LÅNG DAGS FÄRD MOT MATCH

Att gå på fotboll i London skulle det handla om i dag. Eftersom det nästan inte går att få tag i biljetter till Premier League längre har jag specialiserat mig på serierna där under och då hamnar jag ibland ända nere i division fyra.

Det kan vara nog så intressant och bjuda på många häpnadsväckande upplevelser.

Som till exempel när jag för ett par år sedan åkte tunnelbana rakt österut i nästan en timme för att komma till Victoria Road Stadium och titta på när hemmalaget Degenham and Redbridge FC tog emot gästande Carlisle United som hade fått åka ända uppifrån skotska gränsen för att komma till samma arena.

Det var kallt, det var regnigt, det var blåsigt och jag vill minnas att vi var cirka 1200 åskådare i en arena med kapacitet för 6-7 000.

Själv placerades jag på sittplatsläktarens översta bänkrad, där jag var ensam så när som på tre man en bit bort till vänster.

I pausen gick jag ner och köpte en hamburgare och en mugg te. När jag kom tillbaka hamnade jag lite närmare den nämnda trion och medan jag smuttade på teet för att försöka hålla värmen tyckte jag mig höra att de pratade norska.

– Är ni norrmän, sa jag.

Då vände de sig mot mig och stirrade häpet och så sa en av dem:

– Hva i all verden gjör en svensk her?

Frågan var inte helt obefogad med tanke på att det handlade om en match på engelsk fjärdeklassnivå i en liten avkrok av London och att det inte fanns en spelare med svensk anknytning i något av lagen. Ingen med norsk heller för den delen, så jag morskade upp mig och svarade:

– Ja, vad gör ni här själva? Har ni något att anföra till ert försvar?

Då berättade de att de hade kommit med flyg från Oslo dagen före och nätt och jämt hunnit till Griffin Park för att titta på när Brentford mötte Fulham.

I morgon skulle de åka ner till Selhurst Park och se Crystal Palace mot Liverpool och nu hade de fått en klämdag.

– Jag förstår, sa jag. Och då gäller det att utnyttja dagen. Så man inte kastar bort den på något annat än fotboll.

Men det är inte alltid det går så gemytligt till på läktarna, inte ens i division fyra.

En gång när jag var och tittade på Leyton Orient för några år seda möttes jag av den här skylten utanför dess hemmaarena Matchroom Stadium på Brisbane Road uppe i nordöstra London:

Ord och inga visor alltså. ”Var vänlig behandla vår personal med respekt. Kroppsliga eller verbala oförskämdheter mot personalen kommer inte att tolereras och kan resultera i åtal.”

Då blev jag så skärrad att jag knappt visste om jag skulle våga be att få köpa en biljett. Kanske skulle de uppfatta min utländska brytning som verbala oförskämdheter och dra mig inför domstol.

Den gången gick det bra, men nu var det med viss bävan jag planerade att ta tunnelbanan norrut ända upp till zon 5 och The Hive Stadium uppe i Barnet.

Matchrapport följer senare i denna blogg.