VARNING FÖR JULBORDET

Så här i julbordstider går tankarna till ett löfte jag avgav en gång för länge sedan. Nämligen att aldrig mer proppa i mig så mycket mat jag orkar äta på en och samma gång.

Anledningen var ett drama som utspelades i farvattnen mellan Kiel och Göteborg en gång i början på advent.

Fler detaljer senare i veckan.

TAXIRESOR OCH TOALETTBESÖK

Om egendomliga valsituationer i utlandet skulle det handla i dag.

En gång i London för flera år sedan tog jag taxi från hotellet till Victoria Station för att fortsätta med tunnelbanan till flyget på Heathrow.

– Tell you what! sa taxichauffören och vände sig mot mig i baksätet.

Efter en kort konstpaus fortsatte han:

– Det har varit stora förseningar i tågtrafjken den här morgonen. Jag kan köra er till Heathrow för ett bra pris.

Jaha, tänkte jag. Nu står jag plötligt inför två valsituatioer. Dels om jag ska ta tåg eller taxi till flyget, dels om jag ska ha fast pris eller taxameter om jag väljer taxin.

Detta blev mig nästan övermäktigt i den tidiga morgonen.

– Ni ska få ett bra pris, sa taxichauffören när han märkte min tvekan. 50 pund så stänger jag av taxametern.

– Okej, sa jag. Det är taget.

När jag hade betalat och klivit ur bilen ute vid Heathrow upptäckte jag till min förvåning en gammal bekant från Sverige som just steg ur en annan bil.

– Tjenare, sa jag. Åker du taxi till flyget när det finns tunnelbana?

– Jag vet, sa han. Men det här är mycket bekvämare. Taxametern stannade visserligen på 45 pund men det var det värt.

Att bli blåst på fem pund av en taxichaufför kan man väl i alla fall stå ut med.

Betydligt värre var det en gång i Budapest när jag ställdes inför ett val som var nära att knäcka mig. När jag skulle gå på toaletten inne på en restaurang blev jag stående framför två dörrar i slutet av en korridor. På den ena stod Ferfiak, på den andra stod Nök.

Sug på den du, tänker man då. Inget ladies eller gentlemen här inte. Inga symboler i form av kjolar eller byxor, höns eller tuppar, rotborstar eller bananer. Inte en ledtråd så långt ögat når.

Jag minns inte hur länge jag stod där och var nära att pinka på mig medan jag funderade på om jag kunde vara Ferfiak eller Nök. Slutligen räddades jag av en man som kom ut genom den ena dörren och drog upp dragkedjan i gylfen och då vågade jag äntligen gå in.

Jag vill minnas att det var dörren som det stod Ferfiak på men jag är inte helt säker.

ATT BESTÄLLA ÖL I TYSKLAND

Förra veckan handlade det i den här bloggen om alla möjliga och omöjliga valsituationer man ställdes inför när man var liten.

Men vid närmare eftertanke inser jag att det där fortsatte även längre upp i åren.

När man blev äldre och började åka utomlands handlade det också om svåra val. Jag minns ännu hur jag första gången gick in på en ölstuga i Hamburg och beställde ein Bier.

– Helles oder dunkles, sa barmannen. Ljust eller mörkt?

– Ljust, sa jag.

– Glas eller flaska, sa barmannen.

– Flaska, sa jag.

– Kallt oder nicht so kallt, sa barmannen.

Driver han med mig, tänkte jag, men när jag svarade nicht så kallt fick jag äntligen min öl.

Och medan jag skriver de här radera erinrar jag mig ytterligare ett par märkliga valsituationer under utlandsresor men de är så pinsamma minnen att de vet jag inte ens om jag vill berätta.

Nya avslöjaden följer eventuellt längre fram i veckan.

STÅLMANNEN STARKARE ÄN FANTOMEN?

