OMVÄRDERAD MARATONINSATS

Efter att ha stapplat över mållinjen i Stockholm Marathon en gång för länge sedan kunde jag konstatera att jag hade landat på en placering strax över 8 000.

Jag hade alltså drygt 8 000 deltagare före mig! Blotta tanken borde kunna knäcka vem som helst.

Men så slog det mig att jag också hade 4 000 bakom mig eftersom vi var 12 000 som hade startat.

Detta fick mig att börja fundera.

Med de 8 000 första ville jag inte ha något att göra. Dom var säkert dopade eller professionella allihop och borde egentligen inte ha fått vara med.

Däremot kände jag mig oerhört sympatiskt inställd till de 4 000 jag hade bakom mig. 
Det var folk som hade förstått vad det handlade om. Människor med en sund själ i en sund kropp. Sansade och förnuftiga personer som inte sprang ut och tränade i ur och skur varenda dag året runt utan tog sig en liten motionstur då och då som vanligt folk. Kloka och måttliga människor som lufsade på i lagom takt och hade det sympatiska draget att låta sig besegras av mig i ädel tävlan på lika villkor under rättvisa förhållanden.

Jag blev alltmer belåten ju mer jag tänkte på detta. Det gjorde mig så nöjd med mig själv att jag blev stående länge bakom målet och tittade på dessa trevliga och eftersträvansvärda kamrater som släpade sig i mål, samtliga på långt sämre tid än jag.

Jag stod där länge och betraktade raden av trötta löpare som inte hade haft en chans att hänga med mig runt banan. När jag såg hur ett par deltagare måste stödjas av funktionärer och svepas in i filtar blev jag ännu mer belåten. Och när en man bars bort på bår visste min tillfredsställelse inga gränser.

Titta så slut dom är, tänkte jag. Och här står jag och är knappt andfådd.

Det var inte förrän jag anlände till min arbetsplats dagen därpå som jag togs ner på jorden igen, för där hälsades jag med orden:

- Här kommer snigeln som fick stryk av 8 000 man.

Så vid närmare eftertanke var det kanske lika bra att man slutade springa maraton.