VILSE I GEOGRAFIN

Någon måste tala med svensk ungdom om Sverige, för skolan tycks inte göra det. Det måste vara något galet med dagens geografiundervisning, när ens barn kommer hem och meddelar en grånad far, att ”Berra fick sin Saab stulen när han stannade i Gävle för att fika, men att det bara var vad man kunde vänta, för tjuvaktiga har dom ju alltid varit, dom där jävla närkingarna”.

Fråga en svensk tonåring vad han tycker om Östersund, och han svarar att det är toppen, fast roligare är det på danska sidan, för i Helsingborg bommar dom ju spritkassan redan halv tolv.

Fråga honom var man finner Boren, Roxen och Glan och han gäspar till svar, att det där förbannade krånglet med kons magar har han aldrig orkat sätta sig in i.

Fråga honom om Viskan, Ätran, Nissan, Lagan och han gäspar ännu bredare och säger att dom numera har så många smeknamn på kisarna i Djurgårn att ingen kan hålla reda på allihop.

Fråga honom vad han tycker om att tillbringa fjorton dar på faster Gerdas gård i Småland och han svarar, att ”jo för all del, blir det för tråkigt kan man ju alltid ta moppen in till Hudiksvall och gå på diskotek”.

Fråga honom var Örebro ligger och han svarar: - Näst sist, fast nu kommer Thomas Nordahl hem så det grejar sig kanske för dom.

Vid det här laget har den intelligente läsaren förstått att dessa rader inte är skapade i nutid. De är hämtade ur nummer 22 av tidningen Se från 1971 och bekräftar bara att ingenting är nytt under solen. Det är kåsören Gits Olsson som redogör för vad han tycker är bristande geografikunskaper hos ungdomen för 45 år sedan.

De ynglingar han hänvisar till bör nu vara uppåt 60-årsåldern och är kanske också i full färd med att beklaga sig över bristande kunskaper hos dagens ungdom.

Men vi tar väl en bit till från 1971 när vi ändå är igång.

Vart ska det ta vägen med svensk ungdoms otroliga vilsenhet i svensk geografi, undrar Gits och fortsätter:

Jag känner en yngling som snart är klar med sitt trafikkort och siktar på en karriär som långtradarchaufför. Härmed riktas en skarp varning till Sveriges långtradaråkerier: Anställ inte denne yngling! Skickar ni honom till Avesta i Dalarna med åtta ton potatis kommer det att bli synnerligen gott om potatis i Alvesta i Småland. Skickar ni honom med 120 par kanonhjul till Karlskoga kommer han att ringa från Karlskrona och rapportera att där visserligen är vackert men att ingen jävel vill ha några kanonhjul. Det var samme yngling som förra sommaren sände mig ett vykort från Västervik och skrev att vädret var finfint ”så jag begriper inte varför dom alltid ska gnälla på västkusten”.

Granskningen av tidningen Se från 1971 fortsätter längre fram i sommar..