Så skriver Gits Olsson i
nummer 31 av tidningen Se från 1965 som jag sitter på verandan i
den lilla stugan vid havet och läser i augusti 2019.
Häromkvällen kom vi
underfund med att livet är fullt av portmonnäer, skriver Gits
vidare och fortsätter:
En man i rutig skjorta,
jeans och vegamössa (lagerchef i det civila) tände sin pipa och
berättade att han upplevt något mycket märkvärdigt sist han var
inne i stan för att handla. Mitt på vägen låg det en borttappad
portmonnä. När lagerchefen böjde sig ner för att plocka upp den,
hoppade portmonnän in i en häck och innanför lövverket glittrade
luften av skadeglada gossars fnitter.
En man i rutig skjorta,
jeans och vegamössa (konditor i det civila) menade att sådana där
spratt har varit populära i hundratals år. Alla har vi väl bundit
snören i portmonnäer och ryckt undan dem för folk.
En man i rutig skjorta,
jeans och vegamössa (bilmekaniker i det civila) sa: Men en och annan
fiffig jäkel satte foten på pluskan innan man hann rycka. Jag vill
minnas att det gick åt många pluskor.
En man i rutig skjorta,
jeans och vegamössa (taxiförare i det civila) sa, att det gjorde
väl detsamma för det rörde sig väl i regel om tomma portmonnäer.
En man i rutig skjorta,
jeans och vegamössa (bensinmacksinnehavare i det civila) påpekade
det anmärkningsvärda i att alla människor låter sig luras av
utplacerade portmonnäer trots att de själva i barnaåren varit med
om att placera ut sådana. Människan lär sig aldrig av
erfarenheten, ansåg han.
En man i rutig skjorta,
jeans och vegamössa (ingenjör – väg och vatten – i det civila)
sa att det minsann ligger något symboliskt i detta människans
fåfänga jagande efter tomma portmonnäer. Det är ju det vi håller
på med hela tiden.
Under det allmänna mummel
som uppstod bland vegamössorna på verandan kunde följande
uppsnappas och urskiljas:
När man skaffat sig en 50
hästars Mercury och är jättesalig över att ha den snabbaste
plastbåten på hela ön, så är det allltid nån jäkla bandit som
köper en 65 hästars dan därpå.
När man landar en
femkilos gädda och rusar upp från båten för att visa den för
grannen så står grannen på sin förstukvist upptagen med att rensa
en på sex kilo.
När man äntligen lyckas
resa upp sin 18 meter höga flaggstång så ramlar den förkromade
knoppen ner och slår en i skallen så att det ringer i öronen på
en i två timmar.
Det visade sig att alla
vegamössorna på verandan var överens med den vegamössan som är
ingenjör. Livet är fullt av borttappade portmonnäer, konstaterar
Gits och avslutar med följande historia ur den bistra verkligheten:
Det är bara här ute på
ön som vi går klädda så här. När vi måste in till stan blir vi
civila igen. En och annan hinner dock inte klä om. Dagens Nyheters
segelskribent till exempel. Han störtade raka vägen med snabbaste
förbindelse från Sandhamn in till redaktionen i stan för att
skriva sitt regattareferat och hann inte byta från sin eleganta vita
nypressade seglardress. Han mötte sin chef R:et Eklöw i en av DN:s
korridorer. R:et tvärbromsade och sa något förvånad:
-Va fan, ska du ut och
sälja varm korv!
Ja, jösses Gunnar, tack till dig och Gits, ni två hade nog blivit ett gött radarpar.
SvaraRaderaFyttirackarn´s så bra!
SvaraRadera