KAR DE MUMMA OCH CELLO

Signaturen Kar de Mumma, alltså revymakaren, författaren och kåsören Erik Zetterström, var flitigt citerad i spalten Vad dom sa i veckan i tidningen Se en gång i tiden.

Så här lät det vid ett tillfälle 1971:

Kar de Mumma: Jag minns när min skolkamrat Sigge Nilsson sprang ärenden åt Östermalmstanter. En gång var det en dam som köpte fem kilo jord och bad att få dem hemsända. Sigge fick uppdraget och bar jorden till adressen på Östermalmsgatan. Frun var inte hemma, men hennes make majoren öppnade tamburdörren. -Jag ska be att få lämna den här jorden, sa Sigge. -Far i frid, röt majoren och smällde igen dörren.

Signaturen Cello, alltså kåsören och ordvitsaren Olle Carle, fick också vara med på ett hörn:

Cello: Massor av skattebetalare som fått återbäring rusar hemifrån för att fira den lyckliga tilldragelsen på krogen. Hustrun, som hoppats på ett litet tillskott, står där med två tomma händer och en full karl som på morgonkulan blir hemburen av omtänksamma dryckesbröder. Det är inte den återbäringen en hustru drömmer om.

Och så här citerades några andra kändisar från 1971:

Stig Nahlbom: Ett Skidåkarnas Hus ska byggas i Umeå. Det första stavtaget är redan taget.

Åke Cato: Vid Länslasarettets Amatörteaters framförande i går afton av operetten ”Glada Sänkan” sjöng epidemipatienten Leo Askorbin, 48, ”Så går jag till vaccin”.

Torsten Ehrenmark om att prata i radio: En vecka senare får jag tre brev, två som tackar och ett som påpekar att jag säger ”futter”, ”durrar” och ”bucker” i stället för fötter, dörrar och böcker. Men vi pratar så i Urrebro.

Holger Ström i Ekonomen: Inte tror jag att Stockholm kommer att förändras så mycket fram till sekelskiftet. Men dom kommer kanske att göra om Långholmen till kulturbostäder och Skärholmen till fängelse.

Torvald Gahlin: Skatteavdraget har ökat och nettolönen minskat – jag måtte ha fått påökt,

Fru Johansson i DN: Jag undrar vad de heltäckande mattorna har betytt för att ta kål på sällskapsdansen på privata tillställningar. Förr kunde man rulla undan mattan och lägga på en skiva på grammofonen. Sedan kom TV-tiden, då all aktivitet på bjudningar lamslogs och endast stillsamma armhävningar med grogglas eller kaffekopp och småkaka tilläts så länge något rörde sig i rutan. När TV-febern sjönk låg mattorna där, heltäckande, fastnubbade och otjänliga som underlag för dans.