RUSIG MARATONMAN BLICKAR BAKÅT

På lördag är det Stockholm Marathon. 17 000 kvinnor och män ska springa 42 kilometer på asfalt och belönas med en liten medalj och en banan när de kommer i mål.

Åtminstone var det så när jag var med för länge sedan. I dag skulle jag aldrig orka. Inte ens om jag fick två bananer.

Men jag tänker gärna tillbaka på åtminstone ett av mina lopp. Det var den gången jag fick en nästan religiös upplevelse när jag passerade mållinjen.

Jag hade läst om hur man genom att springa tillräckligt länge kunde uppnå ett morfinliknande rus. Det kunde bildas ett ämne i hjärnan som gav samma känsla som ett narkotiskt preparat. Jag hade hört andra motionslöpare berätta om det men inte trott på det.

När jag kom lufsande uppför Odengatan ett par kilometer från mål var jag så långt ifrån sådana vällustkänslor som tänkas kan. En titt på klockan avslöjade att jag inte skulle komma under fyra timmar den här gången heller. Kroppen kändes som om den nyss hade dragits genom en mangel. Jag hade ont överallt och 8 000 man före mig.

Men när jag sprang in på Stockholms stadion hände något underligt. Plötsligt kom jag att tänka på att jag hade 4 000 bakom mig också. Så måste det vara eftersom det var 12 000 som hade startat.

Och av dessa 4 000 var de flesta ännu långt från målet. Blotta tanken på dem förändrade min sinnesstämning totalt. Plötsligt var det som att springa på moln och jag kände hur jag svävade över mållinjen i ett enda stort lyckorus,

Och när jag låg där bakom målet och pustade ut insåg jag plötsligt att det var just dessa 4 000 som jag hade bakom mig som räknades. Det var vanligt folk som sprang efter sin naturliga förmåga och tog loppet på rätt sätt. I motsats till de andra 8 000 fanatiska självplågarna som försökte jaga livet ur varandra bara för att komma före mig i mål.

Vart dessa tankar så småningom ledde ska jag försöka utveckla senare i veckan.