberg började dock vätskebristen göra sig påmind på nytt. Då var det bara att resa sig och stappla ut till spisen och värma ny blåbärssoppa.

Men jag hann knappt ner under täcket igen förrän det började hända saker. Daniel Tynell och Jerry Ahrlin körde hårt och nu var det bara ett tiotal man som hängde med i tätklungan.

Efter en stund fick jag en ny schackningsperiod och somnade åter framför teven innan jag väcktes av mina egna snarkningar i Hökberg.

Där var det dags för kaffe och ytterligare ett par kanelbullar. Koffeinkicken kom nästan direkt och i Eldris var jag ikapp på nytt. Då visade det sig att Jörgen Aukland hade stuckit ifrån klungan just när jag hade slumrat in och ledde med 18 sekunder. Men sedan körde Brink och Tynell så hårt att vi var ikapp en halvmil från mål.

Och när Brink var först över puckeln på upploppet kändes det så tryggt att jag inte ens behövde sätta mig upp i soffan och hjälpa till att staka. Då återstod bara att sträcka ut sig under täcket och njuta av ännu ett väl genomfört Vasalopp.