Att välja rätt är inte lätt. Det började redan i barndomen, till exempel när man skulle köpa serietidning. Stålmannen och Fantomen kostade 50 öre styck och hade båda sina fördelar. Stålmannen var starkare och hade röntgensyn och kunde flyga ända ut i rymden om det inte fanns kryptonit i närheten. 

Men Fantomen kändes mera trovärdig. Även om han var den vandrande vålnaden som inte kunde dö och hade tio tigrars styrka så stod han med båda fötterna på jorden i alla fall, om han inte satt på tronen i Dödskallegrottan eller var ute och red på Hero förstås. Dessutom gick både Knockout-Charlie och Hopalong Cassidy som extraserier i Fantomen och ibland King vid Gränspolisen också.

Och kunde man förresten vara säker på att Stålmannen verkligen var starkast? I så fall måste han ju ha minst elva tigrars styrka. Och när Fantomen rörde sig stod blixten stilla så om dom skulle mötas kanske han skulle vinna på sin snabbhet.

Det fanns mycket att fundera på när man växte upp. Och att välja serietidning var alltid lika svårt. För det mesta blev det Fantomen men jag minns att så fort man hade betalat och fått sin tidning undrade man vad Stålmannen hade för sig med Lex Luthor och Lois Lane i Metropolis den här veckan.

DAJM ELLER JAPP I GOTTKIOSKEN?

Redan när man växte upp var livet fullt av valsituationer. Min kompis Berra påstår visserligen att det enda han fick välja på när han var liten var när magistern i skolan frågade om han ville bli luggad eller om han ville ha en örfil.

Det minns inte jag, men vissa saker har man väl förträngt.

Däremot kommer jag tydligt ihåg att jag aldrig kunde bestämma mig för om jag ville ha Dajm eller Japp i gottkiosken. Dajm var frasigare och varade längre men Japp var segare och mättade bättre på något sätt. Och man hade aldrig råd att köpa en av varje för dom kostade 25 öre styck och det var mycket när man bara hade en krona i veckopeng,

Chokladmunk eller kokosmunk var en annan rysare, liksom halstabletterna Domino och Figaro. Domino var segare och gick att bita lite lätt i. Figaroaskens pastiller var hårda men varade längre om man sög på dem. Så fort man hade köpt den ena sorten och stoppat en tablett i munnen ångrade man att man inte hade valt den andra i stället. Vi har aldrig haft det lätt vi som inte kan bestämma oss.

I VALET OCH KVALET

Här om dagen åkte jag ut till det stora köpcentret och gick in i ett av de stora varuhusen för att köpa tandkräm.

Där fanns 58 sorter av ett tiotal olika märken.

Sådant manar till eftertanke. När man står där framför tandkrämshyllan och funderar inser man plötsligt hur liten man är och hur lite man vet om livet.

Hjälp, tänker man till en början och ser en skog av frågetecken framför sig.

Vilken sort är bäst? Hur stor skillnad är det på innehållet i alla de här tuberna och i så fall vad? Behövs verkligen allihop? Vad händer om man väljer fel? Är det bara jag som undrar? Vart är mänskligheten på väg, hur har det blivit så här och var har jag varit under tiden?

President de Gaulle lär en gång ha beklagat sig över sina franska undersåtar med orden: Hur ska man kunna styra ett land som har 246 ostsorter?

För egen del undrar jag hur man ska kunna borsta tänderna i ett land som har 58 olika tandkrämssorter?

Å andra sidan finns det säkert ännu fler om man letar ordentligt och vid närmare eftertanke är det kanske heller inget hinder för tandborstning men hur ska man veta vilken sort som är bäst?

Dessa funderingar ska jag försöka utveckla lite senare i veckan.

NOSTALGIBOK OM UDDEVALLA

Ett tips till alla som inte vet vad de ska ge bort i julklapp. Ännu finns några exemplar kvar av min bok ”Alfabilder, raketost och rock´n ´roll”. Den handlar om hur det var att växa upp på femtiotalet - i Sverige i allmänhet och i Uddevalla i synnerhet. En riktig nostalgitripp alltså för oss alla som föddes på 40-talet och nu har nått mogen ålder.

