fredag 4 januari 2013

ATT SOMNA TILL GAMLA SKIVBEKANTA

En tv i sovrummet är det bästa sömnpillret, sägs det.
Men sedan jag skaffat cd-spelare vid sängkanten har jag gjort nya rön och somnar numera som en stock till Södermanlands regementets paradmarsch.
Den finns på en skiva vid namn Beredskapstoner bland en rad andra gamla örhängen från andra världskrigets dagar.


Jag var visserligen inte ens född när de här melodierna komponerades, men det måste ha varit seglivade schlagers för jag minns att de spelades under en stor del av min barndom.
Och nu kommer de alltså till återanvändning på en samlings-cd när de invaggar en trött kåsör i någon sorts barndomstrygghet fram på nattkröken och får honom att falla i sömn på ett sätt som är långt effektivare än vad sena Rapport eller nattliga repriser av Landet runt och Minnenas television klarar av.


Det är Lili Marleen med Sven-Olof Sandberg, Min soldat med Ulla Billquist och Hästen från troja med Karl Gerhard och det är Edvard Persson och Karin Juel och Sigge Fürst och Harry Brandelius så man nästan drunknar i sockervadd och nostalgi.


Men jag måste erkänna att när jag första gåpngen hörde Lili Marleen med Sven-Olof Sandberg trodde jag det var en hes Zarah Leander som sjöng. Men det har förmodligen något med tekniken och överföringen från de gamla stenkakorna att göra.


Om Sven-Olof Sandberg vet jag annars inte så värst mycket mer än att han kallades SOS och var en smörsångare av sällan skådat slag. Han sjöng ofta direkt i radio från studio som brukligt var på den tiden.
Till sist lär han själv ha tröttnat på sin sirapssöta repertoar, men folket ville bara ha mer. Det påstås att han en gång efter att sista tonen förklingat i en starkt sockrad schlager ska ha suckat och utbrustit:
-Nu fick dom väl så dom teg, dom jävlarna!
Det var bara det att mikrofonen fortfarande var inkopplad och hela meningen gick ut i etern med svordom och allt.


Sånt kan man tänka på där man ligger och halvtrynar i sin säng på kvällarna. Man kan också tänka på att Ulla Billquist faktiskt sjunger ”Min fästman var modelejon, dandy, charmör” och inte ”ständig charmör” som man trodde när man var liten.
Och om man inte somnar varken på den eller Lili Marleen brukar Harry Brandelius vara ett säkert kort med När allting är över och allt är förbi.


Men ibland händer det att jag vaknar igen på det tredje bommet i Det var bom, bom, bom, det var Bohus batraljon med Sigvard Hallgren och hans meniga manar en stund senare. Då dröjer det dock inte länge förrän Karin Juel vaggar mig till sömns igen med sin version av Franska valsen.


Enda nackdelen med allt detta är att jag har börjat drömma så konstigt.
Ibland ligger jag uppe vid norska gränsen och spanar på tyskarna tillsammans med mina lumparkompisar Per Ragnar och Janne ”Loffe” Carlsson.
Ibland har jag permission och tar med mig fästmön på restaurang och äter konserverad grävling, nedsköljd med en dubbel lättgrogg.
Och ibland är jag frivillig i Finland och tror att jag ligger och trycker i något lerigt hål vid fronten på Karelska näset när jag vaknar.


Att somna är en sak, men jag har nu nått den åldern att jag ibland vaknar klockan fyra på natten med en stark känsla av att det är något jag har glömt.
Då ligger jag där och funderar på om jag verkligen har betalt alla räkningar den här månaden och om det var i går jag skulle ha varit hos tandläkaren och kan varken komma ihåg om jag har lämnat in tipset eller om jag glömde stänga av plattan på spisen i går kväll och om det är därför det är så varmt i sovrummet eller om det beror på att jag har börjat svettas av alla konstiga frågor som har tagit över mitt huvud medan klockan närmar sig fem och jag snart har legat vaken i en timme.


Då kan det vara skönt att ha Harry Brandelius att luta sig mot i sängen Jag trevar efter fjärrkontrollen och spelar fram till När allting är över och allt är förbi, och snart sover jag tryggt igen.

1 kommentar: