TJUGO ÖRE FÖR ETT TELEFONSAMTAL

Någon som minns när det kostade tjugo öre att ringa från en telefonkiosk?

Det gjorde det i alla fall 1969, för så här låter det bland annat på ett gammalt vhs-band med inspelade avsnitt från tv-programmet Partaj som jag hittade när jag städade i en garderob för en tid sedan.

– Kan du låna mig tjugo öre, jag ska ringa till en god vän.

– Jaså jaha, här har du fyrtio öre så kan du ringa alla vänner du har.

– Gå ut och lägg det här brevet på lådan!

– Men det är ju inte väder att ta ut en hund en gång.

– Vem har sagt att du ska ta med hunden?

– Våran piga väntar barn med drängen.

– Jaha, det är det jag har sagt, det är en ärans drummel. Förra året bröt han av skaftet på dynggrepen för mig.

– Andra män höjer sina fruar till skyarna.

– Det skulle jag också göra om jag var säker på att du stannade där.

– Du Ruben, vakna, Det är nån som går i trapporna.

– Vad e´ klocka´ då?

– Halv tre.

– Då e´ de la bare ja´ som kommer hem.

– Nä, nu är det dags för mig att gå hem och laga middag igen.

– Så? Är din hustru sjuk?

– Nej, men hon är säkert hungrig.

– Vet du om att John Steinbeck har skrivit en bok som handlar om baksmälla.

– Du skojar.

– Nej, inte alls. Den heter Druvornas vrede.

– Ja, frun vet ju att dödssynderna äro sju,

– Pastorn har möjligtvis inte en lista på sig så att man kan kolla om man har missat nån.

Säga vad man vill om Napoleon men konjak kunde han bränna.

Tänk, alla är så snälla utomlands. Bara man säger att man är svensk så flinar dom åt en.

Om Mors lilla Olle hade varit en avskedssång så hade den hetat Mårs lilla Olle.

Om Povel Ramel hade varit katolik så hade han kallats för Påven Ramel.