Boken omfattar 157 sidor, innehåller cirka 150 bilder i färg och svartvitt och kan köpas direkt av mig genom att ringa till 0522-10599 eller mejla till gujohans@telia.com  Pris 220 kronor så levererar jag inom Uddevalla. Går även att rekvirera från förlaget på http://www.litenupplaga.se/1514 för 235 kronor plus frakt. Eller på någon av de stora boksajterna på nätet.

Jag har delat upp den i tolv kapitel, som vart och ett tar avstamp i något av de aktuella åren med början 1950.

Här följer en liten sammanfattning.

1. Alfabilder och filmisar är rubriken på första kapitlet som handlar om hur det var att samla bilder på fotbollsspelare och filmstjärnor. Kalle Svensson, Tjotta Olsson och Timpa Simonsson var några av hjältarna på Alfabilderna. Bland filmstjärnorna stod Roy Rogers, Ester Williams och James Dean högt i kurs. De var också några av de stjärnor som förekom på de fem biografer som fanns i stan på den tiden och som flitigt besöktes av oss ungdomar under hela 50-talet.

2. Syslöjd och marsch till badhuset handlar om Blekets skola, gatufotboll och ”krig” i bergen mellan olika stadsdelar. Skridskoåkning på Bjursjöns is och skidtävlingar på Herrestadsfjället var andra aktiviteter, när man inte satt i skolbänken och funderade på om man skulle få BA+ eller AB- i välskrivning och kristendomskunskap.

3. Mysterieböcker och Bill den förskräcklige var en del av den litteratur vi slukade på fritiden. Enid Blyton hette hon som skrev om De fem deckarna och spårhunden och som varken lärare eller bibliotekarier tyckte att vi borde läsa. De skulle bara veta att hon i dag är en av världens mest spridda författare. Buspojken Bill var en annan favorit, men tänk vilken chock det blev när man upptäckte att han var författad av en gammal tant!

4. Mutad med Ullevikola och Karl Gerhard blev jag av mina föräldrar när jag tvingades följa med på skyttetävlingar och släktträffar i Göteborg. Ljuspunkterna var de allsvenska fotbollsmatcherna på Ullevi liksom besök på Liseberg och Lorensbergs Cirkus.

5. Autografer och gamla Oddevallen handlar om hur skeppsredaren Gustaf Thordén byggde en egen arena när Oddevold inte fick spela på Rimnersvallen och sedan försökte värva ihop ett allsvenskt fotbollslag. Barndomsminnena från Oddevallen är många, inte minst hur vi vandrade längs gamla Lelångenbanan dit ut, medan förarna av de mötande ångloken knöt nävarna efter oss eller spydde ut rök och ånga över gratispubliken på ”snikens kulle”.

Tage Rosenberg.

6. Uddevalla Högre Allmänna Läroverk var namnet på det som är Agnebergsskolan i dag. Rektor Tage Rosenberg styrde med järnhand, hård men rättvis som det hette. Anmärkningar utdelades för smygrökning i Klocktornsberget och till den som anteckades av vaktmästare Borg för sen ankomst till morgonbönen i aulan. Bland skolkamraterna fanns Percy Barnevik, Gunnar Klasson, Michael Koch och Per Schwartzman. Liksom blivande brandchefen Nils-Gunnar Hasselberg, TV-mannen Loa Andersson och SJ-chefen Daniel Johannesson.

7. Jerrys bar, Kafé Linnea och Hultmans konditori var några av de ställen som besöktes på fritiden om veckopengen räckte. Då är vi framme vid andra halvan av 50-talet, när de första raggarbilarna började dyka upp på gatorna. Raggarrundan gick Kungsgatan upp, runt torget och ner längs Norra Hamngatan till Essomacken vid Västerlånggatan. Vi som var för unga att ha bil fick nöja oss med en kokt med bröd när vi samlades utanför Kjells korvkiosk vid järnbron, Oskars vid Lotsarnas kålhage eller Annas vid järnvägsövergången nedanför lasarettet.

