BACKHOPPAREN SOM VAR NÄRA ATT KROCKA MED FISKBILEN

Det hände sig en gång för länge sedan att det hoppades backhoppning hemma i kvarteret.

Det gick till så att man startade långt uppe i berget för att få högsta möjliga fart. På vägen ner passerade man ett litet hopp, uppbyggt av ett par gamla trälådor, som gjorde att man ibland kunde hoppa både tre och fyra meter om det gick tillräckligt fort.

Det var bara det att nedanför gick gatan och där kom det ibland en och annan bil.

En dag hade det töat och sedan frusit på natten så att det blev is både i backen och på gatan. Nisse Bengtsson tyckte det var ett utmärkt tillfälle att sätta nytt backrekord så han beslöt att satsa allt, trots att ingen annan vågade hoppa den dagen.

Han klättrade högst upp i berget och när han fick klartecken ställde han sig i det isiga spåret och åkte utför.

Han böjde benen och kröp ihop med överkroppen. Åskådarna nere på gatan insåg att det här gick alldeles för fort när de såg hans stora knallröda luva närma sig stupet i högre hastighet än någonsin tidigare.

Det kanske hade gått bra ändå om inte fiskbilen plötsligt kommit tuffande gatan fram utan att någon såg den.

Nisse Bengtsson flög ett par meter längre än vanligt. Men när han landade fick han se fiskbilen närma sig nere på gatan och blev skräckslagen. Han satte sig på ändan och försökte bromsa men skidorna fortsatte neråt med svindlande hastighet. Han korsade gatan som en levande kanonkula och klarade sig med någon halvmeter från att bli överkörd.

– HJÄÄÄLP, skrek Nisse Bengtsson så det ekade mellan husen, just som han passerade framför nosen på den lilla skåpbilen.

Han som körde fattade nog aldrig vad som hände. Han hörde bara ett hemskt skrik och såg något rött i form av en luva med tofs som for förbi en halvmeter framför bilen, medan rasslet från skidorna mot isen dränkte alla andra ljud.

Allt detta berättade Berra under ett samkväm hemma hos kåsören helt nyligen.

– Han som körde fiskbilen måste ha fått en fruktansvärd chock, sa filosofiska Karlsson när Berra gjorde en kort paus i berättandet.

– Jag har för mig att han blev helt förstörd, sa en revolversvarvare som också deltog i samkvämet.

– Ja, sa Berra. Det påstods att han fick tas in på nervhem på grund av det.

– Han blev sig aldrig riktigt lik sedan, sa Karlsson.

– Han stannade bilen hundra meter bort, fortsatte Berra. Där blev han sittande bakom ratten med tom blick. Tanterna i kvarteret kom och ville köpa fisk som vanligt men han klev inte ur bilen. Han bara satt kvar och stirrade rakt ut i luften.

– Han var helt paralyserad, sa Karlsson.

– Dom fick ringa efter hjälp för att få någon som körde bilen tillbaka till affären, sa Berra.

– Vad hände med Nisse Bengtsson, sa revolversvarvarn.

– Han fortsatte utefter den isiga gatan och körde rakt in i kärringa Larssons häck, sa Berra.

– Ojdå, sa revolversvarvarn. Hur gick det med henne?

– Häcken runt hennes hus alltså, sa Berra.

– Hur gick det med den då, sa revolversvarvarn.

– Inte bra alls, sa Berra. Det blev ett stort hål i buskaget. Men det värsta var att sedan fortsatte han att glida genom trädgården rakt in i ett källarfönster så att rutan sprack och ena skidan bröts sönder.

– Själv klarade han sig med ett par blåmärken och lite huvudvärk. Men skidorna gick inte att använda längre och han hann inte börja spara till ett par nya för han fick indragen veckopeng tills rutan var betald..

– Det var hårda bud, sa revolversvarvarn.

– Ja, sa Berra. Där sprack en lovande backhopparkarriär innan den ens hade börjat.