FÖRBEREDELSER FÖR FRÅGESPORT

Det var med viss bävan kåsören såg fram emot gren nummer två i mångkampen på landet med redaktör S som motståndare. Inte för att han på något sätt kände sig slagen på förhand i den frågesport som förestod, utan snarare för att han kände oro för hur de yttre omständigheterna kring tävlingen skulle bli.

Förra året urartade hela arrangemanget genom att redaktör S knäckte ryggstödet på inte bara en utan två av kåsörens plaststolar på den lilla uteplatsen utanför kåsörens sommarstuga dit tävlingen var förlagd.

Därför inledde han nu sammankomsten med orden:

– I fjoll satt du sönder två av mina stolar. Nu har jag köpt nya men bordet lyckades jag rädda när du löpte amok den gången. Kan jag lita på att du inte slår sönder det i år?

Men redaktör S föreföll helt omedveten om sin tidigare bärsärkagång och svarade bara:

– Din livliga fantasi förnekar sig inte. Nu blandar vi och delar ut korten.

Frågorna till tävlingen hämtades som vanligt från NE-kort, alltså sällskapsspelet med Nationalencyklopedin som grund. För att de båda atleterna inte skulle bli sittande hela dagen enades de nu om att dra ner antalet frågor till 70. Sju kort vardera med tio frågor på varje alltså.

Av gammal hävd är den som ställer frågan också enväldig domare och avgör om svaret är rätt eller fel.

Redaktör S tog sedan till orda och sa:

– Då är frågan: Ska vi vara hårda eller snälla mor varandra i bedömningen? Det måste vi som vanligt bestämma innan vi börjar..

– Vi är väl vuxna människor som kan resonera oss fram till förrnuftiga beslut, sa kåsören.

– Visserligen, sa redaktör S. Men det kan ändå uppstå tveksamheter.

– Då tycker jag nog att vi ska ha en ganska sträng bedömning, sa kåsören. Inget trams och flams.

– Du vill alltså att vi ska svara exakt det som står på kortet, sa redaktör S.

– Nja, sa kåsören. Det kan ju leda till väldigt konstig bedömning Vi får använda vårt omdöme.

– Men det vet vi ju hur det har gått med tidigare, sa redaktör S. Då har det spårat ur helt.

– Litar du inte på ditt eget omdöme, sa kåsören

– Vi måste bestämma hur vi ska ha det, sa redaktör S. Vill du fortfarande ha stenhård bedömning?

– Nä, det var inte rikigt det jag menade, sa kåsören. I så fall tar jag tiillbaka det.

– Jaha, sa redaktör S. Då är vi ju helt ute och slirar. Nu måste vi bestämma hur vi ska ha det.

– Vad tycker du själv, sa kåsören.

– Jag vill ju alltid vara snäll och resonlig, sa redaktör S.

– Nu ska du inte överdriva, sa kåsören.

– Men å andra sidan går jag med på vad som helst, sa redaktör S. Bestäm du.

– Okej, sa kåsören. Då kör vi snäll bedömning. Efternamnet räcker till exempel på efterfrågade personer. Och om vi båda är överens om att det står fel på kortet så får vi resonera oss fram.

I denna anda startade matchen. Den inleddes med att redaktör S läste tio frågor för kåsören. Så här löd den första:

Vad kallas medlemmarna i den protestantiska, pacifistiska församlingsrörelse som utgår från 1500-talets anabaptism?

Kåsören satt länge tyst och begrundade detta. Sedan sa han:

– Men herregud, vad är detta för en fråga?

– Det står så, sa redaktör S. Jag läser bara innantill.

– Hade du klarat den, sa kåsören.

– Nej, sa redaktör S. Men jag har svaret här.

– Då får du tala om det för jag avstår, sa kåsören.

– Mennoniter, läste redaktör S.

– Har jag aldrig hört talas om, sa kåsören.

– Inte jag heller, sa redaktör S.

Och på ungefär samma sätt fortsatte det.

När krutröken skingrats visade det sig att de båda atleterna bara hade lyckats få ihop lite över 3 rätt i snitt av 10 möjliga på varje kort.

Trots det skulle det hetta till ordentligt på slutet, men det ska vi återkomma till senare i denna blogg.