8. Tvillingdetektiverna var huvudpersoner i några av de mest lästa ungdomböckerna i landet under 50-talet. De hette Klas och Göraa Bergendahl och bodde i den fiktiva norrlandsorten Vindsele men hälsade ofta på sin kusin Hubert Norlén i Stockholm. Som författare angavs den mystiska pseudonymen Sivar Ahlrud, vars identitet länge förblev en gåta för många av oss.

9. Stenkakor. vinyl och rock´n´roll handlar om populärmusikens explosionsartade utveckling på 50-talet. I barndomshemmet fanns bara 78-varvare med Snoddas Nordgren, Danny Kaye och Margareta Kjellberg, innan vinylskivorna kom. Min första var Tutti frutti med Little Richard, som sjöng och skrek och spelade piano så tapeterna nästan krullade sig på väggarna. Man hade aldrig hört pågot liknande. Och det hade inte de vuxna heller, Vilket de ideligen påpekade.

Sven Köllerström.

10. Pojkfotboll och scoutläger var två stora aktiviteter vid den här tiden. Därmed kom jag i kontakt med två av stans stora profiler och ungdomsledare, Alf Nygren i IFK Uddevalla och Sven Köllerström i baptistförbundet. Affe lärde oss hur man uppför sig både på och utanför fotbollsplanen, och farbror Sven tog med oss på en resa genom halva Sverige till det stora scout- och juniorlägret i Arbrå ända uppe i Hälsingland.

11. Elvis eller Tommy var den stora frågan mot slutet av 50-talet. Tidningen Bildjournalen ordnade en omröstning om vem som var bäst, Elvis Presley eller Tommy Steele. Nästan samtidigt gick två av deras filmer upp på två av biograferna i stan, Ung man med gitarr med Elvis på Aveny och The Tommy Steele Story på Grand, där det blev tumult med krossade rutor och gap och skrik. För den som har glömt hur det gick i omröstningen redovisar jag också fullständigt resultat med röstsiffror.

12. Ingo och Rekord-Magasinet var det stora samtalsämnet under 50-talets sista år. Det var knappt man trodde det var sant när Ingemar Johansson slog ut Floyd Patterson i Radio Luxemburgs direktsändning från New York mitt i natten. En svensk som blev världsmästare i tungviktsboxning! Med idolerna från filmstjärnebilderna, John Wayne och William Holden och Liz Taylor vid ringside. Plus den ständige matinéhjälten Errol Flynn som duschade med kläderna på tillsammans med våran Ingo efter matchen! Och vägen mot VM-titeln hade man följt under flera år i Edwin Ahlqvists tidningar Rekord-Magasinet och All Sport. Det var som en saga med lyckligast tänkbara slut.

Köp boken på http://www.litenupplaga.se/1514 för 235 kronor plus frakt.

Eller direkt av mig för 220 kronor genom att ringa till 0522-10599 eller mejla till gujohans@telia.com

Passa på nu, för mina tre tidigare böcker är i stort sett slutsålda. Av ”Mr Pinkertons London” och ”Kuriren, Bohusläningen och jag” har jag bara lyckats spara mina egna exemplar.

”Stjärnmatcher, Dynamitlopp och brassesparkar” är slut på förlaget, men jag har fortfarande ett fåtal ex kvar till försäljning.

HETT JULKLAPPSTIPS

Här kommer ett hett julklappstips, min senaste bok ”Alfabilder, raketost och rock´n´roll”. Den handlar om hur det var att växa upp i Uddevalla på 1950-talet. En perfekt julklapp till mor och far, mormor och morfar, farmor och farfar. Eller någon annan som var med på den tiden.

