VARNING FÖR VÄLDIGA VETEBULLAR

Vad är det som växer och växer ju mer man tuggar?
Och som till slut fyller upp hela munnen så det känns som om någon hade tryckt in ett jättelikt tuggummi i käften.

För min del är svaret enkelt. Det är denna egendomliga vetebulle som av någon obegriplig anledning kallas lussekatt och serveras i nästan obegränsad mängd en tidig morgon i december.

I morgon är det dags igen. Ett helt år har gått sedan sist, men nu kommer vi inte undan längre. Varning utfärdas: Lussekatterna slår till i gryningen.

Lussekatter förresten, varför heter det på det viset? Är det bara jag som inte fattar hur dessa hoprullade råttsvansar till väldiga vetebullar kan kallas så. Är det bara jag som undrar varför dessa groteska degklumpar med ett och annat insprängt russin, av någon obegriplig anledning går under benämningen katter?

För att försöka ta reda på detta gick jag till min bokhylla och tog ner band 8, från Lat till Mer, av Bonniers stora lexikon från 1986.

Mellan luskung och lustgas hittade jag ordet lussekatt och läste följande:
Lussekatt, dövelskatt, vete- eller saffransbröd av varierande form, speciellt bakat för Lussefirandet. Se Lucia.

Då gjorde jag det och hittade följande text:

Lucia, S:t Lucia, italienskt helgon, enligt legenden en kristen jungfru i Syrakusa på Sicilien, som år 304 led martyrdöden. Seden att låta en lussebrud, en vitklädd flicka med ljus i en krans kring håret, ofta följd av tärnor, på Luciadagens morgon bjuda omkring välfägnad, bl a lussekatter, är en julsed som införts från Tyskland.
Jaha, det blev man ju inte klokare av.

Luskung förresten. Vad är det för något? Se härmask stod det bara. Om man då tar fram band 6, från Hoo till Kar, kan man under härmask läsa att detta är ett sammanhängande, sakta framskridande, mer än meterlångt band av larver av vissa arter sorgmyggor. Det ansågs förr varsla om krig, pest och missväxt.

Tänk vad man får lära sig i gamla konversationslexikon.
På samma sida står att härmsångare är ett annat namn på gulsångare, att Härenstam, Magnus, är en skådespelare född 1941 och att Härlig är jorden är en psalm av B S Ingemann med melodi av okänt ursprung.

Eller att Härtill är jag nödd och tvungen är ett uttryck skapat av biskop Brask, se Brasklapp.

För att göra det får man gå och hämta band 2, från Bek till Cho, och slå upp att Brasklapp betyder reservation eller hemligt förbehåll, efter den lapp som biskop Hans Brask (1464-1538) insmugglade i ett sigill och därigenom undgick att avrättas i Stockholms blodbad.

Efter att ha läst allt detta kom jag plötsligt ihåg att det var lussekatter saken gällde, så jag återvände raskt till nutiden.

Jag slog igen boken och frågade mig själv varför jag är en sån gammal efterbliven stöt att jag sitter och bläddrar i ett gammalt dammigt lexikon när jag har tillgång till hela internet.

På Wikipedia fick jag till en början följande upplysning:

Lussekatt, lussebulle, lussekuse, saffranskuse eller julkuse är ett bakverk av vetebröd som är starkt förknippat med Luciahelgen. Lussekatter är en form av vetebullar med en starkt gul färg som kommer av saffran.
Jaha, det var ju heller inga direkta nyheter. Men sedan började det lossna, för lite längre ner fick man en förklaring till var det här med katterna kommer ifrån.

Begreppet Lussekatt hade från början inget att göra med Lucia, utan ska etymologiskt härledas till Lucifer, alltså djävulen. Det var i Tyskland på 1600-talet som seden med lussekatt kom till. Djävulen, i kattens skepnad, gav barnen stryk, medan Jesus i form av ett barn delade ut bullar till snälla barn. För att hålla den ljusskygge djävulen borta färgades lussebullarna med den gula saffranskryddan. De ljusa bullarna ansågs skrämma bort Lusse, alltså Lucifer. Lussekatter har även kallats dövels- och dyvelkatter (djävulskatter).

Det var väl det jag anade hela tiden. Att det är något djävulsk över dessa bullar har jag tyckt länge, och det känns skönt att få bekräftat att detta är en uppfattning som går flera hundra år tillbaka i tiden. Uppenbarligen gick det till och med att skrämma bort fan själv bara genom att vifta med en lussebulle, så man är i alla fall i, om inte gott, så i alla fall beryktat sällskap, eller hur man nu ska uttrycka det.