TRÄDGÅRDENS NOBBY STILES

Så här års gör vi som tillhör de jordägande klasserna i samhället många intressanta upptäckter.

Till exempel när vi ligger på alla fyra i trådgården med rensjärnet i högsta hugg och börjar lirka med en maskrosknopp, knappt större än ett knappnålshuvud. Då visar det sig nämligen vid åtskilliga tillfällen att fortsättningen går minst en halv meter ner i jorden.

Efter moget övervägande inser man då att om man använder rensjärnet som hävstång i det läget så kommer roten att gå av och hälften av den stanna kvar nere i jorden. Då får man böka upp ett större hål så man kan få ner armen och försiktigt dra upp hela eländet för att inte lämna något kvar som kan gro och föröka sig till nästa säsong.

Efter att ha utfört denna process några gånger reser jag mig upp och vänder mig om. Då ser jag ett antal stora mullvadshögar och massor av jord men nästan inget gräs där jag dragit fram. Det ger mig nya associationer, denna gång till den gamle engelske fotbollsspelaren Nobby Stiles.

Det var om honom som fantasifulla sportjournalister en gång myntade uttrycket: Där han gått fram växer inget gräs.

Nobby Stiles ingick i det engelska lag som blev världsmästare 1966 och så vitt jag minns var han en spelare som sparkade på allt som rörde sig, vare sig bollen var i närheten eller inte.

Han var mittfältets hänsynslöse krigare som gav allt för sitt lag enligt parollen: Det spelar väl ingen roll hur planen ser ut efteråt, bara vi vinner.

Det är ungefär så jag resonerar där jag ligger på alla fyra och bökar i jorden. Jag är trädgårdens Nobby Stiles, ogräsbekämpningens okrönte kung, maskrosornas svurne fiende, hämnaren med rensjärnet, för vilken själva jakten är huvudsaken där jag drar fram och obarmhärtigt oskadliggör allt som kommer i min väg.