Omslagsbilden har gjorts av konstnären Marian Väpnargård. Boken omfattar 157 sidor, innehåller cirka 150 bilder i färg och svartvitt och kan köpas direkt av mig genom att ringa till 0522-10599 eller mejla till gujohans@telia.com Pris 220 kronor så levererar jag inom Uddevalla. Går även att rekvirera från förlaget på http://www.litenupplaga.se/1514för 235 kronor plus frakt. Eller på någon av de stora boksajterna på nätet.

Det här är boken för dig som minns Alfabilderna, vinylskivorna, brylcremen och raketosten.

I all synnerhet om du också läste Bildjournalen, Rekord-Magasinet, Tvillingdetektiverna, Bill den förskräcklige och Enid Blytons mysterieböcker.

Och drack Ingo-läsk medan du lyssnade på Timmen Tumba, Karusellen och Cege Hammarlunds bilradio.

Det handlar också om pojkfotboll och scoutläger, biografer och korvkiosker, Blekets skola, Uddevalla Högre Allmänna Läroverk, Jerrys bar, Kafé Linnea och Hultmans konditori samt hur Gustaf Thordén tog över Oddevold och försökte värva ihop ett allsvenskt fotbollslag.

Häng med på en nostalgitripp till femtiotalet.

Mejla till mig på gujohans@telia.com eller ring 0522-10599 så levererar jag boken för 220 kronor inom Uddevalla.

BLEK KÅSÖR ÄNTLIGEN I MÅL

Här följer det sista avsnittet i serien om hur man avbildar en kåsör. 
Till att börja med skulle man kunna konstatera att det efter många turer fram och tillbaka slutade på det här viset.

Men vid närmare eftertanke borde man kanske i stället börja där förra kapitlet slutade.
Alltså: Vi har tidigare gått igenom ett stort antal vinjetter och är nu framme vid mitten av 90-talet då kåsören såg ut så här i spalterna:

Men så bytte tidningen plötsligt format, och i samband med detta skulle alla gamla vinjetter och bildbylines ses över. Projektets skarpaste hjärnor slog då sina kloka huvuden ihop och kom fram till att en stiliserad teckning skulle vara det tjusigaste sättet att presentera kåsören på.

Foglig och beskedlig som alltid böjde sig den stackars kåsören även för detta.

Men tro inte att det blev lugnt för det.

Något halvår senare satt jag i lunchrummet och fikade med ett par annonskonsulenter.

– Du borde byta vinjett, sa den ene. Du syns ju knappt i tidningen längre.

– Du har blivit blekare med åren, sa den andre.

– Du är inte ens en skugga av ditt forna jag, sa den förste.

– Du borde återgå till den där gamla profilen, sa den andre.

– Jag vet inte det, sa jag. Man måste allt förnya sig ibland.

– Varför det? sa den ene annonskonsulenten. Coca-cola har haft samma varumärke i hundra år.

– Och det kristna korset har stått sig i tvåtusen, sa den andre.

Inför sådana överväldigande jämförelser var jag beredd att ge efter.

Det direkt avgörande skottet avlossades dock av den yngste av annonskonsulenterna.

Han berättade att under hela sin barndom hade han varit livrädd för kåsörens svarta silhuett. Han trodde nämligen att det var skräckfilmsregissören Alfred Hitchcock, eftersom denne presenterades på liknande sätt i samband med sina rysarfilmer i teve.

Den blivande annonskonsulenten hade som sjuåring fått sitta uppe och se på en sådan film och blivit kraftigt uppskrämd. Det resulterade i att varje gång han såg kåsörens allvarliga bild i tidningen trodde han att det var skräckmästaren själv och började grina.

Sedan växte han upp till en stor och uppkäftig slyngel. Blotta tanken på att kåsören en gång hade lyckats skrämma honom föreföll så sympatisk att det räckte som argument för att än en gång byta bild.

Nu blev det en ny variant av silhuett som såg ut på det här viset och hängde med ända fram till kåsörens pensionering.

Och därmed har det blivit dags att sätta punkt för denna egendomliga artikelserie och tacka för visat intresse hos alla eventuella läsare som orkat hänga med ända in i mål.