GIVAKT FÖR PRESIDENTEN

I dag är det Finlands självständighetsdag. Jag ber att få gratulera.
Det är några år sedan jag var i Helsingfors men jag har alltid trivts i den finska huvudstaden, både med att flanera på Esplanaden och i hamnen eller att kolla in utsikten över Mannerheimsvägen med dess gröna spårvagnar från panoramafönstren i bastun högst upp i Hotel Intercontinental.

Och aldrig ska jag glömma när jag satt på Olympiastadions läktare just som en friidrottslandskamp mellan Finland och Sverige skulle börja. Plötsligt ekade en finsk högtalarröst över arenan. Det var något med ”Tassavallan presidentti” och en del annat som jag inte förstod och sedan kom översättningen på klingande finlandssvenska med betoning på första stavelsen i varje ord:

-Republikens president anländer till tävlingarna.

Då reste sig 45 000 människor upp samtidigt, medan man skymtade hur den åldrade Urho Kekkonen mödosamt klev in på hedersläktaren. Så blev vi stående i någon halvminut tills alla hade försäkrat sig om att den gamle presidenten hade tagit plats och det var lämpligt att sätta sig ner igen. Jag kände plötsligt hur jag blev alldeles knottrig på ryggen av denna visade vördnad från denna väldiga människomassa för den gamle landsfadern.

En annan bra grej med Finland är att det inte är en massa tjat i onödan. Man säger vad man tycker utan omskrivningar. Ordning och reda. Raka rör. Givakt för presidenten.

En gång på Finlandsbåten såg jag ett anslag på en hyttdörr långt nere i källarvåningen. Där stod något på finska som jag inte förstod men därunder fanns översatt till svenska:
Om dörren fastnar, sparka ut undre dörrspegeln!
Inget tjafs här inte. Går dörren inte upp är det ingen idé att stå och rycka i handtaget. Då sparkar man bara upp den. Ord och inga visor. Pang på bara.

På en svensk båt skulle det väl ha hetat någonting i stil med:

Därest dörren icke skulle gå att öppna genom nedtryckande av handtaget från läge A till läge B, varvid låskolven röres inåt-nedåt, och trots upprepade försök förblir stängd, må den undre, nedtill på dörren belägna så kallade dörrspegeln, tryckas ut, dock ej mer än så mycket att tillträde till korridoren därigenom kan vinnas. Missbruk åtalas.
Och medan man höll på att läsa allt detta skulle båten säkert hinna sjunka och gå under eller vad det nu kunde vara för en nödsituation som hade gjort att dörren fastnat.

Och man kan bara tänka sig hur det hade låtit om svenske kungen hade hälsats välkommen av speakern på Stockholms stadion med orden:

-Hans majestät konungen anländer till tävlingarna.
Det hade förmodligen bara resulterat i några spridda kommentarer om att ”jaså det är dags att komma nu” eller ”vad ska den jäveln här att göra”.

Finland är dessutom ett alldeles utmärkt land för svenskar att turista i eftersom det är tvåspråkigt. En del svenska ord används dessutom på ett helt annat sätt än vi är vana vid. Jag gick en gång genom en öde hotellkorridor när en röst hördes i en högtalare uppe under taket:

-Givakt, givakt! Herr Janne Svensson ombedes kontakta receptionen.
Jag var då nära att göra halt och gå upp i enskild ställning, men så insåg jag att givakt på finlandssvenska nog bara betydde ungefär hallå-hallå.

Sedan gick jag ut på stan och åkte spårvagn. Jag satte mig på en ledig plats och efter en stund såg jag att det fanns en skylt vid sidan om.

Invalideille ja ranhuksille, stod det.
Och därunder översatt till svenska:
För invalider och åldringar.
Hjälp, tänkte jag. Så får man väl inte skriva?

Sedan insåg jag att det var jag själv som borde kritiseras, eftersom jag hade satt sig på en plats för funktionshindrade eller äldre. Men när jag försiktigt såg mig omkring kunde jag inte upptäcka några invalider eller åldringar som stod upp, så jag bestämde mig för att jag nog kunde våga sitta kvar.

Och efter en stund insåg jag att åldring ju är ett tänjbart begrepp så kanske kunde jag rent av passera för det själv så jag satt kvar och tänkte: Här sitter jag. En typisk ranhuksille.

Vid ett stort torg en bra bit från centrum steg jag av vagnen och gick runt och tittade en stund. När jag tyckte det var dags att åka tillbaka mot staden upptäckte jag två man på en bänk och var nära att gå fram och fråga:

-Givakt, givakt! Kan ni säga mig när nästa spårvagn går tillbaka mot centrum?
Men då hade de nog bara undrat vad det var för en stollig ranhuksille, så jag ställde mig vid spårvagnshållplatsen och väntade i stället.

Från Finland kommer också världens kortaste snapsvisa. Alla i sällskapet för glaset till munnen och utbrister samstämmigt:

-Nu!
Inget onödigt tjafs om sjung-hopp-faderallan-lej eller att solen går ner bakom Sjöbloms dass här inte.
Än en gång: Grattis på självständighetsdagen!