BLOD OCH MARMELAD I SOMMARSVERIGE

Har återvänt till den lilla stugan vid havet, där jag nu åter sitter och läser tidningen Se från 1968.
I nummer 38 slår man till med 17 sidor från boxningsmatchen på Råsundastadion mellan Jimmy Ellis och Floyd Pattersson om den VM-titel som Muhammad Ali blev fråntagen året innan.

Men först ska ett antal förmatcher avverkas. Så här rapporterar Rune Moberg från ringside:

”Arton tusen människor slår en krets kring ringen och försöker hålla kylan tillbaka med stålblanka halvlitrar och tittar på Raimo Nisula, Finland, mot Willie Johnson, USA, tungvikt.
Raimo Nisula gjorde sin debut hos Edwin Ahlqvist i januari 1966 då han klippte till belgaren Al Jacobs i första ronden så att fläskberget Al förvandlades från en väderkvarnsvevande boxare till ett vårdfall på Sahlgrenska i Göteborg. Det har gått två och ett halvt år sedan dess och Nisulas bekymrade barnansikte har modellerats om av beslutsamma boxarnävar, Det var snyggare förr.

Men Nisula ser fortfarande ut som om han undrade vafan han har gett sej in på och när han klipper till den svartglänsande Wilson dras hans ansikte samman i smärta så att han ser ut som en mor som agar sitt barn. Tro mej min älskling, det gör lika ont i mej!

Det gjorde det också ganska ofta, för Wilson klippte gärna tillbaka och Nisulas fick en bula under högra ögat. Det fick Wilson också och man fick tillfälle att sitta där och undra varför vita bulor ser så mycket ruskigare ut än svarta. Samtidigt undrar man hur länge den här skitmatchen ska pågå och när Matchen ska börja.”

Sedan Nisulas förklarats som segrare på poäng och gamle Harry Persson och ett par andra celebriteter presenterats från ringen är det äntligen dags. Rune Moberg fortsätter:

”Första ronden håller man andan. Ellis är hård, stabil, beslutsam. Floyd är på sin vakt. Håller undan, duckar. Floyd, Floyd, var har du din snabbhet, din ettrighet, din infighting, där nävarna arbetade som pistonger. Floyd, vi känner inte igen dej. Jo, nu halkade du och satte ändan i canvasen. Det kände vi igen.”

Matchen fortsätter, och den som eventuellt har hyst något tvivel om att svenska journalister kunde utföra rejäla sågningar av både folk och företeelser redan på 60-talet kan ju smaka på de här raderna:

”Vad i Herrans namn har den här matchen för mening? Den är ju redan avgjord. Varför ska två boxare och en domare från New York plockas hit för dyra pengar för att dansa denna meningslösa ringdans på Råsunda, där tjugo amerikanska TV-män fångar upp spektaklet i färg för att sedan besvära mänsklighetens finaste konstruktion, en rymdsatellit, med att skicka eländet tillbaka till Staterna? Ellis är en trög och stark och trist världsmästare och Floyd är för liten. Kunde dom inte klara av den här korta och meningslösa matchen på en bakgård på Manhattan?”

Men så börjar det tydligen hända saker. Floyd klipper plötsligt till Ellis med en sjungande höger, som exploderar över näsroten. Rune Moberg fortsätter:

”Ellis får ett tankspritt utseende, folkets jubel jagar bort de sista regnmolnen, blod spricker ut över hela Ellis ansikte och de amerikanska TV-grabbarna på den specialtimrade estraden gratulerar varann för nu börjar det bli någon mening med färg-TV.

Ellis förvandlas till ett stycke gelé, hans ansikte är en blodig kaka och blicken har för länge sedan tappat allt fäste. De sista ronderna finns det bara en boxare kvar i ringen och han heter Floyd.

Men när domaren ser över sitt protokoll har Ellis ändå vunnit de flesta ronderna.

Och den svenska publiken förvandlas till ett vilddjur och några kvadratmeter av Sverige förvandlas till ett stycke polisstat. Jag menar ringen. Där det blev så fullt av konstaplar så att de höll på att tränga ihjäl såväl den friske och starke förloraren Floyd som den skälvande marmeladhögen Ellis som vann matchen.”

Slut från blomkålsmarknaden för i dag.