EN JULGRANSTJUVS BEKÄNNELSE

I många år vandrade jag genom livet med dåligt samvete för att jag gick ut i skogen och stal en gran varje gång det drog ihop sig till jul.

Jag är den förste att medge att det låter motsägelsefullt. Hade jag dåligt samvete, kunde jag ju ha låtit bli. Och för att riktigt ställa alla begrepp på huvudet, högg markägaren ner hela skogen med små julgranar och allt för flera år sedan, så saken borde nu vara fullständigt ur världen.

När jag i dag vandrar på detta risiga och steniga kalhygge tänker jag i stället att det var synd att jag inte tog fler granar när jag hade chansen, om nu området ändå skulle skövlas på det  här viset.

Ändå är det känslan av dåligt samvete jag minns allra bäst från själva stöldögonblicket. Jag vet inte riktigt varför jag halkade in på brottets bana på detta sätt. Det ena gav väl det andra, och så var jag fast innan jag riktigt förstod hur.

Men skulle kunna tänka sig att jag började med en knappnål och slutade med en silvergran, men så var det inte heller. Jag stal ungefär lika stora granar varje år, och när jag väl fått smak på det kunde jag inte sluta.

Vanans makt är stor, och det betydde naturligtvis en del i sammanhanget. Men när jag riktigt rannsakar mitt samvete tror jag att jag började med min brottsliga verksamhet för att det var så enkelt. Jag minns att det kändes så jobbigt att åka till stan och gå omkring och försöka välja ut en gran bland en massa stressade medmänniskor mitt i värsta julruschen och sedan bära den hela vägen hem, när man i stället kunde gå ett par hundra meter ut i skogen och hämta en.

Jag minns också de stärkande skogspromenaderna veckorna före jul, då jag planlade kuppen genom att välja ut en riktigt fin gran ute i naturen på lagom avstånd från hemmet.

Denna rekognosering har jag enbart positiva minnen av. Då hade jag ännu inte utfört mitt dåd. Då fanns ännu tid att ångra sig. Det var först i själva stöldögonblicket som det dåliga samvetet satte in. Åtminstone känns det så när jag nu blickar tillbaka på min kriminella verksamhet.

Kanske var det också så att den adrenalinkick jag fick när jag stoppade den lilla sågen under jackan och smög ut i skogen i skymningen, upplevdes som positiv. I det fallet är jag osäker men vill inte utesluta det.

Snart upptäckte jag också att jag inte var ensam på brottets bana, inte ens ute i skogen. Ibland var nämligen den gran, som jag så omsorgsfullt valt ut, borta när jag kom för att ta den!

När jag då undersökte marken kunde jag upptäcka en liten stubbe med sågspån runt om, och insåg att någon annan varit där strax före och sågat ner min gran!
I sådana ögonblick kunde jag komma på mig själv med att tänka:
Har folk inget hut i kroppen? Smyga omkring i skogen och såga ner granar! Vart är det här samhället på väg?

Men den starkaste känslan i sammanhanget var trots allt dåligt samvete. Jag minns att jag tvekade många gånger innan jag gick ut i skogen med sågen under jackan. Jag skulle gärna ha betalat för granen, om jag bara hade vetat vem jag skulle vända mig till.

När jag frågade grannarna om de visste vem som ägde den här biten av skogen, fick jag svävande svar. De flesta gissade på kommunen, men ingen var riktigt säker. Jag fortsatte att hämta gran i skogen och dövade mitt samvete med att det inte var lika allvarligt att stjäla från kommunen som från en privatperson.

Ibland när jag var på granjakt dagarna före jul hittade jag en och annan nynedsågad gran som någon hade lagt i en klippskreva, uppenbarligen för att återvända till brottsplatsen och bära hem sedan mörkret lagt sig. Då var det frestande att ta en sådan gran, men det kändes inte riktigt som rent spel.

Jag är än i dag inte riktigt säker på om detta var ett tecken på fair play eller om det var någon sorts utslag av gammal tjyvaheder som på något sätt satt sig i generna på mig.

Åren gick, jag fortsatte att stjäla gran, och ibland blev det dåliga samvetet mig nästan övermäktigt. Jag funderade på att träda fram i ljuset och erkänna alltsammans och be att få betala för alla granarna i efterhand, men det föll på att jag inte riktigt visste vem jag skulle vända mig till.

Sedan kom den stora chocken. Efter att ha varit bortrest en tid återvände jag hem och beslöt ta en långpromenad i naturen. Då visade det sig att någon hade sågat ner hela skogen!

Det område där jag hade snattat en liten gran varje jul var nu bara ett enda stort kalhygge.

Snacka om grantjuvar alltså, var min första tanke, där jag stod och betraktade förödelsen.

Jag märker nu att jag har använt utrycket ”sågat ner” även i det här sammanhanget, fast jag inser att det stämmer inte med verkligheten.

Numera kör dom ju med stora monstermaskiner som brakar rakt genom skogen och plockar träden som tandpetare med långa griparmar och kvistar av dem i farten och sedan kör dom över det som är kvar av skogen så att alla buskar och myrstackar och fågelbon och smågranar krossas till flis och ris och skräp och blir liggande kvar i de vattenfyllda hjulspåren och till slut växer det taggiga buskar och sly över alltihop så det blir oframkomligt för både människor och djur.

När jag någon gång vågade mig ut på detta kalhygge kunde jag också konstatera att den typ av små granar som jag hämtade där på den gamla goda tiden var överkörda, knäckta och massakrerade och nu bara låg där och väntade på att ruttna och bli till jord och mylla i stället för att få komma in i värmen och kläs med stjärnor, ljus och silveränglar och sprida glädje och trevnad i hemmen.

Och detta gick man och hade dåligt samvete för i en massa år!